Einar Pontán hade många strängar på sin klassiska lyra. Jämsides med sin långa arbetskarriär som läroverkslektor i klassiska språk gjorde han en betydande och bestående insats som folkbildare och profilerade sig som en brinnande kämpe för svenskheten.
Einar Pontán blev student 1901, filosofie kandidat fem år senare och fick sina första lärarbefattningar som tf. föreståndare för Västankvarns folkhögskola 1908 och som andra lärare vid Svenska folkakademin i Helsingfors 1911–1912. År 1914 knöts han till Svenska normallyceum i Helsingfors, där han utförde sin livsgärning som äldre lektor och sedermera överlärare i latin och grekiska fram till pensioneringen 1951. Åren 1945–1949 verkade han som prorektor. Vid sidan av sin huvudtjänst undervisade han i svenska i Läroverket för gossar och flickor 1918–1921 och i Nya svenska flickskolan 1922–1925 samt i latin i Svenska flicklyceet 1945–1958.
Under två årtionden från 1938 och framåt var Pontán huvudredaktör för läroverkslärarnas svenskspråkiga tidskrift Skola och hem, som han varit en av tillskyndarna till. Han var sekreterare i Delegationen för den svenska litteraturens främjande och medlem av Svenska folkpartiets centralstyrelse 1914–1920 (vice ordförande 1919–1920), korresponderande ledamot av Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet och hedersledamot av föreningen Svensk-Finlands vänner i Stockholm.
Som en frukt av Pontáns levande intresse för den klassiska kulturen kan man se förslaget om ett finländskt institut i Rom, som han framförde vid klassikerdagarna i Ständerhuset i Helsingfors i januari 1938. Vid detta riksmöte för forskare och lärare i klassiska språk och antikens historia frågade han om det inte vore möjligt att genom kurser, senare rentav genom en fast institution i Rom, ge latin- och historiestudenter och forskare en direkt kontakt med minnena från antiken. Tanken väckte entusiasm, men tillika tvivel på de ekonomiska möjligheterna att genomföra den. Men redan följande dag kunde klassikerkongressens ordförande, Skolstyrelsens chef Oskari Mantere meddela att en person som önskade vara anonym lovat skänka en miljon finska mark för ett institut i Rom. Mecenaten Amos Anderson hade på morgonen i Hufvudstadsbladet läst om Pontáns idé och handlade impulsivt. Den av Einar Pontán väckta tanken materialiserades i Villa Lante, som invigdes 1954. Initiativtagaren var från 1938 till sin död 1960 medlem i styrelsen för den stiftelse som i hemlandet svarade för institutet och som han själv hade givit namnet Institutum Romanum Finlandiae.
Få människor i Finland har varit så genomsyrade av den klassiska andan och så uppfyllda av en helhjärtad glädje över sina intryck och upplevelser av Roms minnen från antikens tider som Einar Pontán var, skriver Gösta Cavonius i Svenska folkskolans vänners 100-årshistorik. Redan 1910 valdes Pontán in som suppleant i direktionen för Svenska folkskolans vänner (SFV). Han blev från 1915 ordinarie ledamot av styrelsen, som han tillhörde fram till 1958. Hans verksamhet inom SFV kom alltså att omspänna närmare ett halvsekel. Efter att ha blivit föreningens sekreterare 1919 och valts till vice ordförande från 1932, satt han som dess ordförande 1945–1958. Då han avgick valdes han till föreningens hedersordförande.
Pontáns engagemang inom SFV har satt bestående spår i föreningens verksamhet. Tanken på en egen tidskrift hade stötts och blötts i decennier, men först 1921 fattade styrelsen utifrån en beredning av sekreteraren Pontán och styrelsemedlemmen Evy Björkman beslutet att från 1922 börja utge en tidskrift ”egnad det fria folkbildningsarbetet samt föreningsintressena”. Sekreteraren blev dess ansvariga redaktör och svarade för tidskriftens utformning och innehåll. Pontán torde också ha namngivit tidskriften. I det första numret skriver han: ”Namnet ’Svenskbygden’ vare ett tecken därpå, till vem tidskriften vänder sig och i vilken anda den vill gå fram. Svenskbygden – det är de svenska hemmen och de svenska föreningarna, det svenska arbetet i land och stad.”
Redaktörens programförklaring kan ses mot bakgrunden av hans eget engagemang i den krets som från januari 1917 till februari 1918 utgav Östsvensk Tidskrift med uttalad ambition att ”bevara det svenska landamäret enspråkigt”, eller med andra ord, att behålla den svenska jorden i svensk ägo. Andra namnkunniga medlemmar i denna grupp var Hugo Ekhammar, Arvid Mörne, Bertel Appelberg, Gabriel Nikander och K. Rob. V. Wikman. Kring denna krets bildades Östsvensk samling i Helsingfors som lokalavdelning till Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet.
Pontán och hans östsvenska meningsfränder deltog med glödande iver i försvaret av de svenska intressena mot förfinskningssträvandena. I en lång uppsats med rubriken ”Efter 1905” i den pamflett om svenskhetens förutsättningar i Finland som Svenska studenters partidelegation utgav i april 1914 skriver Pontán: ”Så länge en svensk i en svensk trakt anser sig vara i sin goda rätt, om han säljer sin egendom åt en finne, så länge en svensk man eller kvinna efter giftermål med en av den andra nationaliteten låter finskan bli hemmets och barnens språk, så länge kunna inga praktiska reformer göra vår ställning säker.” Slutklämmen blir en skarp vidräkning med undfallenhetspolitiken: ”Då det nu så är, att vi icke kunna tala om och tänka oss en framtid här i landet, utan att vårt eget språk av efterkommande släktled här talas, då kan heller ingen annan uppgift i längden undanskymma den att arbeta för språkets och språkstammens bestånd.” Det utesluter inte ett samarbete med de finska. ”Men detta samarbete bör ske från jämbördig position, och detta ernås först då, när de svenske vunnit full klarhet inom sig själva och full förtröstan på sin sak, när de samlat sina krafter och kommit bort från den egendomliga medgörlighet och flathet, som hittills nästan alltid låtit finnarna få övertaget och vinsten, då något gemensamt försökts.”
År 1928, ett drygt decennium senare, när hotet mot den svenska skolautonomin drevs till sin spets, organiserade Pontán tillsammans med rektor J. M. Granit ett uppmärksammat stort protestmöte i Svenska normallyceum, varifrån en delegation frambar en resolution till undervisningsministern.
Under Pontáns tid som sekreterare för SFV väcktes också tanken på ett brevinstitut inom föreningens ram. Svenska brevinstitutet i Finland inledde sin verksamhet vid ingången av 1928 och har vuxit till ett stort företag, som fortlever som Axxell Distis. Pontán hyste ett brinnande intresse för studiecirkel- och föreläsningsverksamheten och för bibliotekens förkovran i svenskbygderna. Han hade börjat sin lärarbana i folkhögskolan, och den hade en stor plats i hans hjärta; avkastningen av den fond som SFV grundade för att hedra sin ordförande och hans 43 år långa insats på hans sjuttioårsdag skall enligt hans direktiv användas för att befrämja folkhögskolor med svenskt undervisningsspråk.
Einar Pontán skrev SFV:s 50- och 75-årshistoriker. Det senare arbetet, som utkom 1957, har betecknats som ett monument över hans verksamhet inom SFV. Arbetet krävde idoga forskningar och drog ut över flera år. Som en biprodukt av detta gedigna forskningsarbete sammanställde Pontán en bibliografi över föreningens skrifter, över alla artiklar som ingått i föreningens tidskrift och kalender 1882–1957. Den publicerades 1959. Kort före sin bortgång färdigställde han en biografi över professor Edvard Blomqvist, som var Svenska folkskolans vänners ordförande 1917–1931.
Olle Spring
Johan Frans Einar Pontán, född 11.1.1884 i Helsingfors, död 23.2.1960 i Helsingfors. Föräldrar sjökaptenen, assessorn Johan Adolf Pontán och Onni Viktoria Snellman. Gift 1915 med Märta Maria Sandelin.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. G. von Bonsdorff & F. Jernström, Från självständighet till Lappo. Svenska folkpartiet 1917–1929 (1984); G. Cavonius: Tanke och gärning. SFV 1882–1982 (1982); SFV:s fonder 1882–2007. Människor och händelser (2007); T. Steinby, Amos Anderson. Press och kultur (1982); Svenska folkskolans vänners kalender 1960; Svenskt i Finland. Ställning och strävanden (1914).
BILDKÄLLA. Pontán, Einar. Museiverket.