OLIN, Ulla 

(1920–2009) 

Lyriker, folkhögskolelärare 

Ulla Olin växte upp i Esbo och Helsingfors och debuterade med en diktsamling redan som 19-åring. År 1948 avlade hon magisterexamen och flyttade året därpå till Sverige. I bortåt fyra decennier var Olin lärare vid Sörängens folkhögskola i Nässjö i Småland. Storhetstiden som lyriker kom efter pensioneringen. Tack vare sexton estetiskt fullödiga diktsamlingar och två dikturval har hon blivit en av de mest uppskattade svenskspråkiga lyrikerna. 

Folkbildningen, som har utgjort en stor del av Ulla Olins liv, präglar även hennes släktbakgrund. Morföräldrarna, som hon skrivit en bok om, var med om att starta Finns folkhögskola. Hennes far, jordbrukaren Lennart Olin, hade mångahanda lokala uppdrag. Som åttaåring inackorderades Ulla Olin hos sin mammas moster i Helsingfors och fick gå i den pedagogiskt avancerade Zilliacuska skolan. Bland lärarna fanns Karin Allardt Ekelund, som gjorde ett varaktigt intryck på den unga flickan. Även i sina studier i nordisk filologi och litteratur vid Helsingfors universitet hade Olin högklassiga lärare, såsom Gunnar Castrén, Arvid Mörne, Emil Zilliacus och Hans Ruin. Jämte Fredrika Runeberg blev Mörne (som liksom Olins morfar varit rektor för Finns folkhögskola) en ledstjärna för henne. 

För en uppsats om Mörne tilldelades Ulla Olin ett stipendium som gav henne möjlighet till fortsatta studier i Lund. Där mötte hon folkhögskoleläraren Nils-Gustaf Nilson, som hon gifte sig med 1948. Att flytta till Sverige var inget lätt beslut. Ulla Olin var fäst vid sin lantliga Esbomiljö och vid sitt fädernesland, som höll på att hämta sig efter krigen. Hon hade etablerat sig som lyriker och börjat arbeta på Schildts förlag, där hon blev bekant med bl.a. Hagar Olsson och Elmer Diktonius, vars översättning av Sju bröder hon språkgranskade. 

I Sverige gjorde Ulla Olin en stor insats på Sörängens folkhögskola i Nässjö, där hon blev lärare, liksom maken. Hon var dessutom mycket aktiv inom det lokala kulturlivet. Hon blev sekreterare för Smålands författarsällskap 1974 och var dess ordförande 1982–1986. Hon var en av initiativtagarna till Nässjö poesifestival, och 1993 blev hon ledamot av Smålands akademi. Ulla Olin upprätthöll kontakten med Finland och var bl.a. kritiker vid Hufvudstadsbladet under en längre period. 

Hennes saknad efter det gamla landet förblev kronisk om än svårdefinierbar. ”Det är som ett håll i sidan / ett symptom ingen riktig åkomma / Det är inget fel på hälsan och kärleken / Just så illa är det”, skrev Olin efter drygt 45 år i Sverige. Hon såg dock en rikedom i sin flertydiga identitet. Smålänning hade hon blivit, finlandssvensk hade hon aldrig slutat vara. Och poesin hade hon definierat som sitt modersmål. 

År 1939 gjorde Ulla Olin en formsäker debut med Vårbrytning, skriven i Karin Boyes anda. De följande samlingarna Verklighetens idyller (1941) och Mörk ligger jorden (1943) får sin mörka ton av krigen. Vad Olin framför allt visar är vilka krav krigsåren ställer på hennes generation. Sorglöst ung kan ingen vara, och i stället för opposition mot det gamla behövs en tveklös nationell uppslutning. Tanken på stupade kamrater ger upphov till skuldkänslor. ”Vilken rätt har jag att leva kvar?” frågar hon sig. 

Världsbranden krävde den unga lyrikerns engagemang. ”Hur fjärran syns ej den lugna tid, / som blott stördes av jagets frågor!” skrev Ulla Olin i Verklighetens idyller. Tid för centrallyrik blir det åter i Tillblivelsedag (1945). Den egna personligheten behövde utforskas, varför dikterna har titlar som ”Vad är mitt ansikte ...” och ”Självanalys”. 

För Olin utgjorde hembygden en motpol till världens jäkt och bekymmer.  Havsfärd (1949), som utkom kort efter giftermålet och flytten till Sverige, rymmer mycket motstridiga känslor. ”Innerst tror jag på ensamheten / den bittra och heliga / den som vänder sig bort”, skriver Olin i ”Förklaring” och fortsätter: ”Med alla gränsers förtvivlan tror jag på kärlek / förintelsen till ett helt”. Resan mot ett nytt liv ses inte minst som ångestframkallande. ”Denna färd är en död” skriver Olin i titeldikten och talar om ett fegt spjärnande emot det tvång som framkallas av vetskapen ”om stannandets fett om förruttnelsen / och cirkeln som krymper till döds”. 

Havsfärd leder tankarna till den samtidiga svenska lyriken. Av de finlandssvenska modernisterna anar man speciellt inspirationen från Rabbe Enckell och Gunnar Björling. Där Olin tidigare skrivit en förhållandevis traditionell och ofta rimmad dikt, finns det i Havsfärd en del syntaxrevolt i Björlings anda. 

Särskilt tack vare en berömmande recension av Rabbe Enckell blev Havsfärd Ulla Olins första genombrott. Enckell talar om en avgörande konstnärlig seger, som visar vilken betydande lyriker Olin är. Men det skulle dröja tio år till följande bok. Dagövning (1959) är en sparsmakad samling, som med sin sakliga ton pekar framåt i författarskapet. Vardagarnas djupare mening uppenbaras, som när samhörigheten kring det dagliga brödet tilldelas en samtidigt elementär och sakral betydelse. Olin går vidare på samma linje i Mötesplats (1962). Enhetligheten i författarskapet bryts inte ens av ytterligare en paus på tio år. De levandes mod (1972) inleds med orden: ”Varför poesi? / Varför potatis?” Det ena är lika oumbärligt som det andra. 

Den långsamma utgivningstakten – Vintertvätt från 1986 var den tredje boken på 24 år – har bidragit till att författarskapet periodvis glömts bort. Med Vintertvätt fick Olin dock ett nytt stort genombrott, sedan den legendariske danske kritikern Poul Borum utnämnt boken till årets bästa svenskspråkiga diktsamling. Efter det bemöttes Olins böcker med ett betydligt större intresse än tidigare. 

I Vintertvätt infångar Olin på nytt vardagens dolda innebörd. Men för att uppleva värdet i det vanliga måste vi vara på alerten: ”Endast den dagen gryr / som vi är tillräckligt vakna att se”. Minnet av barndomens vintertvätt tilldelas en särskilt betydelse. Efter att ha hängt en tid på vinden togs tvätten ned i köket och i matsalen, där den tinade och spridde sin friskhet: ”så doftar / den verklighet som överträffar dikten / den dikt som bevarar verkligheten.” 

Inte nu men nu (1989) och Eftervärme (1990) är gripande böcker med terapeutisk betydelse för en stor läsekrets. Ulla Olins man dog 1988, ändå för hon en ständigt pågående dialog med honom. Men känslostormarna slår inte över i sentimentalitet, därtill är Olin en allt för ärlig och saklig lyriker. Saknaden tar sig uttryck bland annat i ett av Olins ledmotiv, tvättandet: ”Du förser mig inte med någon tvätt längre / När jag tvättar kör jag med halvfylld / maskin, också på den punkten / innebär din död ett slöseri.” 

För Ulla Olin utgjorde konsten en ständig inspirationskälla. Det är därför helt följdriktigt att Solen installerad från 1992 (som titeln antyder) knyter an till en installation. ”Carpe diem” är det återkommande imperativet i boken. Att vakna till ännu en dag på jorden kan framkalla ”den inre glädjens heliumgas”. Eller som det mer lakoniskt heter i en dikt om livets små glädjeämnen: ”Att inte vara död är en god sak.”

De fyra sista samlingarna, Närmare dikt, till dig (1993), Försök till testamente (1995), Dröm om viktlöshet (1999) och Oförklarligt lysande (2002) bekräftar intrycket av att Ulla Olin på ett eminent sätt blev ålderdomens poet. Erfarenhet och autencitet ger tyngd åt en dikt som inte flyr obehagliga ämnen – som när ett av åldrandets dilemman fångas i fyra rader: ”Varje natt övar jag mig / i att vara död / Så lätt är det / Och så svårt.”

Liksom Solveig von Schoultz förmådde Ulla Olin ännu på äldre dagar att utveckla sitt poetiska språk. Åldrandet utgör kanske rentav ett incitament: ”Pennan jag skriver med ligger nu / tätt mot benstommen / Sorgen under sorgen kräver / en så tillkommen skrift.”

Men vad är då viktigt? För Olin var det ständigt vardagen och skapandet. Hon lovsjunger det förbi- eller illasedda, som i en dikt om trasors ”oväntade skönhet”. Ulla Olin verkar med åren få en allt större tilltro till sitt redskap, språket. På den retoriska frågan, ”Finns det någon ren poesi?”, ger Olin det karaktäristiska svaret: ”Inte / om den är som livet, inte / om den är kvar i världen, här / andas dikten med litet d men är / ändå ett gudslån.” Dikten är gudomlig inte trots att den beblandar sig med det världsliga, utan därför att den gör det. 

I Olins diktning finns en sällsynt stark inriktning på dialog, vilket rimmar med hennes betoning av att vi blir de vi är i samspelet med våra närmaste. Många av dikterna involverar ett ”du”, som ofta är den saknade maken, men andra gånger kan tolkas mer fritt, t.ex. som läsaren, vars medskapande förmåga Olin visar ett stort förtroende för. En ständig dialog förs även med kollegor, främst med de finlandssvenska modernisterna i vars spår Ulla Olin vandrade lika självklart som självständigt. Experimentlustan begränsas av hennes stränga formkänsla och respekt för traditionen. ”Varje ny dikt måste också innehålla / något gammalt, så erhåller / nyheten stadga och blir / mer än gripen ur luften”, heter det. 

Ulla Olins lyriska författarskap spänner över en tidrymd av 63 år. Som få andra förmådde hon att förvandla en pensionärstillvaro till en konstnärlig glansperiod, och idag framstår hon som en av de stora poeterna inom den svenskspråkiga litteraturen. År 1991 fick Ulla Olin Pär Lagerkvist-priset och året därpå Nils Ferlin-priset. 

Arne Toftegaard-Pedersen 

Ulla Helena Olin, från 1948 Olin-Nilson. Född 10.8.1920 i Helsingfors, död 26.2.2009 i Huskvarna. Föräldrar jordbrukaren Lennart Olin och Gunhild Rostedt. Gift 1948 med folkhögskolerektorn Nils-Gustaf Nilson. 

PRODUKTION. Vårbrytning (1939); Verklighetens idyller (1941); Mörk ligger jorden (1943); Tillblivelsedag (1945); Havsfärd (1949); Dagövning (1959); Mötesplats (1962); Meeting Ground. Mullsjö (1971); De levandes mod (1972); Vintertvätt (1986); Inte nu men nu (1989); Valda dikter. 1939–1989 (1989); Eftervärme (1990); Olga och Robert Rostedt. Två folkhögskoleöden (1991); Solen installerad (1992); Närmare dikt, till dig (1993); Försök till testamente (1995); Dröm om viktlöshet (1999); Oförklarligt lysande (2002); Vid en isrand. Valda dikter 1989–2002 (2003). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. H. Sallnäs, Småländskt och öländskt. Några författarporträtt (1985); L. Sjögren, förord till Ulla Olins Valda dikter 1939–1989 (1989); M. Gustafsson, förord till Ulla Olins Vid en isrand. Valda dikter 1989–2002 (2003). 

BILDKÄLLA. Olin, Ulla. Foto: Cato Lein. Söderströms förlag.

BLF original
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5514-1416928958120

Upp