ACHRELIUS, Daniel 

(1644–1692) 

Professor, diktare 

Daniel Achrelius var professor i vältalighet, eller eloquentieprofessor, vid akademin i Åbo. De talrika avhandlingarna skrivna under hans ledning behandlade naturalhistoria, retorik och stilistik samt politik och moral. Achrelius var den mest framstående företrädaren för den latinska retoriken vid akademin. Han skrev även dikter i olika genrer på svenska. 

Daniel Achrelius skrevs in vid Åbo akademi 1662 och slutförde sina studier tio år senare. Hela sitt verksamma liv tillbringade han i akademins tjänst. Redan året efter sin examen utnämndes han till akademisekreterare och till adjunkt vid filosofiska fakulteten, vilket vanligtvis var första steget mot en professur. Hans förmåga och akademiska släktbakgrund ledde till att universitetets konsistorium 1679 rekommenderade honom för den första ledigblivande professuren. Eloquentieprofessorn Martin Miltopaeus hade avlidit samma år i juni, och Achrelius efterträdde honom. 

Achrelius mötte också motgångar på sin akademiska bana. År 1668 hade två studenter anklagat honom för ärekränkning. Konsistoriet behandlade ärendet inte mindre än fem gånger, efter vilket Achrelius bötfälldes. Ett allvarligare fall inträffade 1676. Biskopen, prokanslern Johannes Gezelius d.ä., förargade sig över att Achrelius i ett brev till prosten Thauvonius hade kränkt biskopen och suspenderade Achrelius. Tack vare konsistoriets välvilja kunde han dock återgå till sitt ämbete efter ett år. Hedersdispyter hörde till vanligheten under 1600-talet, men Achrelius var ofta mer än vanligt djärv och bitsk i sitt språkbruk. 

Achrelius var professor i vältalighet, men det hindrade honom inte att introducera studier i fysik och naturlära i studien Contemplationes mundi (Betraktelser över världen, 1682). Boken innehöll avhandlingar som offentligt hade granskats under åren 1678–1682, och presenterade hela det dåtida vetandet om allt från himlakropparna och jordklotets struktur till mineraler, växt- och djurriket och människan själv. Arbetet var inte en självständig skapelse; Achrelius hade kompilerat sitt material från lärda källor, särskilt från den berömde och månglärde jesuiten Athanasius Kircher. 

Contemplationes mundi var ändå kontroversiell och ledde till svårigheter för Achrelius. Trots att han tog avstånd från det kopernikanska systemet och erkände Bibelns auktoritet anklagade filosofiska fakulteten honom för att ha framfört nya principer som stod i strid med de godtagna filosofernas  lärosatser och med hela fakulteten. Tack vare rektorns avgörande röst fick Achrelius trots anklagelserna tillstånd att fortsätta med utgivningen av sitt arbete. Det är i någon mån oklart vad de klandrade nya principerna gällde. Man har antagit att Achrelius livfulla stil, som undvek den knäsatta skolastiska metodens formalism, kan ha väckt motstånd hos vissa konservativa Åboprofessorer. Achrelius Contemplationes är i vilket fall som helst den mest betydande naturvetenskapliga översikten från akademins tidiga år. 

Achrelius presiderade för sammanlagt 69 avhandlingar. Förutom Contemplationes skrev han själv inom sitt egentliga ämne två avhandlingsserier: Oratoria, sive manuductionum ad romanam eloqventiam libellus (Introduktion till den romerska vältaligheten) 1687 och Epistolarum conscribendarum forma et ratio (Handledning i brevskrivande) 1689, som var den enda läroboken i detta ämne vid akademin. De är osjälvständiga men ledigt skrivna kompendier. Övriga avhandlingar behandlade framför allt etiska och politiska frågor. Av de avhandlingar Achrelius presiderade för behandlade bara en antikens historia, ett arbete om den romerske fältherren Fabius Maximus. 

Achrelius akademiska skrifter har numera främst lärdomshistoriskt intresse. På två områden uppnådde han mer bestående resultat, som talare på latin och som diktare på svenska. Redan tidigt blev Achrelius erkänd som akademins mest framstående representant för den latinska vältaligheten. Eloquentia, som Achrelius lärostol var ägnad åt, var ett område där den i övrigt åsidosatta humanismen kom till sin rätt. Orationerna avfattades enligt de antika retorikernas, Aristoteles, Ciceros och Quintilianus, regler. Språket var klassiskt latin och Achrelius kunde ta sig ansenliga friheter särskilt i ordvalet, där figurer och troper utsmyckade texten och framställningen levandegjordes med citat av antika författare och exempel ur den antika mytologin och historien. Liksom sina antika förebilder betonade talen framförallt etiska dygder, virtutes, som med undantag av fromheten hade sitt ursprung i antikens moralfilosofi, särskilt hos Cicero och Seneca. 

På sedvanligt sätt trycktes orationerna, och flera av Achrelius tal finns bevarade. De flesta var enligt gängse bruk parentationer, minnestal över kända avlidna personer. Vanligen hölls de dagen efter begravningen i akademins stora auditorium, som draperats i svart. Den första parentationen höll Achrelius till minnet av sin egen far 1670, där han på sedvanligt sätt betonade lärdomens betydelse. Achrelius höll inalles fjorton egentliga parentationer, bl.a. över sin föregångare Martin Miltopaeus 1679, över kung Karl XI:s unga avlidna söner Gustaf och Ulrik 1685, över teologieprofessorn och ortodoxins förkämpe Enevaldus Svenonius 1688 och över friherrinnan Christina Horn 1692. Det sistnämnda talet var ett av de få som tillägnades en kvinna. Trots att parentationerna i huvudsak lovordade den avlidne eller dennes dygder, och trots att de inte i detalj redogjorde för den avlidnes liv, finns det i en del av dem viktiga upplysningar om den avlidne. 

En annan viktig grupp är hyllningstalen, inalles sju, som Achrelius i första hand tillägnade regenter, såsom vid Karl XI:s kröning 1675, vid drottning Ulrika Eleonoras kröning 1680 och vid Karl XII:s ettårsdag 1683. Han hyllade på akademins vägnar den nya kanslern Gustaf Adolf De la Gardie 1687. Sitt märkligaste hyllningstal höll Achrelius 1690 på Karl XI:s trettiofemårsdag, som sammanföll med akademins femtioårsjubileum. Detta tal, Scientiarium magnes, är otvivelaktigt hans och samtidigt måhända hela den akademiska vältalighetens mest framstående prestation i Finland. Starkt retoriskt lovordar han de olika vetenskaperna, kristendomen och monarkin. 

Dikter på latin skrev Achrelius knappt alls. Av sammanlagt 110 lyckönskningar (gratulatio) till avhandlingar är bara tre skrivna i diktform. Däremot ägnade han sig åt stenstilen, en stilistisk specialitet under barocken, där rader av olika längd symmetriskt alternerar och där varje rad eller radpar bildar en idémässig eller syntaktisk helhet. Achrelius var stenstilens främste representant i Finland. Av ett hundratal lapidariska skrifter publicerade före 1713 står Achrelius för 27. Den märkligaste och mest omfattande, på 105 rader, är skriven till Karl X Gustavs syster Maria Eufrosynes minne 1688. Achrelius betonade där specifikt kvinnliga plikter och dygder. 

Achrelius var den förste av professorerna vid akademin som skrev dikter på svenska. De äldsta av dessa var gravdikter till minnet av framstående män, bl.a. presidenten vid Åbo hovrätt Ernst Johan Creutz 1685 och biskop Johannes Gezelius d.ä. 1690. Achrelius skrev 1690–1692 fyra långa lärodikter på svenska. Versformen var vanligen den av samtiden uppskattade alexandrinen, språket var ojämnt och ställvis styvt, stilen fantasilös och innehållet tjänade ungdomens fostran genom att lovorda dygder och fördöma laster. Två av dikterna hämtar sitt ämne ur Gamla testamentet, Nebucadnesars Dröm, eller de fyra världsmakternas  – Assyriens, Persiens, Greklands, Roms – historia, och Patriarchen Josephs Politie, d.v.s. kloka överhetliga styrelse. Den litterärt mest förtjänstfulla dikten, Laus manus, är en lovsång till handen. Epigramsamlingen Moralia består av tolv regler för ett gott liv, med en karakteristisk förening av antikens moral och de kristna dygderna. Achrelius diktning ansågs av samtiden ha ett ringa värde, men senare har han rönt en allt större uppskattning som representant för sin tidsålder. 

Iiro Kajanto 

Daniel Erici Achrelius, född 1644 i Åbo, död 23.4. 1692 i Åbo. Föräldrar professorn i medicin Ericus Achrelius och Margareta Rothovia. Gift 1680 med Anna Lind. 

PRODUKTION. Laus manus (1690); Prophetens Daniels uthlägning öfwer ... Nebucadnesars Dröm (1690); Den stoora Monarchens öfwer Ægypten konung Pharaos namnkunnig rådz-herres, patriarchen Josephs politie (1692); Moralia (1692). Se i övrigt Finlands nationalbibliografi 1488–1700 (1996); T. Melander, Personskrifter hänförande sig till Finland 1562–1713. Bibliografisk förteckning (1951); J. Vallinkoski, Turun akatemian väitöskirjat 1642–1828 I–II (1962–1969). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Consistorii Academici Aboensis äldre protokoller 3 (1898); Consistorii Academici Aboensis protokoll 4–7 (1912–1940); Kongliga och cancellers bref 1640–1713 (1940); Per Brahes brevväxling rörande Åbo akademi II:2 (1938). I.A. Heikel, Filologins studium vid Åbo universitet (1894); A. Hultin, Daniel Achrelius – en finsk vitterlekare i slutet af 17:de seklet. Förhandlingar och uppsatser 9 (1895); A. Hultin, Den svenska vitterheten i Finland under stormaktstiden 1640–1720 (1904); I. Kajanto, Humanismi ja kristinusko puhdasoppisuuden ajan parentaatiossa. Finska kyrkohistoriska samfundets årsskrift 76 (1986); M. Kallinen, Naturens hemliga krafter – Daniel Achrelius Contemplationes mundi. Historisk tidskrift för Finland 1991; M. Kallinen, Change and Stability. Natural Philosophy at the Academy of Turku 1640–1713 (1995); B. Olsson, Barockens diktning 1670–1700. Finlands svenska litteraturhistoria I (1999); R. Sarasti-Wilenius, Daniel Achrelius and Oratory. Acta conventus Neo-Laitini Hafniensis. Binghamton (1994); R. Sarasti-Wilenius, A Finnish Master of Oratory. A History of Nordic Neo-Latin Literature. Odense (1995); R. Sarasti-Wilenius, Latin Lapidary Style in Finland. Arctos 25 (1991). 

BILDKÄLLA. Achrelius, Daniel. Namnteckning. C. von Bonsdorff, Åbo stads historia under sjuttonde seklet II (1904).

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4483-1416928957089

Upp