K. W. Åkerblom fick genom sina digra historiker från ett flertal kommuner en plats på bokhyllan i månget hem. Men han hade många strängar på sin lyra. Han var framför allt pedagog – folkskollärare i Kvevlax – men också hängiven föreningsmänniska och via kommunalpolitiska uppdrag kom han in i rikspolitiken. Han satt i lantdagen eller riksdagen i sammanlagt fjorton år mellan 1917–1933, då landets demokrati tog form.
K.W. Åkerblom var född i Lotlax, Vörå, 1877. Fadern var obesutten backstugusittare, skicklig urmakare, kvarnbyggare och mjölnare, sommartid ofta på arbetsresa i Sverige eller Helsingfors men mest i Vasa. I hemmet fanns inga medel att ha sonen inackorderad för att gå i folkskolan, som befann sig på tio kilometers avstånd. Den unge Kristian fick nöja sig med katekespluggandet i hembyns barnskola och rengjorde däremellan uren som fadern reparerade. Skrivning och räkning lärde han sig på egen hand. I barnaåren försörjde han sig själv som vallpojke, och som yngling var han dagkarl i Vörå, Vasa och Sverige. År 1894 blev han vid sjutton års ålder utsedd till barnskollärare i hembyn Lotlax, en syssla som han upprätthöll i två år. Ett försök att få utbildning till småskolelärare strandade på att han inte genomgått folkskola.
Men den unge gossen var fast besluten om att utbilda sig till lärare. Han läste på egen hand in folkskolans kurs, och efter muntligt förhör hos en folkskollärare fick han intyg på att han hade kunskaper som motsvarade folkskolans. Åkerblom klarade inträdesförhöret till folkskoleseminariet och fick efter genomgången utbildning sin lärarexamen 1900. Under seminarietiden fick han tillfälle att flitigt öva på skolans flygel, och han blev efter hand en god pianist. Han kom senare att komponera melodier, och i Folkskolans sångbok, som han färdigställde 1904 och tryckte 1907 fanns 18 egna kompositioner.
Kristian Åkerblom kom under sin tid som lärare att enligt tidens sed anlitas för allehanda uppdrag vid sidan av sin lärargärning; Åkerbloms insatser var förmodligen ändå flera än de flesta av hans kollegers. Sin första tjänst fick Åkerblom i byn Vallgrund i Replot. Där tog han initiativ till att grunda en ungdomsförening, och han kom senare att djupt engagera sig inom denna folkrörelse och i Svenska Österbottens ungdomsförbund. Det blev också hans uppgift att skriva ungdomsrörelsens 50-årshistorik 1938. Han skrev dessutom en biografi över ungdomsrörelsens fader Johannes Klockars, utgiven 1935. Nykterhetsrörelsen låg honom varmt om hjärtat, och han grundade Replots nykterhetsförening 1902. Sommaren 1905 bildades på Johannes Klockars initiativ Finlands svenska nykterhetsförbund, och här blev Åkerblom en av förgrundsgestalterna.
Efter fyra år i skärgårdskommunen blev Åkerblom föreståndare för folkskolan i Kvevlax kyrkby 1904. Inom denna enkla ram ligger hans lärargärning, som kom att bli något utöver det vanliga. Kvevlax blev hans hemort för hans återstående livstid. Här bodde han nära ett kyrkoarkiv, och genom språkforskaren T. E. Karsten, son till församlingens kyrkoherde, fick han kännedom om riksarkivet i Helsingfors. Hans intresse för hembygdsforskning manifesteras i en lärobok 1914, Hembygdsgeografi i folkskolan. Forskningsuppgifter för eleverna. Denna bok syftade till att göra ämnet mera lättfattligt och lustbetonat.
Åkerblom var också aktivt med om att grunda nya folkskolor i sin hemsocken. Han blev initiativtagare till grundandet av Kvevlax hemslöjdsskola 1922. En andra ambulatorisk, kvinnlig slöjdskola tillkom 1930 och blev fast 1949 med placering i Kvevlax kyrkby. Som lantdagsman och senare riksdagsman fick Åkerblom möjlighet att bevaka hemslöjdsintressena.
Vid folkskollärarföreningens möten var han en flitigt anlitad föredragshållare, och han skrev en lång rad uppsatser i skolfrågor. Hederstiteln skolråd kom 1946 som en då ovanlig belöning för en folkskollärare – en utmärkelse som han satte stort värde på.
Åkerblom blev både känd och erkänd på sin nya hemort, och hösten 1910 valdes han till ordförande i kommunalstämman. Denna post hade han till utgången av 1918 och var 1919 ordförande i kommunalfullmäktige. Han var samtidigt en flitig skribent i lokalpressen om kommunala angelägenheter. Under signaturen K. W. Å. blev han nu känd för en större publik, vilket gav en god plattform för hans rikspolitiska bana.
Orsaken till att K. W. Åkerblom blev lantdagsman var hans övertygelse att de obesuttna i svenska Österbotten behövde en egen representant – de utgjorde en tredjedel av valmanskåren. Redan 1906 framförde han denna åsikt men avstod själv från att kandidera. År 1916 ställde han dock upp och gick med i lantmannagruppen inom Svenska folkpartiet i Vasa läns södra valkrets. Han blev invald redan vid första försöket, men föll ur vid nästa val hösten 1917.
Hans frånvaro från riksdagen blev dock kortvarig, 1919 invaldes han igen. Och vid de kommande valen hade han fördel av det nybildade Allmogeförbundet, som företrädde de frisinnade inom Svenska folkpartiet och som 1922 förde fram tre kandidater: Levi Jern, Georg Schauman och K. W. Åkerblom. Vid riksdagsvalet 1929 föll Åkerblom igenom. Men ett nyval Lapporörelsens år 1930 förde honom igen till riksdagen för tre år. Vid valet 1933 misslyckades han med att bli omvald, och därmed avslutades hans rikspolitiska karriär. En starkt bidragande orsak till detta var att Vasa Posten – Allmogeförbundets och hans eget språkrör – hade lagts ned 1932.
Under sina fjorton år i riksdagen inlämnade Åkerblom fyrtio motioner och flera av hans motioner gav också resultat. Bland annat utverkade han att statsbidrag skulle gå till skolbyggnadernas underhåll och att ett landsarkiv skulle inrättas i Vasa. Han var emot all militarism men för de obesuttnas inlösning av legoområden och för förbudspolitiken.
Vistelsen i Helsingfors gav honom ypperliga tillfällen att forska i urkunderna i Riksarkivet. Detta måtte ha varit ett andra hem för Åkerblom; dessutom kunde han under besök i Stockholm forska i det svenska riksarkivet. Hans material blev så småningom mycket omfattande med ca 6 hyllmeter avskrifter.
Åkerbloms intresse för hembygdshistoria väcktes tidigt. Han fick 1904 tillgång till en s.k. hävdebeskrivning från 1700-talet om Replot, och denna resulterade i Åkerbloms första anspråkslösa alster, en artikel som trycktes i Svenska Folkskolans Vänners Kalender samma år.
Åkerblom var autodidakt och amatör som bygdeforskare och skribent. Han hade inga lämpliga mönster att gå efter och fick därför söka sig fram och lära sig av sina misstag. Till hans förövningar hörde manuskriptet ”Mustasaari sockens historia intill 1600-talet”, som han hösten 1908 erbjöd Svenska litteratursällskapet till tryckning, men som då refuserades. Skam den som ger sig. Han fortsatte att samla material för Kvevlax och Mustasaaris historia. I Vasa Posten ingick Vasanejdens socknars historia under äldre tider som följetong 1910. År 1909 inlämnade han ett större manuskript till Vasa stad, ”Bidrag till Vasa stads historia”, men också denna gång blev han refuserad.
En kortare historik om Vasabygdens socknar fram till 1500-talet utgavs dock 1914. Kvevlax historia, utgiven på eget förlag 1923, blev dock Åkerbloms genombrott som historiker. Ett genombrott i större format markerar Lappfjärds historia I (1938). Här visar Åkerblom sin förmåga att ur ett rikligt arkivmaterial plocka fram väsentligheterna. Åkerblom hade vid det här laget tagit del av det rikliga flödet av lokalhistoriska verk och fått struktur på framställningen. Del II av Lappfjärds historia kom ut 1952.
Huvudverket i K. W. Åkerbloms produktion är Korsholms historia I (1941), vilken han skrev under två intensiva år. Här presenterar han summan av sitt kunnande och dessutom på ett lättläst sätt. Verket fick ett entusiastiskt mottagande av recensenterna. Del II förelåg tryckfärdig 1943, men gavs ut i kompletterat skick först efter författarens död 1956.
Åkerblom var nu inne i en oerhört produktiv period av sitt liv och kunde skörda frukterna av sin omfattande excerptsamling. Under fyra hektiska månader 1943 skrev han boken Vassor bys historia. Beställningsarbeten följde slag i slag. Övermarks historia utkom det år Åkerblom firade sin sjuttioårsdag, 1947, Pedersöre storsockens historia I–II 1950, Pörtom historia 1954 och slutligen Replot historia, som vid författarens frånfälle var färdigskriven till tre fjärdedelar. Efter hans frånfälle utkom också hans bidrag om lantbruket i svenska Österbotten, som ingår i Lantbrukssällskapets 50-årsskrift 1954.
K. W. Åkerblom kallades till hedersdoktor vid Åbo Akademi 1948. Han hade startat i motvind som historiker, men till slut genom självstudier och envishet vunnit de akademiska forskarnas tillit. Vallpojken utan folkskola hade blivit hedersdoktor.
Holger Wester
Kristian Wilhelm Åkerblom, född 9.3.1877 i Vörå, död 19.3.1954 i Kvevlax. Föräldrar Kristian Wilhelm Åkerblom och Anna Lisa Brunman. Gift 1901 med Sofia Alexandra Skog.
PRODUKTION. Folkskolans sångbok (1907); Hembygdsgeografi i folkskolan. Forskningsuppgifter för eleverna (1914); Kvevlax historia (1923); Lappfjärds historia I–II (1938, 1952); Korsholms historia I–II (1941, 1956); Vassor bys historia (1943); Övermarks historia (1947); Pedersöre storsockens historia I–II (1950); Pörtom historia (1954).
KÄLLOR OCH LITTERATUR: B. Åkerblom, K. W. Åkerblom 1877–1954. En minnesteckning. Österbottnisk årsbok 1953–55 (1955); Vasa Posten 8.3.1927; Vasabladet 9.3.1937, 23.12.1942, 9.3.1952, 20.3.1954; Hufvudstadsbladet 27.3.1954.
BILDKÄLLA. Åkerblom, Kristian Wilhelm. Riksdagen, bildarkivet.