LIZELIUS, Samuel 

(1755–1830) 

Kyrkoherde, tidskriftsutgivare 

Samuel Lizelius var en av dem som tidigast gav ut tidskrifter i 1700-talets Finland. Som prästman visade han sig benägen till överdrifter och förivrade sig att driva processer. Han förde skickligt sin penna i besvärsskrifter och redogörelser. Lizelius skrifter och dokument ger en inträngande bild av tiden han levde i – fastän han själv inte kan sägas vara en typisk representant för sin tid.

Samuel Lizelius blev förtrogen med upplysningsidealen redan i sitt barndomshem. Hans far var Anders Lizelius, utgången från bondeståndet och kyrkoherde i Pöytis, sedermera i Virmo. Han gav ut den första finskspråkiga tidningen, Suomenkieliset Tieto-Sanomat. Från 1772 studerade Samuel Lizelius vid Åbo akademi för bl.a. astronomen Jakob Gadolin, naturvetaren Pehr Kalm och professorn i romersk vältalighet Henrik Gabriel Porthan. Hans teologiska studier inskränkte sig till teologieprofessor Jakob Haartmans föreläsningar i judafolkets historia. Det är känt att Lizelius 1777 deltog i ett studentupptåg som riktades mot jurisprofessorn Olof Pryss, och att han följande år tog ut flyttningsbetyg till Stockholm. 

Det mondäna livet i Stockholm kan ha gett Lizelius impulsen till att grunda en tidskrift i början av 1780-talet. Tidpunkten påverkades uppenbarligen av att Åbo Tidningar, som redigerades av Porthan, just då – om än tillfälligt – upphört att komma ut. Den första tidskriften i Finland, Om Konsten at rätt behaga, gavs ut i Åbo i februari 1782 och redigerades av pseudonymen Amo Homines. Pseudonymen tillskrevs tidigare Lizelius, men den anses numera ha tillhört Catharina Ahlgren. 

Att Samuel Lizelius däremot var utgivare av en annan tidskrift, ett moraliserande blad med namnet Angenäma Sjelfswåld, är däremot obestritt. Det gavs ut en gång i veckan under förra hälften av 1783. Till skillnad från de välmenta levnadsråden i Om Konsten at rätt behaga, ägnade sig Angenäma Sjelfswåld åt uppsluppen, ibland hånfull, kritik av seder och urbant vardagsliv. Exempelvis nödvändigheten av kvinnors kunskaper i språk kommenterade Lizelius på följande sätt: ”En ung flicka bör lära sig Språken. Huru kan man wara artig, utan at wara hemma i det Franska språket? Huru kan man kallas söt och intagande, utan at kunna läspa, och härma några Italienska glosor? Och med alt detta, huru kan man wara modern, då man icke känner de moderna wettenskaper.” 

Även Angenäma Sjelfswåld kom ut endast ett halvt år innan den upphörde, enligt utgivarens eget besked, på grund av tidsbrist. En orsak till tidsbristen kan ha varit att Lizelius uppenbarligen slutförde sina studier vid den tiden och vigdes till präst. Om detta har dock inga uppgifter bevarats, men antagandet stöds av att Lizelius 1784 var vikarie för sin far i Virmo och samma höst utnämndes till predikant vid Åbo infanteriregemente. 

De tankegångar som presenterats i hans tidskriftsartiklar rörande den förfinade rokokokulturen kom att vara till ringa nytta i de omgivningar där Lizelius utförde sitt egentliga livsverk. Under ryska kriget 1788–1790 var han tvungen att följa med regementet till fronten och leva lägerliv, vilket var förödande för hans redan svaga hälsa. ”Gikt, bröstsmärta och halsfluss” var efter detta hans ständiga följeslagare. Dessutom sägs han ha fått bestående skador av ett kok stryk han fick av några officerare sedan han utpekats som angivare av det kungafientliga Anjalaförbundet. För sin trohet mot kungen samt ”Lojalt och berömligt uppförande under förra årets strider” blev Lizelius 1789 av Gustav III utnämnd till kyrkoherde i Kristina. Inte heller detta ämbete erbjöd den då trettiofyraårige militärprästen ett fredligt och ståndsmässigt liv. 

Lizelius fick sig tilldelad en församling i Savolax, där kyrkoböckerna förstörts under kriget, prästgården förfallit, kyrkotukten blivit uppluckrad och kunskaperna i den kristna läran var i avtagande. Svårigheter mötte den nye kyrkoherden från början, för i Kristina bodde nära släktingar till officerare som varit anhängare av Anjalaförbundet. Lizelius tog dock driftigt itu med att bringa ordning och reda i affärerna. Han införde en regelbunden bokföring, snyggade upp kyrkbacken och kyrkogården, verkade för att få en skolmästare till socknen och inledde stora projekt för att odla upp myrar. Snart kom dock kyrkoherden att hamna under uppsikt av såväl församlingsmedlemmarna som av domkapitlet, och hamnade småningom permanent i onåd. 

De första varningarna från domkapitlet utfärdades 1795, då Lizelius utan lov från konsistoriet i Borgå reste till faderns dödsbädd i Åbo. Samma år inleddes utdragna rättsprocesser efter det att kyrkoherden kört iväg två nämndemän i tjänsteutövning från prästgårdens åkrar. Vid biskops- och prostvisitationerna anklagades Lizelius för att beräkna tiondet för högt, för att ha försummat förrättningar samt för vägran att bo i prästgården. 

Förutom att Lizelius hade ett grälsjukt temperament och var skuldsatt, kan hans val av hustru ha bidragit till att försvåra hans tillvaro. Lizelius hade ingått ett icke ståndsmässigt giftermål med den tjugo år yngre Eeva Kristiina Valkiainen från Kristina och flyttat till det avsides belägna Mieluanniemi en mil från kyrkan. Familjelivet sägs ha präglats av gräl och bråk. I kommunionsböckerna och dopböckerna började kyrkoherden anteckna hustruns namn än som Straff, än som Fridlös. Hustrun dog i barnsäng då hon födde sitt nionde barn 1813. 

Efter talrika överklaganden och anmärkningar från domkapitlet suspenderades Lizelius från sitt ämbete den 29 november 1815, han ansågs ovärdig att sköta prästeämbetet till följd av sin sinnesförvirring och elakhet. De följande femton åren levde han ett tillbakadraget liv på sitt ”Mieluaslott” där han avled den 14 maj 1830. 

Den muntliga traditionen förtäljer att Lizelius var ”alltför vis” för att vara kyrkoherde i Kristina. Så kan det för all del ha varit. Lizelius var förvisso en slug, trätgirig och egensinnig människa som hamnade in i ändlösa tvister, rättsprocesser och ekonomiska svårigheter. Men han var också en begåvad person med progressiva ideal, en person vars begåvning på en liten ort som Kristina inte kunde komma till sin rätt. Med honom bröts även släkten Lizelius avancemang i samhället; han hade bara råd att bekosta sina två äldsta söners studier. Den ena av dem slutade som rotehjon, den andre flyttade till S:t Petersburg och enrollerades av den ryska krigsmakten. 

Hannele Wirilander 

Samuel Lizelius, född 5.11.1755 i Pöytis, död 14.5.1830 i Kristina. Föräldrar kyrkoherden i Virmo Anders Lizelius och Catharina Salinia. Gift med Eeva Kristiina Valkiainen. 

PRODUKTION. Angenäma Sjelfswåld (1783, faksimile 1982). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. M. Björkman, Catharina Ahlgren. Ett skrivande fruntimmer 1700-talets Sverige (2006); H. Knif, Spectator-genren på främmande botten. Från London till Åbo och litet mer. Historiska och litteraturhistoriska studier 62 (1987); L. Pinomaa, Piirteitä Samuel Lizeliuksesta Ristiinan kirkkoherrana. Ristiinan entisyyttä ja nykypäivää (1973); P. Tommila, Ensimmäiset aikakauslehtemme. Om konsten at rätt behaga ja Angenäma Sjelfswåld aikansa kuvastajina. Angenäma Sjelfswåld (1982, faksimileupplaga); H. Wirilander, Ristiinan historia I (1989); H. Zilliacus-Tikkanen, När Könet började skriva. Kvinnor i finländsk press 1771–1900 (2005). 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4574-1416928957180

Upp