Christoffer Taxell har gjort en ovanligt mångsidig och högst framgångsrik karriär från början av 1970-talet och den är fortfarande inte avslutad. Trots att han har haft både svåra och betungande uppdrag, inte minst inom rikspolitiken, kan han räkna med en solid uppskattning bland medborgarna och då särskilt bland finlandssvenskarna, vars sak han har tjänat.
Christoffer Taxells samhällsinsatser har byggt på gedigna juridiska insikter parade med en viss eftertänksamhet och försiktighet, personlig uthållighet och skötsamhet, och självfallet också en stark ambition att göra rätt för sig.
Juridiken framstår som en gåva från både faderns och moderns sida. Särskilt i yngre år var Christoffer Taxell intresserad av kriminalpolitik, en sektor som i allmänhet varit rätt eftersatt i Finland men som i den socialpolitiska radikalismens spår spelade en viss roll under hela 1970-talet. Han nöjde sig efter studentexamen 1966 med en juris kandidatexamen, som han trots en assistenttjänst vid Handelshögskolan vid Åbo Akademi aldrig byggde vidare på.
Politiken fick honom i sitt våld, och efter en inkörningsperiod som ministersekreterare var han redo att ställa upp som riksdagskandidat för Svenska folkpartiet i Åboland. Efter fjorton år i riksdagen hade Carl-Olof Tallgren gjort sitt och Taxell invaldes i riksdagen 1975. Där representerade han Åboland till 1991. Vid invalet blev han yngsta medlem av den svenska riksdagsgruppen, och när han efter 16 år lämnade gruppen för merkantila uppdrag var han med sina 43 år fortfarande yngst i gruppen.
Tre höjdpunkter markerar Christoffer Taxells politiska karriär. År 1985 övertog han ordförandeskapet för Svenska folkpartiet efter Pär Stenbäck, enhälligt vald. De två var redan kända som radarparet ”Bill och Bull”. De förenades bland annat av sitt intresse för att lösa konkreta problem, och under sin tid i partiets ungdomsförbund Svensk ungdom (SU) presterade de ett uppskattat arbete för att lansera program för förbundet. De var i tur och ordning även ordförande för SU. En lång tid var Taxell sedan justitieminister, från 1979 till 1987. Den sista höjdpunkten blev posten som undervisningsminister, en post som Pär Stenbäck också hade innehaft strax innan.
Taxell går till Finlands politiska historia för sin roll vid president Urho Kekkonens sorti. Bakgrunden då Urho Kekkonen på grund av sjukdom själv bad om avsked från sitt ämbete var spekulativ och kaotisk. Det fanns krafter i regeringen som ville hålla kvar den senile statschefen ytterligare en tid, för att bereda jordmånen för Ahti Karjalainens presidentur och samtidigt störta statsministern Mauno Koivisto. Med justitiekansler Kai Korte som rådgivare styrde Taxell den formella processen med fast hand och en klar blick för betydelsen av att allt gick rätt till.
Särskilt som justitieminister fick Taxell också en möjlighet att odla sitt intresse för nordiskt samarbete. Han återupplivade de nordiska justitieministermötena, som särskilt svenska socialdemokratiska ministrar hade lagt på is då de som starkt ”framstegsvänliga” inte önskade göra nordiska kompromisser på de trögares villkor. Han drev igenom en ny köplag som ett samnordiskt projekt. Under den SFP-märkta justitieministerns tid togs de första stegen i det allt större projektet att reformera grundlagen. Taxell lanserade folkomröstningsinstitutionen och förde sättet att välja president ett steg närmare direkt folkval.
Införandet av yrkeshögskolan som en ny och modern nivå för yrkesrelaterade studier på ett lägre akademiskt plan hör till Taxells största insatser under tiden som undervisningsminister. En sällsynt gång gick ministern på en nit. Han lyckades inte genomföra ungdomsskolan som en form av påbyggnad på avslutad utbildning i grundskolan. Från denna tid härstammar också den ofta citerade ”Taxellska paradoxen”, nämligen att enspråkigt svenska lösningar bäst garanterar en fungerande tvåspråkighet.
När Christoffer Taxell valdes till SFP-ordförande hade föregångarna Jan-Magnus Jansson och Pär Stenbäck redan byggt upp de politiska fördämningar som skulle hindra att ungdomen i sitt radikala nit lämnade SFP för mera spännande alternativ längre vänsterut. Taxells linje som partichef har betecknats som pragmatisk, men också liberal på en traditionell grund. Han ansågs vara en kunnig ordförande, som hade bra kontroll på den politiska situationen, också inom partiet. Bakom en viss klädsam återhållsamhet fanns en vilja att göra saker själv, men ordförandens joviala sociala förmåga rättfärdigade det något personliga styret av SFP-flocken. Han kom ihåg allt och alla. Och sådant ger få fiender.
Taxells tid som ordförande för Svenska folkpartiet kan, med hänsyn till partiets naturligt stagnerande underlag, betecknas som framgångsrik. Partiet syntes väl i regeringen, och i riksdagsvalet 1987 toppade SFP med ett alla tiders röstresultat. Det gav två nya mandat, och med den åländska riksdagsmannen var gruppens storlek fjorton medlemmar.
I riksdagen verkade Taxell som ordförande för lagutskottet, en post som av hävd ännu tilldelades SFP men som senare gått förlorad. Han var elektor vid presidentvalen 1978 och 1982. Och han var part i det trepartiavtal, som efter riksdagsvalet 1987 skulle leda till en helborgerlig regering med Paavo Väyrynen som statsminister. President Koivisto omintetgjorde ”kassaskåpsavtalet”.
”När man går, så får man så vackert gå”. När Christoffer Taxell lämnade politiken, gjorde han det för gott. Han hade gjort sin insats utan att drabbas av Urho Kekkonens slagskugga, som så fult färgade av sig på 1970-talets parlamentarism. Han lyckades i stor utsträckning undvika Kekkonen, som redan var märkt av sin sjukdom.
När Christoffer Taxell gick som koncernchef till storföretaget Partek med djupa rötter i Pargas och Åboland kände han redan till koncernen efter att ha suttit i dess styrelse sedan 1984. Han följde en äldre tradition inom SFP, nämligen att dess ledande politiker inte skulle utnyttja statliga sinekurer. När uppdraget som chef för Partek upphörde i och med att staten sålde ut sina aktier till hissbolaget Kone, blev Taxell en sällsynt gång mycket förgrymmad och gav även offentlighet åt sin förtrytelse.
Detta kan ha en mental klangbotten i att koncernchefen själv var till ytterlighet korrekt, en stark laglighetsman i businessvärlden och därför även utpräglat försiktig. Han ville bevara möjligheten att slippa förklara saker och ting.
Sedan 2002 har Christoffer Taxell varit ett s.k. styrelseproffs av allra högsta dignitet. Hans egenskaper har passat så många intressenter i så många lägen. Sålunda är han medlem av styrelsen för Stockmann sedan 1985, styrelseordförande i Finnair 2003–2011, medlem av styrelsen för industrins och arbetsgivarnas gemensamma förbund TT 1991–2002 och från 2004 till utgången av 2006 ordförande i det nya näringslivs- och arbetsgivarkonglomeratet EK.
De ekonomiska förtroendeposter som Taxell beklätt är talrika. En namnförteckning över företagen där han har varit eller fortfarande är med blir imponerande: EFFOA Byggproduktindustrin, ABB, Merita bank, Sampo, Varma-Sampo, KCI Konecranes, Wärtsilä (Metra), Kalmar Industries, Raisiokoncernen, Nordkalk, Hormos Medical, Boliden, Lifim och Skandia.
Christoffer Taxell har nära nog självklart ingått i de finlandssvenska fondernas ledning. Han har varit styrelsemedlem i Svenska kulturfonden, medlem av Svenska litteratursällskapets i Finland finansråd, styrelsemedlem i Konstsamfundet sedan 1996, i styrelsen för Stiftelsen Åbo Akademi sedan 1988 och ordförande sedan 2003. All denna yttre framgång har krönts med ett hedersdoktorat i statsvetenskap och höga både utländska och inhemska hederstecken.
Christoffer Taxell har gjort sig gällande i republikens högsta politiska och ekonomiska sfärer. Han har sedan 1998 ministers värdighet och handhade 2004–2009 det prestigefyllda uppdraget som kansler för Åbo Akademi.
Ralf Friberg
Lars Evald Christoffer Taxell, född 14.2.1948 i Åbo. Föräldrar kanslern, professorn Lars Erik Taxell och hovrättsrådet Hillevi Brunberg. Gift 1974 med ekonomie magistern Rachel Nygård.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. S. Karlsson, Toffe och hans vänner (2008).
BILDKÄLLA. Taxell, Christoffer. Foto: Markku Ojala, 1989. Uusi Suomis bildarkiv.