Birger Thölix är en chefredaktör och opinionsbildare, som satt djupa och bestående spår i det finlandssvenska samhället. Vid sidan av Edvin Sundquist är han den andra av svenska Österbottens stora publicister under 1900-talet. Deras gemensamma plattform var Vasabladet.
Under slutet av Edvin Sundquists tid låg Vasabladet (Vbl) i journalistisk träda, under Thölix egid var tidningen ett av de livligaste och bästa organen i landets dagspress. Man måste dock inflika ett citat från Sven-Erik Klinkmanns biografi Thölix, tidningsman: ”Ingen är så bunden vid sin tid som en journalist”. Efter en kort sejour vid tidningen Österbottningen i Gamlakarleby, som chefredaktör och verkställande direktör, utsågs han till chefredaktör för Vasabladet 1964, och där stannade han till pensioneringen 28 år senare.
Birger Thölix föddes i Åbo 1931. Fadern, tulltjänstemannen Georg Thölix, hade sina rötter i Vasatrakten och var student vid Vasa klassiska lyceum. Sin egentliga bana som journalist inledde Thölix vid Åbo Underrättelser som redaktionssekreterare 1958–1961. Året innan hade han tagit – efter sju års studiemöda – en examen som diplomekonom vid Åbo Akademi. Goda krafter hade pressat honom, trots det ständiga suget till journalistiken, att bli färdig. De som fullföljt sina akademiska studier kunde ännu på 1950-talet betraktas som en minoritet på de finlandssvenska tidningsredaktionerna.
När Thölix trädde in på Åbo Underrättelsers officin, hade han hamnat på den sista av de finlandssvenska bohemredaktionerna. Det ingick i hans uppgifter som daglig arbetsledare att trygga en viss ordning och att tidningen kunde komma ut följande morgon, trots att kvällsredaktören måste hämtas tillbaka till arbetet från Hamburger Börs.
Chefredaktören och poeten Ole Torvalds ger en träffsäker karaktäristisk av den unge, lovande tidningsmannnen. I jubileumsskriften Åbo Underrättelser i 150 vårar (1974) prisar Torvalds sin adept som trivs så bra inom journalistiken: ”Han har språkkonstnärligt och stilistiskt påbrå med ungt och personligt sinne för nutida journalistik”. Trots ekonomexamen vitsordar chefredaktören, uppenbarligen med en viss uppskattning, att Thölix står ”främmande för merkantil fackidioti, han är en mångintresserad humanist, rapp skribent, vaken nyhetsman med klara personliga uppfattningar”. Hans bidrag har ”inte varit oväsentligt” till ÅU:s ton och profil. Bedömningarna är personhistoriskt intressanta, för efter detta kom Thölix att betraktas som chefredaktör, arbetsledare och dominerande personlighet i sin arbetsmiljö. Ole Torvalds fångar träffsäkert en av journalistikens dåvarande, lovande dagsverkare. Från ÅU härstammar hans kåsörsignatur Bix.
År 1964 kom Birger Thölix till en tidning med yttre och inre svårigheter. På Vasabladet var ombrytning, layout, rubricering och bildbehandling urmodiga. Redaktionen hade gjort vad den kunnat, men kunde inte bryta ”Gubben” Sundquists grepp om den tidning han själv ägde.
Nu skulle en sjunkande upplaga fås att vända. De äldre journalisternas bitterhet, cynism och likgiltighet skulle brytas. De publicistiska redskapen var många. Thölix trodde på det han kallade ”närjournalistik”. Där ingick ett ständigt uppdrag att se till människor och händelser i deras vardag. Tidningens spalt för läsarbrev och insändare öppnades på vid gavel. I den pågående debatten kunde chefredaktören, som i Vasabornas ögon kunde ses som en oförstående utböling från södra Finland, balansera olika lokala kotterier mot varandra.
Thölix tillägnade sig en jargong som försökte visa att han i alla dessa små skärmytslingar och småttiga intriger var en utomstående, en betraktare. När han inträdde för en måltid eller en grogg på Svenska klubben kunde han hälsa borgarbrackorna: ”här sitter ni mina herrar och luktar”. Vid bordet kunde då sitta de starkaste svenska högerprofilerna som riksdagsmannen och distriktsingenjören Torsten Nordström eller borgmästaren Ulf Brunberg. Det slängiga och gamängaktiga var en del av varumärket.
Till den färska chefredaktörens ambitiösa projekt hörde inkallandet av ett vetenskapligt råd för tidningen. Där satt en mängd vittra och liberala herrar som professor Harald Teir, docent Björn Kurtén, journalisten Nils-Börje Stormbom, akademiledamoten Erik Allardt, arkitekten Olof Ottelin, författaren Lars Huldén, professorerna Erik Stenman och Ilmari Hustich, för att nämna några. Rätt snart blev emellertid rådet alltför dyrt att upprätthålla.
Med Nils-Börje Stormbom fortsatte Thölix ett nära och kontinuerligt utbyte. Stormbom var en högst betydande kritiker, översättare och kulturjournalist, radikal och liberal på samma gång, senare olycksdrabbad, med reducerad arbetsförmåga.
I Finlands svenska publicistförbunds pamflett Pressen i samhället (1970) redogör Birger Thölix för en del synpunkter under rubriken ”Opinionsbildning i dagspressen”. Han tar kraftigt avstånd från att lokalpressens journalister själva aktivt deltar i kommunalpolitiken och sitter på valda mandat. ”Det är att själv revidera sin bokföring”. Det var då aktuellt att yngre journalister gycklade med Borgåbladets chefredaktör Helmer J. Wahlroos, som samtidigt satt på en mängd tunga uppdrag i Borgå.
Lika litet till övers hade Birger Thölix för det han kallade pressens ofelbarhetsdogm. Åsikt bör stå mot åsikt, tidningen skall inte vara rädd för öppen och kritisk argumentering, också med risk för att dra det kortaste strået i debatten. Han krävde också att tidningarnas ledare skulle signeras. Så blev det i Vasabladet. I boken Hurrarna (citerat efter Klinkmann) 1974 behandlar Thölix centrala värden i det finlandssvenska samhället: ”Om kultur, demokrati och humanism skall betraktas som oskiljaktiga tre musketörer räcker det inte med att man betraktar terrängen från ett sjunkande isflak eller med att man tar akademiska plinthopp över sarkofager på stranden. Vi får väl börja med att värma byxbaken i vårsolen, räta på benen och komma överens om att kultur är delaktighet och folkspillra ett antidemokratiskt ord.” Inte att undra på att Klinkmann betecknar 1970-talets stämning på Vasabladet som öppen och intellektuellt rörlig. Men det krävdes hårt arbete för att fullfölja ”Bossens” ambitioner, hans föredöme både sporrade och frustrerade.
Arbetsbördan var stor. Thölix skrev ledare till nästan varje nummer och redigerade därtill insändare och ofta en sida med lättare gods. Han skrev ofta för hand vid sin höga skrivpulpet. Arkivarien Gun-Lis Eur renskrev manuskripten.
Vasabladets ekonom och senare vd, Edvin Sundquists brorson Erik Sundquist, blev en trogen vän och pålitlig samarbetspartner för Birger Thölix. De var studiekamrater på Handelshögskolan vid Åbo Akademi. Det är inte svårt att gissa att ”Ekka” Sundquist var den som lockade sin kamrat till Vasabladet, som sedan förblev journalistyrket trogen i Vasa, trots lockrop om en utrikesredaktörstjänst vid Hufvudstadsbladet, som kunde ha lett till chefredaktörskap. Det var Sundquist som förfinade Vbl som grafisk produkt. Han introducerade offsettryck 1968, redaktionen måste 1973 börja arbeta med datoriserad textbehandling och 1983 gavs möjligheten att börja med elektronisk layout. När sedan Harry Schaumans stiftelse övertagit tidningen och snart gjorde av sig med sin moderna tryckerianläggning i Vasklot var bitterheten på tidningen stor. Vasabladet blev kund hos tidningen Ilkkas tryckeri I-print.
En av de mest lästa spalterna i Vasabladet blev ett av chefredaktörens udda projekt, ”Lugna gatan”. En utomstående läsare kunde lätt se en förebild i Dagens Nyheters politiskt relevanta skvallerspalt ”Tysta Mari”. Thölix lyfte fram tecknaren Leif Sjöströms krumelurer till en långlivad serie, ”Folkets Dagblad”, som med förkärlek spetsigt framställde SFP:s ledargarnityr och då särskilt Österbottens stora hövding Ole Norrback i ett lite spefullt ljus. Ett egendomligt infall var helsidesartiklar med stycken enligt A, B och C ända till Ö.
Eftersom Birger Thölix aldrig hörde till någon ”inre krets” inom Svenska folkpartiet ens i Vasaperspektiv stod han fri att envist och skarpt driva på finlandssvenska nyckelfrågor. Lärarhögskolan måste flyttas från Ekenäs till Vasa. Universitetet i Vasa borde bli tvåspråkigt utan sneglingar på den Taxellska paradoxen att tvåspråkigheten bäst gynnas av enspråkiga lösningar. Den finlandssvenska kustkanalen i tv kunde gott bli en realitet. Decentraliseringen skulle gynnas också på finlandssvenskt håll.
På Edvin Sundquists tid var det ett axiom att inga kvinnor anställdes på Vasabladets redaktion. Journalisten, författaren och kritikern Anna-Lisa Sahlström blev den första att bryta igenom könsvallen på tidningen. Hon säger efteråt att hon aldrig kände sig ovälkommen trots att de äldre medarbetarna kunde vara riktiga bitvargar. Så småningom blev kvinnorna i alla fall ett kotteri, som en dag upptäckte att de genomgående betalades en lägre lön än de unga, manliga journalisterna. Trots att den grafiska branschen inte då ännu hade något löneavtal korrigerades kvinnornas löner utan prut. Birger Thölix betedde sig som en diplomat. Ibland drev han sin linje genom att övertyga de fackligt aktiva spjutspetsarna att arbeta för den linje han kunde svälja.
En period av sin Vasatid använde Thölix att tillsammans med likasinnade låta bygga ut museibyn Stundars strax utanför staden. Han var opraktisk och boksynt och stod i längden inte ut med den mängd praktiska problem som ideligen pockade på en lösning. Efter pensioneringen flyttade Thölix med sin hustru Mona-Maj till Pargas, där de inredde sitt hem i ett annex till den gamla tingsgården Tennby gård.
Thölix samarbetar med Nykarlebybon Allan Blom på ett litet förlag som heter Labyrinth Books. År 2010 gav man ut ett tiotal titlar. ”Bix” har sedan 1984 också en plattform i det svenska fackbladet Pressens Tidning, ett medarbetarskap han högt uppskattar. Inlägg dyker fortfarande också upp i Vasabladet. Hans två historiker om Vasabladet, Alla våra gårdagar och En annan historia är ystra beskrivningar av Österbottens ledande svenska tidning i fordom helg och söcken.
Samhället har vetat att visa sin uppskattning av den framstående publicisten. Kollegerna valde honom till ordförande i Chefredaktörernas förening på 1980-talet, 1991 promoverades han till ekonomie hedersdoktor vid Svenska handelshögskolan. Journalistförbundet har belönat honom med yttrandefrihetens svärd; han har också tilldelats betydande journalistpris.
Ralf Friberg
Karl Birger Thölix, signaturen Bix, född i Åbo 22.7.1931, död 16.5.2017 i Åbo. Föräldrar tulltjänstemannen Georg Thölix och Mary Kangas. Gift 1954 med libristen Mona-Maj Törnroth.
PRODUKTION. Pressen i samhället (tills. med E. Pakarinen, 1970); En annan historia. Kring Vasabladet fram till första världskriget (1981); Alla våra gårdagar. Tidningen som historia och efterglöd (1996); Joint operation. Rädda det stackars landskapet (2005); En bit i taget. Läsning i blandade ämnenav en liberal åsiktskolportör (2007).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. O. Granholm et al., Hurrarna, en stridsskrift om finlandssvenskarnas nutid (1974); S.-E. Klinkmann, Thölix, tidningsman (1993); O. Torvalds, Nya blad i 150 vårar (1974).
BILDKÄLLA. Thölix, Birger. Hufvudstadsbladets arkiv.