VÄISÄNEN, Hannu 

(1951– ) 

Konstnär, författare 

Hannu Väisänen, som sedan länge är bosatt i Frankrike, är en av Finlands mest internationella konstnärer. Han är känd som målare och grafiker men också som en mångsidig och kreativ person, som författare, scenograf och som uppträdande vid performancer och happenings. Hans produktion som bildkonstnär sträcker sig från väggmålningar till illustrationer. Illustrationerna till Kalevala har gjort honom känd hos en allt bredare publik. Väisänen kan inte ses som en företrädare för någon ny konstriktning. Han hör till de konstnärer som utgår från sin egen person och upplevelsevärld. 

Hannu Väisänen är född 1951 i Uleåborg och växte upp på kasernområdet i Intiö, ”inom en triangel som bestod av kasern, kyrkogård och distriktssinnessjukhuset”. Modern dog då Hannu var fem år gammal. Lärarna uppmuntrade honom till konststudier. På bildkonstgymnasiet i Nyslott och senare vid Finlands konstakademi skulle Hannu Väisänen ha önskat en mer krävande undervisning. Väisänen har sagt att hans egentliga skola var Bellini-akademin, som Outi Heiskanen hade grundat, och den informella, lekfulla och kreativa konstnärsgemenskapen Record Singers, som verkade inom akademin. Hit hörde även Mirja Airas, Outi Heiskanen och Pekka Nevalainen. Väisänen var gruppens konstnärliga ledare 1978–1993. Record Singers förenade i sig en rad konstarter: bildkonst, musik, teater, litteratur och dans. I Finland var Bellini-akademin och Record Singers pionjärer inom happenings och performance. 

Väisänens utställning ”Duinon elegiat” (Duinoelegierna), som blev ett genombrott, byggde på Rainer Maria Rilkes diktsvit, vars strofer Väisänen skrev med kalligrafisk bakgrund till symboliska bildelement. Han använde texten som bildmotiv, vilket var nytt i den dåvarande finska konsten. Samtidigt började han arbeta tematiskt med litterära motiv som grund. Näst i tur var Jakob Wassermans berättelse om Kaspar Hauser, den tyska ynglingen som vuxit upp isolerad från yttervärlden. Den tärningslika Kasparfigur som Väisänen skapade har setts som en symbol för utanförskap och som konstnärens alter ego. En text av Ovidius var utgångspunkt för Orfeustematiken 1986, målningar som tog upp impulser även ur andra skönlitterära och bildsymboliska källor från antiken. Förutom att fortsättningsvis förena bild och ord, har Väisänen i sina senare arbeten även utnyttjat idéer från musiken. 

Den språkkunnige och nyfikne Väisänen har alltid varit redo att lära känna nya teman och främmande kulturer. Resorna till Italien har haft särdeles stor betydelse. Han arbetade för första gången i Villa Lante i Rom 1978, och han återvände dit två gånger både på 1980-talet och på 1990-talet. Under varje resa studerade han den eviga stadens konst och arkitektur tematiskt. De två stora väggmålningarna ”Terpsichore” och ”Linos” för Finlands nationaloperas foajé arbetade han med i Villa Lante 1996. Målningarna refererar till den grekiska mytologin. Den förstnämnda företräder baletten och den andra musiken. Inspiration till sitt arbete fick Väisänen i San Clementekyrkan i Rom, vars många skikt i tid och rum fängslade honom alldeles speciellt. 

Konstnärligt sett gav även resorna till Indien 1993 och 1996 viktiga impulser. Färger och motiv från olika kulturer och religioner förenades i kompositioner i tre dimensioner. Väisänen har sagt att han inte kopierar någon bildsamling från någon viss kult och att hans studier saknar vetenskaplig grund. I stället är det hans ambition att på det här sättet utvidga jaget till något universellt. 

I sin tidiga produktion använde sig Väisänen jämte grafik av blandteknik, tusch och färgkritor, men i mitten på 1980-talet började han använda oljefärg. Han har en egen färgläggande målarteknik, som grundar sig på bruk av en mycket liten pensel. Målningssättet blir därigenom långsammare och ökar koncentrationen. Väisänen har en lätt igenkännbar bruten färgvärld och ett säreget sätt att utforma bildrum utan perspektiv. Han strävar efter att få blicken att stanna vid målningens yta och inte i bildrummet. 

Väisänen utförde illustrationer till den praktupplaga av Kalevala som kom ut till 150-årsjubileet 1999; ca 80 målningar, teckningar och grafikblad. Bildidén fann han i versmåttet i Kalevala; den fyrfotade trokén ‒ kalevalametern ‒ kom att bilda en rytmisk grund för kompositionen. Under arbetet med illustrationerna sjöng han själv Kalevala och återvände på sätt och vis till Elias Lönnrots källor, när han fann sambandet mellan innehåll och rytm. Vid överföringen av dikt till bildspråk har han betonat Kalevala som sångernas bok, men också fördjupat dikternas episka tolkning. Akseli Gallen-Kallelas nationella hjältebilder har därmed kompletterats med en framställning av helt annat slag. Bilderna innehåller endast ett fåtal människogestalter, och de är avbildade utan ansikte. Väisänen framhäver vardagen, som tvåltillverkning, vävarens skyttel med dess rörelse samt smedens tång och dess arbete, men han har även illustrerat fest efter björnjakt och sjukdomsbesvärjelser. Kullervos historia är berättad med schablonaktiga handsymboler. Väisänen har kopplat samman Kalevala med andra kulturer och epos. Han tror på människans naturliga och universella förmåga till mimetisk föreställning och därigenom på åskådarens förmåga att leva sig in i Kalevalavärlden med ledning av bildspråket. 

Hannu Väisänens böcker, och särskilt de som tagit sin utgångspunkt i hans egen uppväxt och utveckling, har blivit uppmärksammade för sina litterära förtjänster. Toiset kengät (Andra skor) belönades med Finlandiapriset 2007. Väisänen har under en längre tid varit bosatt i Frankrike, dels i Paris och dels vid Dordognefloden i Akvitanien. 

Riitta Valorinta 

Hannu Pekka Antero Väisänen, född 2.10.1951 i Uleåborg. Föräldrar militärmästaren, försäkringsinspektören Heikki Väisänen och Anja Lehtomäki. 

VERK. Offentliga verk bl.a. ”Elämän seppele”, S:t Thomaskyrkan, Uleåborg (1977); ”Pingstundret”, S:t Michaelskyrkan, Gårdsbacka, Helsingfors (1988); ”Kolme pylvästä ja luominen”, Nystads församlingscentrum (1991); ”Terpsichore” och ”Linos”, Finlands nationalopera, Helsingfors (1996); Porträtt av Matti Ahde, Finlands nationalopera, Helsingfors (2002). Illustrationer: Kalevala. Koonnut ja eepokseksi luonut Elias Lönnrot. Kuvittanut Hannu Väisänen (1999). Se även Hannu Väisänen 26.2.–4.6.2000. Sara Hildéns konstmuseum, Tammerfors. Utställningskatalog (2000). 

PRODUKTION. Johannes puhuu Prochorokselle (1989); Anterotrilogin: Vanikan palat (2004, Knäckebrödsbitar); Toiset kengät (2007, Andra skor); Kuperat ja koverat (2010); Apupata (2011). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Hannu Väisänen 26.2.–4.6.2000. Sara Hildéns konstmuseum, Tammerfors (2000). 

BILDKÄLLA. Väisänen, Hannu. Foto: Jouko Leskelä, 1980. Uusi Suomis bildarkiv.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4303-1416928956909

Upp