MEINANDER, Nils 

(1910–1985) 

Minister, riksdagsman, professor 

I nationalekonomen Nils Meinanders person förenades på ett kreativt sätt vetenskapsmannen och politikern. Förmågan att göra komplicerade kopplingar i samhället lättfattliga byggde en bro av trovärdighet mellan Meinander och de personer som gav honom sitt stöd. Hans aktiva verksamhet i fredsoppositionen under slutet av fortsättningskriget skapade kontakter med J. K. Paasikivi, Urho Kekkonen och andra efterkrigstida politiska krafter. Meinander fick betryggande stöd i valen och var riksdagsledamot 1945–1962. Hans nationalekonomiska kunnande banade även väg till regeringen på 1950-talet. 

Nils Meinander växte upp i ett medelklasshem och kände inte någon press från släkttraditioner att delta i politiken. Hans far, som var bankdirektör, dog tidigt och Nils, som då var i skolåldern, fick hjälpa till med att försörja familjen. Filosofie kandidatexamen avlade han som 23-åring vid sidan av förvärvsarbete. Insikten om livets bistra realiteter lade grunden till Meinanders socialliberala världsåskådning. Hans tidiga aktivitet som funktionär i Svenska folkpartiets (SFP) centralstyrelse samt hans verksamhet inom Nylands nation och i studentpolitiken genom Nyliberala studentförbundet, formade hans åskådning och gav honom politiska färdigheter. Det första försöket att nå riksdagen 1939 blev resultatlöst, även om antalet röster redan då indikerade framgång inom politiken. 

Meinander hörde till den överväldigande majoritet av Finlands folk som kände lättnad över tyskarnas landstigning i Vasa hösten 1940. Sedan krigslyckan vänt hamnade han tidigt i fredsoppositionens läger. Meinanders inflytande inom fredsoppositionen byggde på sådant som han fick kännedom om i tjänsten vid Statens informationsverk i S:t Michel. Också kontakterna med utländska journalister och information som han fick om de åsikter som fanns inom Högkvarterets ledning formade hans uppfattningar. Meinander hade informerats om att Högkvarterets ”strategiska expertis” lagt stor vikt vid Sovjetunionens förmåga att stoppa tyskarnas anfall mot Kaukasus oljefält i början av 1942. Han sade sig då ha vaknat till insikt om att Sovjetunionen inte kunde besegras. För Meinander, som ansåg att ett presidentskifte var nödvändigt, var omvalet av Ryti i mars 1943 en viktig signal, liksom även förkastandet av Sovjetunionens fredsvillkor i april 1944. Eftersom han var en handlingens man ställde han sig inte på sidan om som betraktare, även om rikets högsta ledning, vars beslut han försökte påverka, kunde ha en klarare helhetsbild än han. 

Meinander kan beskrivas som aktivist inom en krigstida fredsopposition. I sina memoarer nämner han inte ens sin egen andel i att den skrivelse som överlämnades till president Ryti ‒ de 33:s adress ‒ publicerades i Stockholm. Meinander och en annan man i oppositionen, Atos Wirtanen, råkade vara i Stockholm då. Meinander rentvår Wirtanen, men han berör inte sin egen roll. 

Meinander tog medvetet en betydande personlig risk när han under krigets sista månader som biträdande direktör för Statens informationsverk började utöva kontrainformationsverksamhet i den stencilerade skriften Selvät sanat, som spreds i små kretsar. I den drog han bland annat upp linjerna för efterkrigstidens utrikespolitik. Det åtal som väcktes mot Meinander förföll dock med den paragraf i vapenstilleståndsfördraget som även friade många andra som av olika skäl konspirerat mot fosterlandet. Meinander, som inte hade fått sitt rykte fläckat av den s.k. krigspolitiken och var motiverad att arbeta med politik, ställde i dessa nya förhållanden sin kompetens till förfogande i efterkrigstidens nyorientering. 

Meinanders politiska synsätt stämde väl överrens med J. K. Paasikivis, och han började energiskt verka för att Ernst von Born skulle bytas ut mot Ralf Törngren som ordförande för SFP. Meinander hade också en betydande andel i verkställandet av innehållet i den beryktade paragraf 13 i vapenstilleståndsfördraget, om bestraffning av de s.k. krigsansvariga. Idén och utkastet till interpellationen för att skynda på en lösning kom till hemma hos justitieminister Urho Kekkonen i samförstånd med Hertta Kuusinen, Nils Meinander och Atos Wirtanen. Meinanders andel kan också förklaras med att riksdagsgruppens ordförande John Österholm, som Meinander såg som en politisk fadersgestalt, energiskt drev på en lösning i krigsansvarighetsfrågan. 

Meinanders politiska utveckling har träffande jämförts med en annan framstående finlandssvensk politiker, K. A. Fagerholm. Den optimistiska uppfattningen att kommunisterna kunde tyglas till anhängare av demokratin visade sig vara förhastad, och redan 1947 sade Meinander offentligt att han förlorat sin tro på den yttersta vänsterns demokratiska sinnelag. Han tog också de påstådda kupplanerna i april 1948 på allvar. Då Meinander dessutom som ekonom stod långt från socialismens läror är det uppenbart på vilken grund han byggde sin politiska verksamhet på 1950-talet. Han var och förblev anhängare av Paasikivis utrikespolitiska linje och medverkade som elektor till omval av presidenten 1950. 

Under den tid som Nils Meinander var politiskt verksam behövde han inte oroa sig för sin popularitet hos folket. Sålunda var han ständig medverkande i det populära finskspråkiga radioprogrammet ”Pienoisparlamentti” (Lilla parlamentet), som infördes under Hella Wuolijokis tid som generaldirektör vid Rundradion. Som den skicklige debattör Meinander var klarade han sig förhållandevis bra till och med i jämförelse med den största stjärnan, Hertta Kuusinen. Som flitig artikelförfattare, kolumnist och aktiv debattör förblev han en offentlig person också sedan radioprogrammet lagts ned. 

Meinander var lärare vid Åbo Akademi 1942–1945 och flyttade därefter över till Svenska handelshögskolan i Helsingfors. Han disputerade 1950 och tre år senare utsågs han till professor i nationalekonomi vid handelshögskolan. Meinander, som i sin undervisning lade större vikt vid politik och samhällsfilosofi än vid ekonometri, innehade professuren till 1973. 

Förutom arbetet i riksdagen deltog Meinander i 1950-talets politiska verksamhet som andre finansminister i såväl Kekkonens första (1950–1951) som fjärde (1953) regering. Även om Kekkonens insats för att fälla Ralf Törngrens regering 1954 var uppenbar förblev Meinander anhängare till Kekkonen. Svenska folkpartiets och speciellt Meinanders egen socialliberala flygels starka motstånd mot Kekkonen utsatte Meinander för tryck, och han ställde inte upp som elektor inför presidentvalet 1956. Att offentligt ställa upp för Kekkonen hade då inneburit politiskt självmord. 

När Meinander 1957 utnämndes till finansminister och ställföreträdande statsminister i V. J. Sukselainens första regering var han på toppen av sin politiska karriär. Men han drog snart slutsatsen att en intern socialdemokratisk partitvist, som fått en utrikespolitisk ton, störde regeringsarbetet för mycket. Presidentens beslut att låta riksdagen gå på semester sommaren 1957 när det på grund av att kommunisterna bromsade inte blev något av det ekonomiska krisprogrammet, orsakade den första synliga sprickan mellan Meinander och Kekkonen. SFP:s ministrar gick ur regeringen, som istället kompletterades med socialdemokrater. Enligt Meinanders uppfattning var detta inte det rätta sättet att lösa krisen. 

Nattfrostperioden hösten 1958 innebar en vattendelare i relationen mellan Meinander och Kekkonen. Meinander ansåg att de utrikespolitiskt betingade omständigheterna bakom Fagerholms tredje regerings fall var påhittade, och han förde fram sin uppfattning också i svenska riksdagsgruppen. Genom en budbärare blev Kekkonen informerad och reagerade med ett ”kvarnbrev”. Presidenten beskyllde Meinander för politiskt baktaleri och ansåg att han som illojal vän hade smitt den sista länken ”för att kväva min tro på människan”. Brytningen blev slutgiltig, och under senare år förde Kekkonen i olika sammanhang fram sin negativa uppfattning om Meinander, som hade dragit sig tillbaka från politiken. När utrikesministern Ralf Törngren förödmjukande uteslöts ur diskussionerna om arrenderingen av Saima kanal och från kontakterna mellan Kekkonen och Sovjetunionens ambassadör, raserades Meinanders förtroende för Kekkonen oåterkalleligt. 

Inför presidentvalet 1962 försökte justitiekansler Olavi Honka ställa upp som Kekkonens motkandidat. Meinanders synliga deltagande i Honkaförbundets verksamhet var en logisk följd av hans övertygelse om nödvändigheten av ett presidentskifte. Planen strandade och politiskt sattes Meinander på undantag. Liksom många andra som varit verksamma inom Honkaförbundet gick han inte med på några kompromisser i principfrågor som han ansåg vara centrala. 

Meinanders politiska självbiografi Insyn och efterklokhet, skriven i hans analytiska stil, väckte stor uppmärksamhet. I det stilistiskt högklassiga verket försöker han belysa sina ståndpunkter och sina beslut i enlighet med insikterna vid respektive tillfälle och i efterklokhetens klara ljus. Hans metodiskt intressanta approach fungerar, och de erkännanden som rör egna felbedömningar besvärar inte Meinanders självkänsla. När han behandlar den hetsiga fredsoppositionsperioden medger han sålunda att han hade underskattat det hot som den tyska militära styrkan åstadkom. Meinander skrev också två andra böcker som behandlar Finlands närhistoria, och dessutom kommenterade han händelserna inom det ekonomiska livet samt arbetade oförtröttligt för det finlandssvenska kulturlivet ända till sina sista år. 

Meinander var en lysande sällskapsmänniska och kunde konsten att roa sig. Förutom sin stora intellektuella begåvning hade han också fysiskt kurage. Studenterna vid ”Hanken”, som under generalstrejken 1956 sandade gatorna, kunde tacka Meinander för det personliga mod han visade, när han med ordets makt övertalade ursinniga strejkande att låta bli att tränga sig in i högskolans lokaler. 

Magnus Lemberg 

Tor Nils Hilding Meinander, född 4.8.1910 i Ekenäs, död 3.7.1985 i Helsingfors. Föräldrar vicehäradshövdingen Sven Hilding Andreas Meinander och Valborg Anna Amanda Grotenfelt. Gift med (1) Gunnel Estlander 1937, (2) ekonomie licentiat Anita Gabriella Cavén 1947. 

PRODUKTION. En krönika om vattensågen (1945); Tungt skadestånd. Vad krigsskadeståndet till Ryssland innebär för Finlands folkhushåll (1946); Folkhushållningens grundfrågor (1948); Skogshushållning och sågverksrörelse i Torneå, Kemi och Simo älvdalar (1950); Ränteeffekten. En studie över räntans roll i moderna samhällen (1955); Det tillbakahållna välståndet (1958); Penningpolitik under etthundrafemtio år. Finlands Bank 1811–1961 (1963); Gränges – en krönika om svensk järnmalm (1968); Ekonomerna och verkligheten (1968); Pengarna i den ekonomiska politiken (1976); Insyn och efterklokhet. Politiska minnen 1940–1962 (1977; 2 uppl. 1978); Det fria Finland formas (1978); Finland mognar (1983). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Intervju med Anita Meinander 24.11.1998. G. von Bonsdorff, Svenska folkpartiet IV (1994); G. von Bonsdorff & H. Ekberg, Svenska folkpartiet V (1997). 

BILDKÄLLA. Meinander, Nils. Uusi Suomis bildarkiv.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4226-1416928956832

Upp