Skriv utTIAINEN, Olli
(1770–1833)
Partisanledare
Under 1808–1809 års krig rönte en frikår ledd av Olli Tiainen framgångar vid flertalet sammandrabbningar med ryska trupper. Tiainen var bonde och skräddare från Nurmes och hade utnämnts till gränskapten. Tillsammans med sin skara frivilliga säkrade han ryggen åt Johan August Sandels, som försvarade Savolax. Tiainen lyckades även fördröja ryssarnas framryckning mot Pielis.
Norra Karelen blev en del av det svenska riket först under 1600-talets första hälft. Förhållandena i denna provins avvek i många avseenden från dem i det övriga Finland. Närheten till den ryska gränsen och historiska minnen av gränsstrider hade hos bönderna skapat en försvarsanda som kronan hade utnyttjat under hela 1700-talet, då det inte fanns tillräckligt med organiserade trupper för att försvara den långa östgränsen. Samma modell användes också under kriget 1808–1809. Liksom tidigare trädde anförare fram ur folkets led, under vilkas befäl bondeskarorna gick ut i strid för att försvara sin hembygd. En av dem var Olli Tiainen, bondeson och skräddare från Ylikylä by i Nurmes socken.
Man vet att Tiainen redan under Gustav III:s ryska krig deltog som gränsförsvarare i en bondetrupp. Det fredstida soldatlivet lockade honom uppenbarligen inte, eftersom han efter kriget återvände till det civila och en tid var skräddare. Efter att han 1793 äktat Anna Tolvanen från Ylikylä i Nurmes bosatte han sig som måg på det hemman hon ägde.
Det är svårt att säga om Tiainens goda rykte bland sina medbröder berodde på hans krigstida bragder eller på hans personliga egenskaper. I varje fall valde bönderna i trakten av Pielis honom till sin anförare 1808, när ryska trupper anföll landet och det verkade som om norra Karelen skulle lämnas åt sitt öde. Tiainen visade sig genast värd förtroendet. Han reste först till Kuopio, där J.A. Cronstedt och Savolaxbrigaden höll kvarter. Där fick han vapen till sin frikår och förordnades samtidigt till gränskapten.
I norra Karelen inleddes de egentliga krigshandlingarna först sommaren 1808. En rysk truppavdelning under ledning av generalmajor Alexejev försökte då från Pälkjärvi tåga genom dessa trakter för att kringgå överste J.A. Sandels i Toivola. Den 31 juli drabbade bondeskaror under Tiainen och godsägaren Isak Stenius samman med Alexejevs dragoner i Mönninvaara i Kontiolax. I striden lyckades bönderna hejda dragonerna, och ryssarna blev tvungna att retirera till Sordavala på den egna sidan av gränsen.
I augusti återkom ryssarna till norra Karelen, nu med cirka femtusen man under furst Michajl Dolgorukij. Denne hade för avsikt att med sina trupper skära av reträttvägen för Sandels trupper, som hade dragit sig tillbaka till Idensalmi. Tiainen ledde framgångsrikt sina bondeskaror och förhindrade de ryska trupperna att avancera väster om sjön Pielisjärvi. Tiainens skaror drabbade samman med ryssarna bl.a. vid Kaltimonvirta, och när ryssarna vände om för att försöka komma fram öster om Pielisjärvi kom Tiainen åter emot dem vid Jauhiaissalmi. Enligt sägnen lät Tiainen klä sina män i näverharnesk och utrustade dem med träbajonetter för att de skulle se ut som reguljära soldater. Sedan lät han samma skara marschera många gånger i fiendens åsyn på sundets andra sida, på ett avstånd över vilket det var svårt att se tydligt. Ryssarna trodde sig ha en övermäktig svensk truppstyrka emot sig och drog sig besvikna tillbaka till Joensuu.
I ett senare skede av kriget tillfångatog Olli Tiainen den ryske landshövdingen i Karelen, Otto von Fürstenberg, och hans män. Ryssarna blev till den grad förtretade över denna gärning att de satte ett pris på 500 rubel på Tiainens huvud, dock utan resultat. Efter vapenstilleståndet i Olkijoki fick heller inte bondeskarorna kriga längre, och Tiainen upplöste sin kår. Själv flydde han över till Sverige, eftersom han hade skäl att anta att ryssarna inte skulle lämna honom i fred i hans hembygd.
I Stockholm presenterades Tiainen för kung Gustav IV Adolf, som tilldelade honom en tapperhetsmedalj i guld och lovade honom pension. Efter fredsslutet hamnade Tiainen i ekonomiska svårigheter, men vågade ändå inte återvända till hemlandet. Han kom sedermera att bli gränsbevakare i Haparanda, och återvände först 1818 till Finland. För säkerhets skull förblev han svensk undersåte livet ut; det bjöd honom emot att svära den ryske kejsaren trohet. Olli Tiainen avled i tyfus 1833. Hundra år senare avtäcktes ett minnesmärke till hans ära i Joensuu.
Veli-Matti Syrjö
Olli Tiainen, född 2.6.1770 på Tiilikanniemi i Rautavaara, död 27.2.1833 på Talviniemi i Ylikylä i Nurmes. Föräldrar hemmansägaren Hemminki Tiainen och Anna Leveinen. Gift med Anna Tolvanen.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. J.R. Danielson, Finska kriget och Finlands krigare 1808−09 (1897); R. Savolahti, Rajakapteeni Olli Tiainen. Historiikki (1988); R. Sillanpää, Toki kallehin on vapaus. Maanpuolustustyötä Ylä-Karjalassa (1988).
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4075-1416928956681