SANDELIN, Peter


(1930–2019)


Författare, bildkonstnär


Peter Sandelins författarskap domineras av reflekterande centrallyrik och naturdiktning. Ett viktigt inslag är även resonemang kring konstens funktioner och konstskapandets villkor. Hans stil är genom hela författarskapet enhetlig och präglas av en växling mellan antydande kortdikt och prosalyriskt uppbyggda, längre dikter eller diktsviter. Förutom arton diktsamlingar har han gett ut fyra böcker på prosa och två dikturval. Sandelin är även verksam som bildkonstnär.

 

Peter Sandelins verk är centralt i den pånyttfödelse inom den finlandssvenska poesin som ägde rum på 1960- och 70-­talen. Sandelins diktning har som förutsättning det modernistiska genombrottet på 1920-talet med namn som Edith Söder­gran, Elmer Diktonius, Gunnar Björling och Rabbe Enckell. Efter dessa starka föregångares insats infann sig dock en svårighet att gå vidare, som gör att tiden från 1930-talet till 1950-talet uppvisar liten förnyelse. Detta dödläge bryts av den generation som förutom Sandelin omfattar namn som Lars Huldén, Bo Carpelan, Gösta Ågren och Claes Andersson. Dessa står för både en motivisk breddning och en språklig förnyelse av poesin.


 

Peter Sandelin debuterade 1951 med diktsamlingen Ur svalans loggbok. På ett för 1950-talets litteraturklimat typiskt sätt tematiserar Sandelin i sin första bok kommunikationsproblematik i allmänhet och skrivandet i synnerhet. Den och de två följande samlingarna, De lysande och de döda (1953) och Etyder (1957), utgör ett förberedelseskede, där Sandelin närmar sig sin karaktäristiska poetiska stil och de motiv han sedan förblir trogen under författarskapet. Ett första kritikgenombrott fick han med Stunder av ljus (1960), som utmärks av ett större självförtroende och en mera utåtriktad attityd. Om poesin i de tidigare böckerna varit en flyktväg undan en komplicerad och påträngande omvärld blir den nu ett kunskapsinstrument, som i den inledande dikten ”Jag äger en hiss”, där dess förmåga att skapa överblick betonas. I Stunder av ljus får även den naturuppfattning som är central för Sandelins poetiska skapande sin första utformning. I anslutning till Gunnar Björling utformar han en egen gränslöshetsfilosofi. Naturen är den högsta instansen i Sandelins diktade värld, men den förses inte med några religiösa förtecken. Från kristendomen tar han i början av författarskapet explicit avstånd, däremot beskriver han ett uppgående i naturen med mystiska förtecken. I motsats till Björling ser Sandelin det inte ens i teorin som en positiv strävan att omfatta världen helt och hållet. Han betonar tvärtom att omöjligheten att kontrollera omvärlden är en förutsättning för livets meningsfullhet.


 

Även om den unge Sandelins meta­poetiska inriktning och fokusering på det intima livet påminner om mycket i 1950-talets rikssvenska poesi är hans viktigaste förebilder dock finlandssvenska. Sina kortdikter med naturmotiv utformar han i anslutning till Gunnar Björlings sena poesi, och för reflexionspoesin har Rabbe Enckell, och speciellt dennes mycket inflytelserika dikt ”O spång av mellanord” (ur boken Andedräkt av koppar, 1946) varit viktig.


 

På 1960-talet förändrades det litterära klimatet i Svenskfinland, vilket märks även i Peter Sandelins författarskap. I den litterära debatten riktades angrepp på den fortfarande mycket inflytelserika tjugotalsmodernismens poetik. Den beskylldes för att vara världsfrånvänd och politiskt naiv, och krav ställdes på en vardagsnära, politiskt ställningstagande litteratur. Speciellt hårt kritiserades Rabbe Enckells klassiserande poesi. Angreppen riktades alltså mot Sandelins viktigaste litterära förebilder. Själv tog han inte del i de tidningsdebatter som fördes, men hans sextiotalsböcker, speciellt hans första prosabok, samlingen av ”dagboksblad” (författarens beteckning) Fågeln i stenmuren (1970) innehåller försvar för konstens oberoende och angrepp på idén om en politisk litteratur, som kan förstås som kommentarer till den aktuella debatten.


 

Emellertid förändrades även Sandelins eget poetiska idiom under denna tid i riktning mot mera samhällsengagerat motivval och vardagligare språk. Ur hans naturdiktning växte fram en medvetenhet om problemen i samtiden och miljöförstöring, krig och alienation aktualiserades i diktsamlingarna En vanlig solig dag (1965) och Minuter på jorden (1968). Tekniska termer samt urbana och vardagliga uttryckssätt tillkom. Polemik och parodi gör sitt inträde i dikterna och det absurdistiska drag som hädanefter skall bli en del av Sandelins uttryckssätt visar sig nu för första gången.


 

Ett annat nytt, men bestående inslag i Sandelins sextiotalsböcker är kärleks­lyriken. Om hans dikter i början av författarskapet ofta haft karaktären av ensamma monologer riktar de sig nu ofta till ett du, som får rollen både av kärleksobjekt och av vägvisare ut i livet. Genom decennierna kommer ett sensualistiskt inslag att växa sig starkare, kulminerande i den intensiva föreningen av kärlek, sexualitet och konstnärligt skapande i några av böckerna från 1980- och 1990-talet.


 

I sitt slag unik i sin harmoniska kombination av kärleks- och naturlyrik är Tyst stiger havet (1971). Här skapar Sandelin en helhet av de kortdikter han nu behärskar till sådan fulländning. Den styrande principen är, som så ofta i författarens naturdikt, en förening av trohet mot sinnesintrycken med en formell knapphet som både fångar nuet och betonar dess flyktighet. Efter denna ljusa diktsamling går författarskapet mot ökande disharmoni. I böcker som den lyriska prosahelheten Barnen på rymdens strand (1975) och Dikter med varandra (1977) når den samhällsengagerade tematiken en höjdpunkt, med engagerade protester mot en civilisation som föder globala politiska kriser och eskalerande miljöförstöring. I direkt politiska termer klär Sandelin dock aldrig sin protest. Däremot föder den ett behov att ifrågasätta de poetiska uttrycksmedlen. Sandelin kritiserar tidvis under dessa år uttryckligen det ciselerade litterära språket och ser det som ett hinder för kommunikationen. Samtidigt problematiserar han sin situation som exklusiv författare på landets minoritetsspråk.


 

Efter denna eruption lämnade Sandelin den samhällsengagerade tematiken, för att bara sporadiskt återkomma till den. 1980-talet blev en höjdpunkt i författarskapet. Böcker som Dikter mellan vinter och vinter (1980) och Den vita orten (1986) samt prosavolymen Vägen upphör men jag fortsätter (1982) visar en ny vilja att pröva större former och en utvecklad språkbehandling. Sandelins dikter och prosa präglas under denna tid av en ny musikalitet, byggande dels på stilmedel som assonanser och allitterationer, dels på ökad rytmisering av dikterna. Hans kärlekspoesi och reflexionsdiktning, gärna ägnad konsten och dess villkor, uppnår en ny fördjupning. En ständigt verksam drivkraft är spänningen mellan driften att nå en ”vit ort”, ett mystiskt och harmoniskt, statiskt uppgående i alltet, och lusten att befinna sig i rörelse, att uppleva ständigt nya aspekter av varat.


 

Med början i diktsamlingen Existens (1989) gick Peter Sandelins författarskap in i sitt senaste skede. Det präglas av en återgång till kortdikten, driven längre än någonsin tidigare. Såsom boktitlar som Tystnader, ljud (1998) och I skuggan av ingenting (2000) antyder har författarskapet rört sig i en minimalistisk riktning, inriktat på de allra anspråkslösaste och skenbart obetydligaste livstecknen hos människan och i naturen. I dessa böcker får döds­tematiken en framträdande roll. Snarare än spekulationer om livet efter detta är Sandelins dikter dock meditationer över livet i dödens närhet. Samtidigt avvisar han, ofta med absurdismens hjälp, rollen som gammal vis man, och betonar alltjämt det svåröverskådliga och oväntade i livet. Dessa korta dikter är ofta strukturerade som bilder, så att ett direkt inflytande från målarkonsten kan anas.


 

Sandelins mest omfattande verk är den fritt strukturerade romanen Vedhuggaren i natten (1995). I denna delvis berättande, delvis reflekterande prosatext tar han upp konstskapandets mänskliga och samhälleliga villkor och gör sig till talesman för en närmast primitivistisk konstuppfattning, där förbindelsen mellan sexualitet och konstskapande betonas. I en lång rättegångsscen som påminner om Franz Kafkas roman Processen drivs de absurdistiska inslagen längre än i något annat verk av Sandelin, möjligen undantaget diktsamlingen Cyklar utan att hålla i (2003). Vedhuggaren i natten är en både optimistisk och pessimistisk bok. Å ena sidan betonar den starkt människans inre frihet, uttryckt i kärleken och konsten, å andra sidan har den drag av dystopi, där krigen och miljöförstöringen har fråntagit människan själva tron på framtiden.


 

Vid sidan av sitt författarskap har Peter Sandelin arbetat som bildkonstnär. Sedan 1982 har han ställt ut regelbundet. Hans verk består huvudsakligen av abstrakta målningar och collage. Från femtiotalets konstruktivistiska inspiration har han rört sig över tilltagande frihet och lekfullhet mot det lyriskt meditativa. De ofta till formatet små målningarna är ytterst sparsmakade i färgval och komposition. Sin tematisering av ljus och form har de gemensamt med Sandelins poesi.


 

Peter Sandelin har varit bosatt i Helsingfors sedan barndomen. Han har levt ett tillbakadraget liv som fri författare och bildkonstnär och huvudsakligen undvikit offentligheten. Han har varit verksam som skrivarlärare vid Helsingfors svenska arbetarinstitut, skrivit litteratur- och konstkritik samt varit aktiv inom Finlands svenska författareförening.


 

Michel Ekman


 

Peter Johan Sandelin, född 30.5.1930 i Jakobstad, död 16.2.2019 i Helsingfors. Föräldrar medicine licentiaten Carl Sandelin och Marianne Hackman. Gift 1967 med bibliotekarien Nina Parland.


 

PRODUKTION. Ur svalans loggbok (1951); De lysande och de döda (1953); Etyder (1957); Stunder av ljus (1960); Hemma i universum (1962); En vanlig solig dag (1965); Minuter på jorden (1968); Fågeln i stenmuren (1970); Tyst stiger havet (1971); Var det du? (1973); Barnen på rymdens strand (1975); Dikter med varandra (1977); Klockan 5 och klockan ingenting vid havet (1977); Dikter mellan vinter och vinter (1980); Vägen upphör men jag fortsätter (1982); Den undermedvetna staden (1984); Den vita orten (1986); Existens (1989); Ljuset över leran (1991); Regnets uråldriga sätt att regna (1993); Vedhuggaren i natten (1995); Tystnader, ljud (1998); I skuggan av ingenting (2000); Cyklar utan att hålla i (2003); Bo vid en flod (2007); Stenar och ljus (2009).


 

VERK. Separatutställningar av måleri 1957, 1982, 1986, 1989, 1992, 1997 (samtliga i Helsingfors). Retrospektiv utställning i Amos Andersons museum 2000.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. M. Ekman, Att glödga orden med tystnad. En essä om Peter Sandelins diktning (2005); T. Hedlund, Dikten som liv. Stockholm (1980); T. Hedlund, Rörelse och mångfald. En studie i Peter Sandelins författarskap 1971–1993. Historiska och litteraturhistoriska studier 69/1994; P. Sandelin, Det fräcka med Björling. Författare om författare. 24 finlandssvenska författarporträtt (1980); S. Willner, Vägar till poesin (1985).


 

BILDKÄLLA. Sandelin, Peter. Schildts förlag.

 

BLF original
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
17.1.2024
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5515-1416928958121

 

Upp