GYLDÉN, Claes Wilhelm 

(1802–1872) 

Överdirektör för lantmäteriet, kartograf 

Claes Wilhelm Gyldén var den första direktören för lantmäteriet och forstväsendet i Finland. Under hans ledning skapades ett system för skötseln av statens skogar och utbildningen av forstmästare inleddes. Man hoppades på statliga inkomster av skogarna, och skogsbruket styrdes bort från svedje- och tjärbränningen, vilken betraktades som slöseri, till trävaruindustrin.

Clas Wilhelm Gyldén deltog i mer än fyra decennier i omorganiseringen av jordskiftesverksamheten i Finland och i kartläggningen av landets olika delar. Framför allt bidrog han till att skapa ett modernt program för utvecklingen av skogsskötseln i Finland. Som lantmätare i andra generationen var han även till sin familjebakgrund lämpad att organisera den genomgripande reformen av lantmäteriväsendet i Finland, med vilket skogsvården senare organisatoriskt införlivades. 

När ryssarna marscherade in i Finland 1808 ställdes familjen Gyldén inför ett viktigt beslut. Fadern, lantmäteriingenjören Gabriel Gyldén, hörsammade inte kungens uppmaning om att förbli i ämbetet, utan flydde till Gotland, där han blev skallfogde (jaktuppsyningsman). Men återkomsten till Finland efter fredsslutet året därpå lade grunden för släkten Gyldéns framgång inom den nygrundade centralförvaltningen i storfurstendömet. Även Gabriel Gyldéns svåger och hans två söner var lantmätare. Den klarast lysande stjärnan inom denna grupp var Claes Wilhelm Gyldén. 

Claes Wilhelm Gyldén, som avlagt sin examen med högsta betyg, anställdes först som vicelantmätare i Åbo län och senare som kommissionslantmätare i Vasa län. Efter att ha bedrivit fältarbeten under storskiftesförrättningarna i Karstula och Saarijärvi socknar utnämndes han till ingenjör vid Huvudlantmäterikontoret, senare Överstyrelsen för lantmäteriet, och avancerade till dess överdirektör 1854. Som överdirektör verkade han i 18 års tid till sin död. Gyldéns långa dagsverke inom lantmäteriförvaltningen är knutet till utbyggnaden av centralförvaltningen under senatens överinsyn. 

Huvudlantmäterikontoret hörde till de första ämbetsverk som grundades sedan kontakten med motsvarande inrättningar i Stockholm brutits. De nya ämbetsverkens arbetsfält växte fram tämligen självständigt, då senaten inte klarade av den tekniska beredningen på grund av den hela tiden ökande arbetsbördan. I och med uppbyggnaden av lantmäteriförvaltningen i Finland blev Gyldén den dynamiske ledaren för lantmäteriväsendet och skogsväsendet samt en föregångsman och organisatör på dessa två områden. 

Lantmäteriförvaltningens högsta styrelse var belägen i Senatshuset under hela Gyldéns verksamhetsperiod. Gyldén kunde därför effektivt främja sina syften i nära samröre med senaten, t.ex. vid tillkomsten av Överstyrelsen för lantmäteriet 1848. Som ledamot av den kommitté som beredde förordningen utarbetade Gyldén största delen av det slutliga utkastet. Senare ledde han också genomförandet av andra reglementen. Förordningarna 1852 och 1854 om klyvning och styckning främjade uppdelningen av lantegendomar och anskaffningen av bostäder åt den obesuttna befolkningen. År 1862 utsågs Gyldén till ordförande för den kommitté som tillsattes för att utarbeta ett förslag till omorganisation av lantmäteriet. Förslagen kom att styra också senare reformer. 

Vid sidan av hans roll som beredare av lagstiftningen om lantmäteriet syntes Gyldéns insatser också i främjandet av kartläggningen av Finland. Han arbetade synnerligen energiskt för att uppgöra en fullständig karta i skalan 1:400 000 över landet. De kartor som uppgjorts för jordskiften sammanställdes till sockenkartor i skalan 1:20 000, och i detta syfte lät Gyldén genomföra mätningar över hela landet. Mätningarna utsträcktes ända till nordligaste delen av Österbotten och till Lapplands utmarker. Genom Gyldéns försorg uppgjordes en höjdkarta över Finland i skalan 1:1 000 000, medan senaten köpte en modell av kartan, framställd av en gravör, som delades ut till läroverken i landet. 

Gyldéns inflytande vidgades till att också omfatta utvecklingen av skogsskötseln i Finland, då han blev en av de inflytelserikaste medlemmarna av den 1841 tillsatta skogskommittén. Enligt den dittills gällande skogsförordningen från 1805 baserade sig den privata rätten till skogsbruk på att egendomens lönsamhet och skattebetalningsförmåga inte fick äventyras. Samma princip bevarades i den nya skogsförordningen av 1851. I och med den nya förordningen grundades också Överstyrelsen för lantmäteriet och forstväsendet med Gyldén som chef. De under hans tid stadgade milda begränsningarna förmådde inte förhindra överförbrukningen av skog, som tilltog under de följande årtiondena. Den livligare trävaruhandeln och prishöjningen på skogsprodukter utsträckte avverkningarna också till ung, halvvuxen skog. Strävandena på 1870-talet att begränsa avverkningarna ansågs dock strida emot den fria besittningsrätten. Först 1886 kunde man i skogslagen införa begränsningar om att förhindra missbruk och t.ex. en förpliktelse att plantera fröträd. 

Gyldéns ämbetsverk kunde i första hand koncentrera sig på att begränsa avverkningarna av kronoskogar, då det 1859 utfärdades ett nytt reglemente om kronoskogarnas förvaltning. På finanschefen L. G. von Haartmans initiativ hade man redan 1851 börjat begränsa självtäkten i kronoskogarna, då varje län fick en länsforstmästare jämte biträde. Även efter nyordningarna hade Gyldén färska idéer om utvecklingen av skötseln av kronoskogarna. Han sände sina tjänstemän utomlands för att studera skogsvård och inkallade experter till Finland. Gyldén företog själv tillsammans med det tyska överforstrådet Edmund von Berg en lång rundresa i Finland. Berg kom att som en av senaten anställd konsult dra upp nya riktlinjer för skogsvården i Finland. Utgångspunkten var dyster, för enligt Gyldéns och von Bergs beräkningar hade svedjebruket i östra Finland, tjärbränningen på västkusten och den obekymrade husbehovsförbrukningen förbrukat mycken skog trots de stora skogsreserverna i det inre av landet. Enligt slutrapportens summering skulle skogarna bevaras, skötas och odlas, men inte genom begränsningar utan genom avregleringar. 

Enligt den tyske experten kunde den statsägda skogen, som uppgick till 40 procent av alla landets skogstillgångar, bli statens huvudsakliga inkomstkälla, då den finländska skogsindustrins produkter genom avregleringen av sågindustrin kunde styras till den europeiska marknaden. Efterverkningarna av Krimkriget, missväxten i landet och den tomma statskassan fick finanschefen Fabian Langenskiöld att gripa till det alternativ som skissats upp av von Berg och Gyldén. År 1861 befriades sågverksamheten från sina tidigare inskränkningar. Ett par år senare planerade Langenskiöld i enlighet med Gyldéns tankar en stor ångsåg i norra Finland för att förädla trävirke från kronoskogarna för export till utlandet. Enligt Gyldéns åsikt skulle sågen grundas vid en flottningsled från det inre av kronoskogarna vid Kemi älvs mynning, som kunde erbjuda en fördelaktig plats för en hamnstad och för industrin. Slutligen grundades en ångsåg i Kemi med privata krafter. Först femtio år senare började statsbolaget Veitsiluoto förverkliga Gyldéns gamla plan. År 1863 fick skogsförvaltningen sitt eget centrala ämbetsverk, Forststyrelsen, varefter Gyldén fortsatte i ledningen för den nya lantmäteriöverstyrelsen. 

Som en följd av von Bergs och Gyldéns rundresa i landet grundades också Evois forstinstitut i syfte att bereda möjligast avancerad skogsundervisning i Finland. Redan 1851 hade von Haartman för generalguvernör A. S. Menschikoff föreslagit att ett institut skulle grundläggas. Först under generalguvernör F. W. R. Bergs tid sköt projektet fart. Länsforstmästaren Rabbe Zacharias Wrede sändes tillsammans med några andra på ett år för att bekanta sig med skogsvårdsinrättningar i Preussen och Österrike. Början var besvärlig, för på grund av elevbrist var institutet stängt 1866–1874. 

I kraft av sin inflytelserika ställning hade Gyldén anammat en livsstil som var representativ för tidens ledande ämbetsmän. Han ägde Drumsö gård utanför Helsingfors 1836–1840 och lät uppföra den nuvarande mangårdsbyggnaden. Gyldéns stadsbostad var från 1848 belägen vid Andreasgatan (sedermera Lönnrotsgatan). Området var omtyckt bland ämbetsmän, för på andra sidan gatan bodde professorn, sedermera senatorn J. V. Snellman och professorn, sedermera senatorn J. P. Palmén. 

Gyldén var kanske inte så vida känd. Han åtnjöt dock stor uppskattning på sitt eget område. Hans ställning baserar sig på en sakkunskap som utgjorde grunden för hans bestående inverkan på utvecklingen av basnäringarna i landet. Gyldéns insatser blev inte heller ouppmärksammade på högsta håll i S:t Petersburg, för kejsaren belönade i olika sammanhang den oförtröttlige mannen med ordnar och hederstitlar. I Helsingfors bär Gyldénsvägen på Drumsö hans namn. 

Raimo Savolainen 

Claes Wilhelm Gyldén, född 12.5.1802 i S:t Michels socken, död 16.3.1872 i Helsingfors. Föräldrar lantmätaren Gabriel Gyldén och Elisabeth Carolina Uggla. Gift med (1) Amalia Sofia Danielson 1830, (2) Emma Annette Danielson 1845. 

PRODUKTION. Ett flertal kartverk, bl.a. över Finlands städer 1837−1843; Historiska och statistiska anteckningar om städerna i Finland (1845); Suomen metsänkasvua osoittava kartta (1840); En höjdkarta öfver Finland (1850); Samling af författningar rörande landtmäteriet och justering af mått och vigt i Finland I−III (1836−1853); Handledning för skogshushållare i Finland (1853); Suomenmaan joet ja järvet (1863). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. M. Kuisma, Keskusvalta, virkavalta, rahavalta. Valtio, virkamiehet ja teollinen kehitys Suomessa 1740−1940. Hallinto rahan, julkisuuden ja Venäjän paineessa (1996); E. G. Palmén, Suomen metsälainsäädäntö vuoteen 1861. Yhteiskuntataloudellinen aikakauskirja 1914; R. Savolainen, Keskusvirastolinnakkeista virastoarmeijaksi. Senaatin ja valtioneuvoston alainen keskushallinto 1809−1995 (1996); Suomen maanmittauksen historia II (1933). 

BILDKÄLLA. Gyldén, Claes Wilhelm. Oljemålning. Uusi Suomis bildarkiv.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5209-1416928957815

Upp