TURKKA, Jouko


(1942–2016)


Regissör, teaterchef, professor


Jouko Turkka hör till de mest omstridda och prisade konstnärerna inom finsk teater. Avant­gardeföreställningarna som han har satt upp på stora scener har väckt debatt bland publiken och i pressen sedan 1960-­talet. Turkka är känd som kulturkritiker, och hans produktion omfattar ett stort antal uppsättningar, av vilka de flesta har byggt på inhemsk dramatik och romandramatiseringar – och sedan början av 1980-talet också på egen dramatik.

 

Jouko Turkka föddes 1942 som den yngre av familjens två söner. Fadern Reino Turkka, av den ursprungligen tyska prästsläkten Durchman, var förman vid Valmets flygplansfabrik. Turkkas mor, Sibbobördiga Gunhild Åberg, var svenskspråkig. Familjen bodde i Birkala nära Tammerfors. Redan under skoltiden intresserade sig Turkka för teater och litteratur. Han läste bl.a. Bertolt Brechts dramatik på originalspråket, såg teaterföreställningar i Tammerfors och skådespelade och reciterade också själv. Konstnärer som Lauri Viita och Veikko Sinisalo bidrog till att den unge mannen kunde identifiera sig med det manliga kulturklimatet i Tammerfors. Om man inte räknar in gästregin vid Pyynikki sommarteater 1970, dröjde det till 1996 innan Turkka gjorde sin första uppsättning i Tammerfors.


 

Turkka inledde sina teaterstudier på Finlands teaterskolas regilinje 1964, då kulturradikalismen var på uppgående. Tidens konstnärsgeneration fostrades av den för sina brechtska uppfattningar kände regissören Ralf Långbacka, vars betydelse för hans egen utveckling Turkka inte stuckit under stol med. Efter avslutade studier fick Turkka anställning som konstnärlig ledare för Seinäjoki stadsteater 1967. Av kritiken framgår att de element som skulle känneteckna Turkkas senare arbete redan då kunde skönjas: det ständiga jäsningstillståndet, det fartfyllda, andfådda tempot, de korta scenerna som följer varandra utan avbrott, personerna som fångas ”i närbild”, monologerna som talas rakt ut i salongen.


 

Redan tiden vid Joensuu stadsteater 1968–1972 medförde att Turkka väckte riksomfattande uppmärksamhet. Orsaken var en teaterstrid som bottnade i oenigheter kring repertoaren men som återspeglade den politiska spänningen som låg i tiden. Efter att direktionen förkastat Turkkas förslag att man skulle sätta upp Brechts Modern, gick skådespelarna först i strejk och började sedan på egen hand repetera föreställningen. Turkka skrev för en kort tid in sig i Finlands kommunistiska parti och ställde t.o.m. upp i riksdagsvalet, men lämnade snabbt politiken. Även om Brechtföreställningen togs upp på repertoaren efter att man nått en lösning på konflikten, var Turkka tvungen att lämna sin tjänst 1972. Det blev uppståndelse också kring uppsättningen av Jouko Puhakkas Farväl Mansikki, som höll sig till Joensuupublikens nordkarelska erfarenhetsvärld och uppmanade till uppror mot omständigheterna. Uppsättningen gästspelade även i Sverige.


 

Turkkas nya, stiliserade dramatisering av Algoth Untolas, alias Maiju Lassila, roman Tulitikkuja lainaamassa (Låna tändstickor), som Turkka själv karaktäriserade som ”commedia dell’arte med knätofsar”, fick ett särskilt entusiastiskt mottagande i Joensuu. Turkka nådde framgångar också med andra Lassiladramer, som annars belastas av en uppsättningstradition som hållit sig till det gemytliga. Så småningom har han inom den finska teatern byggt en alldeles ny typ av samhällskritisk folkteater.


 

Alla Turkkas teaterinnovationer har inte accepterats. Hans dramatisering av Salamas roman Se tavallinen tarina (Den vanliga historien) 1969, avfärdades som rå och oanständig. Redan vid denna tid började man beskriva Turkkas särpräglade regier med epitetet ”turkkalainen” (på Turkkas sätt), med vilket man till en början avsåg de ogenerat erotiska uttrycken. De för avant­gardeteatern typiska provokationerna, de medvetna brotten mot god smak och tabun, har alltid varit en hörnsten i Turkkas förnyelsearbete inom teatern.


 

Efter att 1973 ha fått anställning vid Kotka­ stadsteater koncentrerade sig Turkka på att regissera. Han omdefinierade sin syn på skådespelararbete och regi: det gällde att understryka teaterns happeningkaraktär och befria scenframställningen från den litterära traditionens bojor. I samband med föreställningen Runar och Kyllikki, som blev en veritabel teaterhändelse, meddelade Turkka bestämt att det i skådespelararbetet handlade om att bearbeta människans undermedvetna. Den poetiska och extatiska Kyllikki spelades av Maija Liisa Turkka, som Jouko Turkka hade gift sig med 1966. Enligt henne påverkade hennes förmåga att bli hänförd Turkkas sätt att regissera. I sin personinstruktion försöker Turkka åstadkomma en stark känsloladdning, där rörelserna ofta på ett schematiskt och rent av karikerat sätt uttrycker rollfigurens innersta känslor.


 

När Turkka anställdes vid Helsingfors stadsteater 1975, kunde varken publiken eller kritiken ännu riktigt ana att hans tid skulle bli så osedvanligt intressant och omtumlande, att han så oförväget skulle gå in för att skapa ett nytt scenspråk. Turkkas linje visade sig genast stå i opposition inte bara till den traditionella teaterrealismen, utan också till tidens politiska teater, som fortfarande framställde människan i ett idealiserat ljus. Säsongens öppningsföreställning, Aleksis Kivis Sockenskomakarna, väckte omedelbart hård polemik.


 

Turkka började ännu öppnare än tidigare använda pjästexten enbart som ett material för regissören, och det väckte indignation. En del kritiker ansåg sålunda att hans uppsättning av Unga värdinnan på Niskavuori stred emot författaren Hella Wuolijokis syften. Turkka såg i skådespelet också ett strindbergskt äktenskapsdrama, vilket bröt mot en lång tolkningstradition. Turkkas eget äktenskap befann sig vid denna tid i kris, och han har aldrig varit rädd för att ge sina verk det självupplevdas prägel. Just denna inställning har gjort det möjligt för honom att skapa teater som ”berör också åskådarens innersta”, som en kritiker sade om Turkkas poetiska uppsättning av Strindbergs Spöksonaten.


 

Siinä näkijä, missä tekijä, dramatiseringen av Hannu Salamas roman Kommer upp i tö 1976, karaktäriserades av kritiken som årtiondets intressantaste scenverk. Simultanföreställningen, vars kronologi var bruten så att händelser gick in i varandra, skapade teaterdebatt, och föreställningen, som inspirerades av Eisensteins montagetänkande, lämnade kvardröjande spår i den finska scenkonsten. Bland annat har man sett spår av Turkkas Kommer upp i tö i föreställningen Pete Q (1978) som markerade genombrottet för en ny teatergeneration; regissören Arto af Hällström hade också arbetat som Turkkas assistent.


 

Turkkas uppsättning av Maiju Lassilas Viisas neitsyt (Den visa jungfrun) skapade en nästan musikalisk känsla av enhet mellan scen och salong. Den suggestiva föreställningen arbetade med läten, suckar och stamningar utan entydiga verbala budskap. Uppsättningen av Minna Canths Murtovarkaus (Inbrott), som så gott som helt saknade repliker, mottogs även den med stort gensvar bland publiken. Föreställningen var ännu ett uttryck för Turkkas strävan att beröra åskådaren på ett plan bortom det kognitiva och bortom textbaserad teater. Den medvetet oslipade uppsättningen av Hannu Mäkeläs Voimamies (Den starke mannen) har kallats Turkkas mest teatermässiga med sin bullersamma ljudvärld och hans från Artaud hämtade grundidéer om teaterns möjligheter att påverka genom känslorna och det omedvetna hos publiken.


 

Turkkas tid vid Helsingfors stadsteater kan betraktas som konstnärligt likvärdig med Ralf Långbackas och Kalle Holmbergs prisade Åboperiod vid samma tid, även om målsättningarna i de båda fallen var olika. Så gott som varje Turkkauppsättning från denna tid förnyade scenspråket och erbjöd inspiration för andra teaterskapare. De stora konstnärliga framgångarna kostade på privatlivet. Äktenskapet mellan de två starka konstnärspersonligheterna Jouko och Maija Liisa Turkka slutade i skilsmässa 1978. Parets son stannade hos sin far, medan Maija Liisa Turkka gifte sig med den ungerska skådespelaren Andras Márton och flyttade till Ungern.


 

Jouko Turkkas arbete som pedagog inleddes när han blev professor i skådespelarkonst vid Teaterhögskolan 1981. Kontraktet med Helsingfors stadsteater hade inte, trots att Turkka önskade fortsätta vid teatern, förnyats. Turkkas tillträde förändrade strukturen och innehållet i utbildningen vid Teaterhögskolan. I undervisningen betonades att bara god fysisk kondition gör det möjligt att utveckla sina andliga resurser och upprätthålla en hög arbetsmoral. Turkka byggde undervisningen kring arbetet med föreställningar, och han regisserade själv sammanlagt tio föreställningar vid skolan. Turkkas pedagogiska idéer koncentrerades kring tanken om konstnärens egen livsprocess och förmågan att upprätthålla ett kreativt tillstånd hos sig själv. Hans roll som fostrare av en hel teatergeneration har varit viktig, även om hans undervisningsmetoder också kritiserats. Han var rektor för Teaterhögskolan 1983–1985 och professor i regi 1985–1988.


 

Turkka förekom gång på gång på kvällstidningarnas löpsedlar, och han blev t.o.m. föremål för debatt i riksdagen. I en ökänd performance i Uleåborg 1987 kastade några av Turkkas elever bland annat avföring, urin och ägg på publiken vilket senare ledde till rättegång, och resulterade i att rektorn för Teaterhögskolan, Outi Nyytäjä, och tre av skolans lärare avsattes. Turkka var inte själv direkt inblandad i detta, men uttalade sig berömmande om tilltaget varvid stor skandal uppstod och bl.a. kulturminister Gustav Björkstrand angrep Turkka i hårda ordalag. Boken Selvitys oikeuskanslerille (Rapport till justitie­kanslern) var ett försök att skriva av sig och behandla den press han utsattes för.


 

På 1990-talet serverade Turkka ”den uppochnervända världen” som tema i två karnevalistiska föreställningar på Finlands nationalteater. Uppsättningen Valheita (Lögner) med sina ständiga förvandlingar blev en fest av groteskeri och galenskap. Presidentin dementia (Presidentens demens) blandade fakta och fiktion, och utnyttjade den frihet som påhittiga uppslag om verkliga personer ger. Föreställningens förankring i närhistorien och det faktum att det pågick presidentval när den hade premiär, fick många att än en gång tala om skandal: ”Får man göra sådant här på Nationalteatern?”, ”Kekkonen skulle ha stängt teatern!” Det karnevaliska spåret har fått en fruktbar fortsättning i de pjäser som Turkka skrivit tillsammans med sin son Juha Turkka, som resulterat i föreställningar också utanför huvudstadsregionen.


 

Jouko Turkkas produktion omfattar förutom teaterregi också hörspel och tv-teater. Tv-serien Sju bröder i tolv delar gav upphov till stort rabalder i offentligheten.


 

Turkka blev är även känd och prisbelönt som romanförfattare. År 1982 vann han J. H. Erkkos pris med sitt debutverk Infall. Kritikernas karaktäristik av romanen – ”icke-bok”, ”skissbok”, ”antibok”, ”lärobok”, ”märklig bok” – visade på svårigheten att placera det i någon viss litterär genre. När Turkka gav ut Infall hade han bakom sig en betydande litterär verksamhet: ett antal översättningar av dramatik till finska samt ett stort antal romandramatiseringar och bearbetningar av dramatik, en del är gjorda i nära samarbete med författarna.


 

Turkkas nära samarbete med författare har återverkat på hela litteraturinstitutionen och gett upphov till ny dramatik; han beställde t.ex. av sin vän Jussi Kylätasku dennes första skådespel, föreslog ämnet för hans genombrottsverk Runar och Kyllikki och deltog själv i pjässkrivandet. Turkkas litterära bana var till en början intimt förknippad med hans arbete som regissör. Han började i mitten av 1980-talet skriva egna skådespel, och då han planerade dekoren, dräkterna och rentav musiken i före­ställningarna, förtjänar han att nämnas som en av de första finska auteur-­regissörerna.


 

Turkka skriver på sina pjäser ännu i repetitionsskedet, samtidigt som han planerar regin, vilket visar hur situationsbunden skrivprocessen är för honom. Framför allt strävar han till att genom sina dramer, som skrivits för en viss tidpunkt, en särskild teater och särskilda skådespelare, möta åskådaren just i dennes aktuella verklighet.


 

Turkka verkar på många områden inom kulturen och har vägrat låta sig kategoriseras och klassificeras. År 2009 promoverades han till hedersdoktor i teatervetenskap.


 

Kaarina Kytömaa


 

Jouko Veli Turkka, född 17.4.1942 i Birkala, död 22.7.2016 i Birkala. Föräldrar arbetsledaren Reino Veli Turkka och kontoristen Gunhild Åberg. Gift 1966 med skådespelerskan Maija-Liisa Poutiainen.


 

VERK. Regisserat bl.a. följande teaterpjäser: Hyvästi Mansikki (1969); Tulitikkuja lainaamassa (1972); Daniel Hjort (1973); Kylliki ja Runar (1974); Nummi­suutarit (1974, Sockenskomakarna 1975); Siinä näkijä missä tekijä (1976); Niskavuoren nuori emäntä­ (1977, Unga värdinnan på Niskavuori); Putki­notko (1978); Aavesonaatti (1978, Spöksonaten); Viisas neitsyt (1979); Tuntematon sotilas (1971); Murtovarkaus (1981); Voimamies (1982); Tuhat ja yksi yötä (1983, Tusen och en natt); Hypnoosi (1985); Kött och kärlek (1986); Valheita (1990); Presidentin dementia (1993); Att hyra en kändis (1994); Trilogin Kumpi nauttii enemmän – Mies vai nainen? (1995); Rakkaita pettymyksiä rakkaudessa (1996); Täysin tyydytetty nainen (tills. med J. Turkka, 1997); Connecting people, köp en liten människa (2000). Tv-pjäser: Isä vieraissa (1982); Naiskoomikko (1983); Seitsemän veljestä (1989); Kiimaiset poliisit (1993).


 

PRODUKTION. Aiheita (1982; Infall 1987); Selvitys oikeuskanslerille (1984); Hypnoosi Lihaa ja rakkautta. Kaksi näytelmää (1987); Häpeä (1994); Nyt alkoi elämä. Kirjeromaani (1996); Osta pientä ihmistä (2000).


 

BILDKÄLLA. Turkka, Jouko. Foto: Keijo Kokko, 1982. Uusi Suomis bildarkiv.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Uppdaterad 9.8.2016.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4266-1416928956872

 

Upp