Anders Svedberg var lärare vid Munsala sockens ambulerande folkskola tills han i Storsved 1862 grundade den första stationära folkskolan i Österbotten. I sin skola tillämpade han egna frisinnade pedagogiska idéer, som han också förfäktade i ett flertal egna tidningar som lästes runtomkring i Österbotten. Utöver sitt pedagogiska värv företrädde Svedberg bondeståndet vid lantdagarna 1877–1888. Han förblev livet ut en liberal ”folkets man”.
Anders Svedberg, ursprungligen Johansson, föddes 1832 i Munsala, som son till bonden och kyrkvärden Johan Gabrielsson Storsved och hans maka Maria Hansdotter. I Nykarleby sockenförsamling, där Munsala utgjorde kapellförsamling fram till 1857, var 1700- och 1800-talet en tid av andligt sökande. På 1700-talet introducerade handelsseglande allmoge en separatistisk radikalpietism i församlingen. Efter den följde predikoextatismen, den Böhmiska mysticismen och, kring sekelskiftet 1800, neologin. Sedan kom pietismen. Man kan kanske tala om en ständigt pågående kyrklig och religiös uppluckring, bottnande i en strävan att finna en mera praktisk tillämpning av religionen, eller att popularisera den.
Anders Svedbergs far Johan Gabrielsson Storsved hade lämnat jordbruket för att bli gästgivare och kyrkvärd, och lärde sig i processen räkna och läsa. Detta ledde till att han anlitades för bouppteckningar och arvskiften, och som utropare vid auktioner. Han var en sträng far som såg till att barnen lärde sig läsa. Hjälp på traven fick han av böcker och tidningar som han höll sig med, såsom Evangeliskt Veckoblad, grundat av Lars Stenbäck.
Munsala blev ett centrum för väckelsen, och Anders Svedberg växte upp med den. Han var bara sex år gammal när Fredrik Östring (1810–1855), den stora väckelseledaren som två gånger drogs inför rätta för att ha ordnat religiösa sammankomster utanför kyrkan, för första gången predikade i Munsala kapell. Östring var en religiös liberal som förargade det konservativa prästerskapet med sin kritik gentemot kyrkan och sina påpekanden om att var och en skulle ta tron i sina egna händer och etablera en personlig kontakt med Gud.
Pietismen röjde väg inte bara för en religiös utan också för en social jämlikhet. Myndigheterna anade sig till en politisk sammansvärjning mellan predikanter och allmoge, och Östring och många av hans anhängare dömdes till böter. När Östring 1843 återvände till Munsala som kapellansadjunkt och drev väckelsen till öppen konflikt med myndigheterna var Anders Svedberg 11 år. Han tog djupa intryck av Östrings lära.
Svedberg tröttnade dock på pietisterna, som enligt hans mening glömde de stora frågorna och bara tänkte på hur de skulle klä sig på lämpligt ovärldslig sätt eller bemöta de anklagelser som riktades mot dem vid tinget. I Munsala fick pietismen hur som helst många konsekvenser: bland annat en stark och tidig nykterhetsrörelse, ett aktivt lokalt föreningsliv, en tidig och för Finland viktig fredsrörelse samt en i kommunens västra delar välspridd hemvävd form av socialism. Pietismen är en av ursprungskällorna till den så kallade Munsalaradikalismen.
Kontakten med pietismen lärde Anders Svedberg inse vikten av att tänka fritt. Genom att göra så kunde han själv lämna en väckelse, som enligt hans mening blivit för extrem och småningom tillägna sig en vittomfattande liberalism. Ytterligare en sak låg i tiden: folkbildningen. Ända sedan skilsmässan från Sverige 1809 hade den ena statliga kommittén efter den andra försökt skapa en modell för folkundervisningen i Finland. Skolan var en kyrklig angelägenhet och utgångspunkten var att skolan skulle bereda alla en religiös uppfostran.
Anders Svedberg (som fortfarande hette Johansson) hjälpte sin far vid bouppteckningar, arvskiften och auktioner. Det gjorde det möjligt för honom att 20 år gammal få anställning som skrivare hos häradshövdingen på Domarbacka, lagmansbostället i Vexala. För egen del hade han siktet inställt på lärarbanan. Fredrik Östring, som i ett skede var hans förebild, hade undervisat vid elementarläroverket i Jakobstad och höll i Munsala vintertid så kallad barnaskola i byarna. Anders Johansson utsågs 1856 till sockenskolmästare vid den nya ambulerande barnaskolan i Munsala och tog över det undervisningsprogram som utvecklats av Fredrik Östring. Som 24-åring bytte han namn, först till Storsved och därefter till Svedberg.
Svedberg började reflektera över pedagogiken; Östrings undervisningsmetoder behövde förnyas och den debatt som pågick om folkundervisningen gav den unga läraren en hel del huvudbry. Efter kejsar Alexander II:s besök i Finland 1856 följde en period av regelbundna lantdagar, ny lagstiftning och reformer som frigjorde ekonomin och medförde förnyelse på flera områden. Kejsaren hade även uppmanat lantdagen att organisera skolor för folkbildning på landsbygden. Prästerskapet ombads delge sin uppfattning och föreslog att folkskolan skulle bli en förberedande skola för skriftskolan. Uno Cygnaeus, präst och pedagog med erfarenhet av skriftskolungdomen i Viborg, Sitka och Petersburg, hade däremot visioner om en avsevärt större uppgift för folkets skola. Han framhöll att avsaknaden av folkbildning lett till oföretagsamhet och brist på kunnig arbetskraft. På statens bekostnad reste han till Europa för att studera folkskolväsendet och tog intryck av den schweiziska pedagogen Pestalozzi och de tyska folkskolorna. Därefter gavs han i uppdrag att ge ett förslag till ett finländskt folkskolväsende.
Anders Svedberg var entusiastisk över detta. Han sammanställde ett handskrivet exemplar av en lärobok i historia, ”Berättelser för barn ur Finlands historie eller en kort redogörelse för de vigtigaste förändringar Finland såväl uti Politiskt och Kyrkligt afseende undergått från kristendomens första utbredande till närvarande tid”. Boken, förklarade han, var en gåva till Finlands barn med anledning av att det gått 600 år sedan landet kristnandes.
Året därpå, 1857, skrev han en artikel där han protesterade mot Uno Cygnaeus förslag om skoltvång, påpekade att skolväsendet borde organiseras nerifrån upp, förespråkade lokala lösningar med kristliga förtecken och framhöll att skolan inte skulle pådyvla eleverna ämnen som de inte begrep. Hans artikel publicerades i den av Zacharias Topelius redigerade Helsingfors Tidningar. Artikeln väckte uppmärksamhet och Svedberg började korrespondera med Topelius.
I juni 1860 höll det nybildade Finska missionssällskapet sitt första allmänna möte i Helsingfors. Svedberg deltog i mötet och kunde på denna resa knyta många viktiga kontakter, bl.a. träffade han Topelius, Cygnaeus och tjänstemän vid Överstyrelsen för skolväsendet. Svedberg, som varit övertygad om att folkbildningen skulle vara religiös, ändrade uppfattning när han hört Cygnaeus redogöra för Pestalozzis metoder och beskriva de schweiziska lärarseminarierna och pedagogiken som en medborgerlig angelägenhet.
Cygnaeus blev så tilltalad av Anders Svedberg att han erbjöd honom att delta i den kommitté som skulle granska hans reseberättelse, d.v.s. avge ett betänkande om förslaget till folkskolväsende. Cygnaeus var då nybliven redaktör för Folkwännen, ett allmogeblad som började utkomma 1861 med ekonomsikt understöd från nyländska godsägare. Han engagerade Svedberg som bygdekorrespondent.
När det 1861 var dags för Munsala att förlänga anställningen som skolmästare i den ambulerande folkskolan krävde Svedberg att skolan skulle hålls på ett och samma ställe åtminstone ett halvt år i taget. Förslaget förkastades, Svedberg sade upp sig och beslöt bygga en skola som utformades i enlighet med hans egna idéer och direktiv.
Svedbergs förbindelser med Överstyrelsen för skolväsendet gjorde det möjligt för honom att utverka statligt stöd för skolhuset i Storsved, vilket stod klart 1862 och var den första stationära folkskolan i svenska Österbotten. Många av eleverna var fullvuxna män som ville få ett yrke, ofta lärarens. I skolan fanns också ett internat. Följaktligen blev Svedbergska skolan såväl folkskola, folkhögskola som lärarseminarium. Svedberg var praktiker, inte teoretiker. I sin egen skola hade han möjlighet att pröva egna idéer. I den publicistik som han (inspirerad av Topelius och Cygnaeus) hängav sig åt i sina tidningar kunde han verka för folkbildningen på egna villkor.
Anders Svedberg var samtidigt med om att utarbeta 1866 års folkskolförordning som angav riktningen för denna läroinrättning i Finland för flera decennier framåt. Han höll inte till alla delar med Cygnaeus förslag och eftersom även kommittén i övrigt hade en hel del invändningar frångicks det och ersattes med ett nytt. Detta försämrade relationerna mellan Svedberg och Cygnaeus för all framtid.
Svedberg var ordförande för kommunalstyrelsen i 23 år. Som lantdagsman företrädde han och praktiserade den liberalism som han lärt sig av Fredrik Östring. Som sakförare var han en folkets tjänare och kallade sig gärna för ”folkets man”. Han hade förvisso företagit en social klassresa – genom lärarskrået, till det bildade skiktet i det unga storfurstendömet, i lantdagen och ända fram till soaréerna i det kejserliga palatset i Helsingfors. Själv fortsatte han att betrakta omgivningen ur ett bondeperspektiv. Från detta perspektiv såg han sådant som andra sockenbor inte såg: att klasskillnaderna och utvandringen förorsakades av sociala och ekonomiska omständigheter, till exempel, eller att de fattiga inte kunde ta sig ur sin misär utan hjälp av bättre situerade.
Svedberg försvarade bönderna, förstod och delade böndernas ständiga misstro mot överheten. Han argumenterade för en svenskspråkig nationell rörelse, men var hellre liberal än svensksinnad. I språkstriden tog han inte del; han sökte upplysning, inte polemik. Han var övertygad om att ökat vetande gjorde människan klokare och lyckligare.
Som lantdagsman gick Svedberg enligt Nykarlebyborna för långt i sitt religiösa frisinne. Han både förstod och tog hänsyn till frikyrkofolket och tyckte att prästerna skulle leva på frivilliga gåvor. Dessförinnan hade han förargat Uno Cygnaeus genom att argumentera för att folkskollärarna inte skulle betalas så bra att de fick möjlighet att leva som herrar. De skulle leva som bönder.
Anders Svedberg representerade en praktisk folklighet och ett tidigt utvecklat demokratiskt sinnelag. Hans skola bidrog till att utveckla intellektuell medvetenhet, en lokal intellektuell elit, och försåg åtminstone Munsalaborna med en social självkänsla, ett agrart klassmedvetande och intresse för social omvandling. Skolan och dess föreståndare jämnade vägen för en lokal demokratisk anda som inkluderade misstro gentemot varje slag av överhet, en anda som småningom skulle ta sig formen av en agrar radikalism och en socialism vida känd för sin särart.
Dennis Rundt
Anders Johansson, fr.o.m. 1856 Storsved, sedan Svedberg, född 11.3.1832 i Munsala, död 25.1.1889 i Munsala. Föräldrar bonden och kyrkvärden Johan Gabrielsson Storsved och Maria Hansdotter Ohls. Gift med (1) Brita Greta Bergendahl 1854, (2) Brita Greta Pesonen 1858.
PRODUKTION. Kort och lättfattlig underrättelse om svenska ords stafning (1858); Berättelser för barn (1859); Kamp och seger, skildringar ur det kristliga lifvet i Finland (1860); Dryckenskapens rysliga följder. Skildringar från husbehovsbränningens dagar (1862); Om de förderfliga följderna af jordbrukets betungande med sytningar (1868); Om nödbrödsämnen (1868); Lag och rätt (1875); Om emigrationen (1883); Tidsbilder ur Österbottniska folklivet (1884). Talrika artiklar i Folkvännen, Österbotten, Barnavännen, Österbottniska posten, Hufvudstadsbladet, Helsingfors dagblad, Åbo underrättelser.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. H. Bergman, Anders Svedbergs väg till lantdagen och något om hans insats som medlem av bondeståndet (1944); M. Holmberg, Anders Svedberg. Kort lefnadsteckning (1898); A. Huldén, Ur Anders Svedbergs skrifter och tal (1932); J. J. Huldén, Anders Svedberg. Skolman, tidningsman, lantdagsman (1932); L. Huldén & A. Holm, En folkets man. Berättelsen om Anders Svedberg från Munsala (2001); D. Rundt, Munsalaradikalismen. En studie i politisk mobilisering och etablering (1992); S. Strömborg, Anders Svedberg. En folkets man (1932); P. Tonberg, Museum ”i grevens tid”. Finlands svenska skolmuseum 1976–2006 (2006).
BILDKÄLLA. Svedberg, Anders. Foto: Ateljé Daniel Nyblin. Museiverket.