CLARKE, Edward Daniel 

(1769–1822) 

Forskningsresande, Finlandsskildrare 

Engelsmannen Edward Daniel Clarke blev berömd för den forskningsresa till Nordeuropa, Ryssland, Turkiet och Egypten som han företog 1799–1802, och för hans skildring av resan, Travels in Various Countries of Europe, Asia and Africa, utgiven i elva band 1810–1824 . I sitt verk använde Clarke ca 600 sidor för att beskriva Finland. Det var under långa tider den mest omfattande skildringen av Finland på ett större europeiskt språk och bidrog i väsentlig grad till att göra landet känt i Europa. 

Edward Daniel Clarke föddes 1769 i Willingdon i grevskapet Sussex. Han studerade naturvetenskaper, bland annat mineralogi, i Cambridge men också humanistiska ämnen, speciellt språk, litteratur och historia. Efter att ha avlagt baccalaureusexamen arbetade han i sin hemtrakt som informator för förmögna barn och sedan som deras tutor (handledare) i Cambridge. Som följeslagare till en förmögen adelsman fick Clarke resa till Italien, där han lät sig hänföras av antikens kultur och Medelhavsländernas natur. Resan väckte hos honom en osläcklig längtan till fjärran länder, en iver att ge sig ut på upptäcktsfärder i världen. I Cambridge blev Clarke bekant med den berömde befolkningsteoretikern Thomas Malthus, som önskade testa sina hypoteser på befolkningsmaterial som insamlats i olika länder. Clarke som var ivrig att komma ut och resa erbjöd sig att följa med och rekommenderade de skandinaviska länderna som resmål, för som en följd av Napoleonkrigen var det oroligt i Europa. Därtill kunde de nordiska länderna erbjuda en god folkbokföring. 

Clarkes och Malthus ressällskap begav sig från Cambridge mot Skandinavien i maj 1799 på en resa som ursprungligen hade beräknats till drygt ett halvt år. Formellt reste Clarke som tutor för en förmögen ung adelsman, John Marten Cripps. Sällskapet upplöstes i Sverige; Clark och Cripps var ivriga att bekanta sig med Lappland, dess natur och midnattssolen som inte gick ned, medan Malthus ansåg att det inte gagnade hans syften. 

I början av juni reste Clarke till lands från Stockholm till Torneå och fortsatte omedelbart norrut längs Torne älv. Till sällskapet anslöt sig bl.a. doktor Henrik Deutsch, den bäste kännaren av traktens natur, bosättning och näringsliv. I sin reseskildring redogör Clarke noggrant för resans olika etapper och för sina observationer av naturen, berggrunden, växtligheten, älven, djurlivet samt invånarna och deras levnadssätt. Särskild uppmärksamhet ägnar han samerna, deras yttre, sedvänjor och dagliga liv. I Enontekis stannade sällskapet en vecka och arrangerade där en uppstigning med varmluftsballong. Clarke konstaterade tacksamt att allt besvär väl hade tjänat sitt syfte, med tanke på allt det obekanta han haft möjlighet att se och beskriva. 

Därefter gick resan mot söder längs Ounasjoki och Kemi älv. Sällskapet hade önskat sammanträffa med italienaren Giuseppe Acerbi och hans resefölje, som samtidigt studerade Lappland, men Acerbi hade redan fortsatt mot Nordkap. 

Reseintrycken från Ounasjoki och Kemi älv inspirerade Clarke till att fortsätta sina noggranna iakttagelser. I Rovaniemi fann han en ståtlig vildnejlika: ”Söderut från Korkalo växer det överallt i skogarna och på ängarna en vild nejlika, som Linné har givit namnet Dianthus superbus. Då vi färdades längs älvstranden fann vi genast efter avresan ett rikligt bestånd av denna Dianthus. Då fröhusen var mogna samlade vi dem och sände dem senare i brev till England. I den botaniska trädgården i Cambridge finns det många frodiga exemplar från denna försändelse. Men vackrast växte de på älvbranterna vid Ounasjoki.” 

Clarke fortsatte sin resa via Kemi, Torneå och Uleåborg till Vasa, varifrån han reste över Kvarken till Sverige. I november anlände följet till Stockholm, och därifrån fortsatte man i december längs svaga isar och omvägar till Åbo. Där träffade Clarke bl.a. diktaren och professorn Frans Michael Franzén; två av hans dikter återgavs och berömdes i Clarkes bok. Engelsmannen var också tagen av Franzéns djupa insikter i den engelska litteraturen och av hans yttrande om att nordborna uppskattade den engelska litteraturen därför att engelska tänkesätt och känslor så mycket påminde om de egna. 

Clarke träffade även Henrik Gabriel Porthan, vars lärdom han prisade. Han beklagade att en vetenskapsman av Porthans rang var så föga känd i Europa. Tillsammans förde de långa diskussioner om Finlands historia och finnarnas ursprung och Clarke fick med sig 70 avhandlingar; de förvaras fortfarande i Cambridge. 

Ett liknande tack kom professorerna Johan Gadolin och Karl Niklas Hellenius till del; de kunde enligt Clarke ha blivit berömda vid vilket universitet som helst. Då Clarke jämförde Uppsala och Åbo utföll jämförelsen till alla delar till Åbos fördel: ”Vid den tiden var Åbo akademi verkligen bättre. I Uppsala endast pladdrade man om vetenskap, i Åbo var den föremål för energisk forskning.” 

Efter en längre vistelse i Åbo och en omfattande skildring av staden fortsatte Clarke och Cripps sin resa till Helsingfors. Beskrivningen av landet fortsätter på alla sätt positivt. I Helsingfors fick Clarke möjlighet att under friherre Carl Armfelts ledning stifta bekantskap med Sveaborg, som får det största utrymmet i beskrivningen av Helsingfors. Clarke berömmer även helsingforsarna för deras artighet och stadens damer för deras skönhet. I januari år 1800 fortsatte resan sedan snabbt längs vägen från Helsingfors till Viborg och S:t Petersburg. Via Moskva gick färden till Krim och vidare till Konstantinopel och Egypten. År 1802 återvände Clarke hem till Cambridge. 

Till sin karaktär är Clarkes reseskildring tvärvetenskaplig även i fråga om Finland: den innehåller rikligt med kunskap om historia, om naturen och om den kultur som öppnade sig för dåtida resenärer. Clarkes grepp är efterforskande; den noggranna skildringen kompletterades med att han i Finland också samlade in rikligt med föremål, vilka fanns med i de 150 kistor med reseminnen som han före hemresan sände från Konstantinopel till England. Clarke fällde som regel omdömen om vad han sett, både goda och dåliga sidor framhölls, och till övervägande del var hans upplevelser i Finland mycket positiva. Detta hade stor betydelse för Finlandsbilden, för sådana efterforskande, empiriska reseskildringar utgjorde vid denna tid viktiga källor till kunskapen om fjärran trakter, och de fick många läsare. Clarkes arbete trycktes i många upplagor. Uppgifterna om Finland citerades i ett flertal omfattande tidningsrecensioner och i andra arbeten. 

Efter återkomsten från sin resa ingick Clarke ett äktenskap som också gav honom ekonomisk trygghet. Han kunde sålunda ägna sig åt att ordna allt det material han insamlat under sin resa och redigera sina manuskript. Inom kort utnämndes han till professor i mineralogi vid universitetet i Cambridge. Hans föreläsningar var livfulla och populära. Clarke avled i mars 1822, sörjd av maka och sju barn. 

Jouko Vahtola 

Edward Daniel Clarke, född 5.6.1769 i Willingdon, Sussex, England, död 9.3.1822 i London. Föräldrar pastor Edward Clarke och Anne Grenfield. Gift 1806 med Angelica Rush. 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. E.D. Clarke, Travels in various countries of Europe, Asia and Africa 9:3. Scandinavia. London (1842); E.D. Clarke, Matka Lapin perukoille 1799 (1997); J. Ojala, Edward Daniel Clarke ja hänen suuri matkansa, E.D. Clarke, Matka Suomen halki Pietariin (1990). 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4562-1416928957168

Upp