HACKMAN, Johan Friedrich d.y. 

(1801–1879) 

Kommerseråd, affärsman 

Johan Friedrich Hackman d.y. utvidgade med framsynthet och kraft det företag, Hackman & Co, som hans far grundat i Viborg 1790. Hackman d.y. blev efter sin utbildning i utlandet delägare i företaget 1829 och tjugo år senare, 1849, ensam ledare av handelshuset. Under hans ledning utvidgades Hackman & Co:s skogsinnehav och trävaruexport. Samtidigt blev transport på egna kölar, byggande av ångfartyg samt ett stort engagemang i Helsingfors och Viborgs gasverk delar av expansionen. Han ivrade för bättre arbetsvillkor, yrkesskicklighet och socialvård. Som en följd av Hackmans bildningsintresse växte hans bibliotek med åren till en av de största privata samlingarna i landet. Han erhöll kommerseråds titel 1840 och adlades 1874.

Johan Friedrich Hackman d.y. hade ännu inte fyllt sex år när hans far avled i oktober 1807. Johan Friedrich Hackman d.ä. (född 1755) kom från hemstaden Bremen till Viborg hösten 1777 och grundade 1790 firman Hackman & Co. Hans förfäder hade idkat handel och sjöfart i fem generationer före honom. Han handlade med bl.a. salt, socker och cikoria, samt även brännvin till de ryska trupperna i Viborg, men blev alltmera engagerad i skogs- och sågvaruaffärer. År 1797 fick han rätt att idka handel på utlandet och grunda fabriker, och samma år valdes han till stadsäldste för Viborgs köpmannastånd. Två år senare gifte han sig med den 21 år yngre Marie Elisabeth Laube, dotter till viborgaren kollegierådet Johan Friedrich Laube och Helena Haveman. 

När Marie Hackman blev änka, 31 år gammal, var cikorian på familjegodset Herttuala utanför Viborg den viktigaste handelsvaran. Cikoriaodlingen hade inletts av hennes far och utvidgats av maken. Marie Hackman ledde företagets affärer med kraft och energi. Sedan 1810 verkade den tyskfödde George Augspurg som hennes kompanjon och firmans bokhållare fram till sin död 1831. Införlivandet av hela Finland med Ryssland samt krigen i Europa hade inverkat menligt på handeln i övrigt. Först 1814 kom handeln med trävaror och importen åter i gång. Åren 1814–1818 var Hackman & Co:s trävaruexport en av de största i landet och en del av trävarorna exporterades på egna kölar. 

Johan Friedrich d.y. avslutade 1817 sin skolgång på tyska i Viborg för att genom privatlektioner i språk och aritmetik och genom praktik på kontoret förbereda sig för sina kommande uppgifter. Han läste de romerska klassikerna och lyssnade gärna till musik. En av moderns vänner, baron Ludwig von Nicolay på Monrepos, ställde sitt bibliotek till den unge Hackmans förfogande. I maj 1819 lämnade han Viborg och arbetade i två år på firman Fr. & Everhard Delius kontor i Bremen, där han sålde trävaror för Hackman & Co:s räkning. Sedan följde vistelser och handelspraktik i andra hamnstäder i Tyskland, samt i Holland och England. Han upplevde den nya ångmaskinens betydelse inom industri och sjöfart samt den nya gasbelysningen i London och Hull. 

I juli 1822 återvände den unge Hackman till Viborg. I mars 1824 gifte han sig med 17-åriga Julie Sophie Jaenisch, dotter till medicine doktor, och statsrådet Nicolaus Jaenisch och Dorothea Elisabet Frese – hon i sin tur dotter till läkaren och upplysningsmannen Heinrich Frese, född i Reval men verksam i Moskva. Barndödligheten drabbade familjen. Makarna fick 13 barn. Flera dog som spädbarn och endast sex av barnen överlevde fadern. 

Marie Hackman fyllde femtio år 1826 och tre år senare upptogs sonen Johan Friedrich som delägare i firman. Hans fem år yngre bror Carl Alexander var inte intresserad av affärsverksamhet utan valde en militär karriär. Ny delägare blev även viborgaren Paul Wahl (1797–1872), som 1849 grundade ett eget företag. Högkonjunkturen på 1830-talet stärkte handelshusets ställning både som exportör och som importör. I slutet av 1840-talet ägde Hackman & Co sex skattesågar och skogsområden i sydöstra Finland. 

Flera segelfartyg förde handelshusets egen vimpel, även i den atlanttrafik som var en följd av den ökade kaffehandeln. Flottan seglade på världshaven i uppemot femton år. Redan 1833 fick segelfarten biträde av hjulångaren Ilmarinen, Finlands första ångbåt, med industripionjären Nils Ludvig Arppe som initiativtagare och Johan Friedrich Hackman som delägare. Ilmarinen gick från Nyslott med fem timmerbröt i släp till upplagen i Joutseno. Hackman & Co var vid den tiden det största rederiet i Viborg samt det fjärde i storleksordning i landet. Krimkriget medförde dock stora förändringar, och under 1850-talets senare hälft såldes de sista fartygen. På firmans eget varv i förstaden Siikaniemi fortsatte man att bygga ångbåtar med Hackman som ägare, eller delägare. Passagerarfartyget Saima trafikerade i slutet av 1840-talet rutten Viborg–S:t Petersburg– Viborg– Helsingfors medan Wellamo, som då var landets modernaste ångbåt, gick mellan S:t Petersburg och Helsingfors under 1850-talets fyra första år. Bygget av Saima kanal 1845–1856 krävde stora leveranser, varav mycket ombesörjdes av Hackman & Co och fraktades på pråmar som byggdes på företagets varv. 

År 1849 då Marie Hackman var över sjuttio år gammal och Paul Wahl lämnade Hackman & Co blev Johan Friedrich Hackman d.y. ensam ledare av företaget. Han hade erhållit kommerseråds titel redan 1840. Äldste sonen Woldemar (1831–1871) slutförde sina studier i England och blev 1853 delägare. Den sjätte sonen Wilhelm (1842–1925) upptogs efter studier och praktik i utlandet som delägare 1866. Efter Woldemars förtidiga död ökade Wilhelms uppgifter och efter faderns död 1879 blev han företagets seniorchef. Marie Hackman avled den 2 september 1865. 

Alexander II kröntes den 7 september 1856 och samma dag öppnades Saima kanal, som fick en stor betydelse för Viborg, och även för Hackman & Co. Trävarorna färdades söderut längs kanalen, medan de importerade kolonialvarorna gick norrut till städer och marknadsplatser. Vid 1863 års lantdag var Hackman invald i borgarståndet och företrädde Viborg tillsammans med borgmästaren Robert Örn. På lantdagen talade Hackman för avskaffande av exporttullen på trävaror och för sänkt importskatt. Utvecklingen i Finland bedömdes ofta i S:t Petersburg som konkurrerande med ryska intressen, men förbudet mot ångsågar upphävdes 1857 och en friare tulltariff infördes 1859. Den finska marken infördes 1860, och landet fick rätt att uppta statslån i andra länder än Ryssland. I Viborg fattades 1859 beslut om att den gamla fästningsstadens vallar och murar på sina ställen fick rivas och staden gick en ny utveckling till mötes. Hackman anförtrodde 1861 ledningen av firmans sågar åt sin svärson, ingenjörskapten Carl August Ekström, som även blev bolagsman. Ekström hade kommit till Viborg i anslutning till kanalbygget och 1859 gift sig med Julie och Johan Friedrich Hackmans dotter Alexandrine. Vattensågarnas tid började avta, övergången till ångsågar stod för dörren. 

Handelshuset tog i slutet av 1850-talet och början av 1860-talet flera betydande steg. När Tölö Sockerbruk grundades i Helsingfors i januari 1859 tecknade Hackman & Co 4⁄8 av kapitalet, och utvidgade 1870 sin andel till 8⁄14. Hackman deltog aktivt i uppförandet av gasverk i Helsingfors och Viborg. De första gaslyktorna tändes i Helsingfors den 14 november 1860 och dagen därpå i Viborg. År 1862 ägde firman hälften av aktierna i Helsingfors gasbelysningsbolag. År 1873 övertog Hackman & Co skötseln av Wiborgs gasverksbolag, som 1887 kom i firmans och Carl Rothe & Co:s gemensamma ägo. 

Johan Friedrich Hackman köpte 1866 för ett nybildat bolags räkning Wiborgs mekaniska verkstad. Hackman & Co innehade en ledande ställning i företaget med Wilhelm Hackman som familjens representant i direktionen. Produkterna gick framför allt till Ryssland. Två ångbåtar levererades 1868 och 1870 sjösattes ångfartyget Helsingfors, den största järnångare som dittills byggts i Finland. Till produktionen hörde även sågar, maskineri till ölbryggeri och ångpannor. Verkstaden blev snabbt den ledande industrianläggningen i Viborg och var en av de tre största i branschen i landet. Under rysk-turkiska kriget lades produktionen om och bl.a. shrapneller, lavetter och ammunitionsvagnar levererades till Ryssland. 

År 1866 köpte Hackman & Co även Alfthans ljus-, tvål- och svavelsyrefabrik i stadsdelen Havi och innehade majoriteten av aktierna i det nygrundade Havis aktiebolag. År 1870 anlade handelshuset tillsammans med kommerserådet C. H. Ahlqvist en ångsåg på holmen Kotka utanför Kymmene älvs mynning. Hackman köpte 1872 Nurmis egendom väster om Viborg och anlade där en finsmidesfabrik. Till produktionen från 1876 hörde bl.a. knivar och saxar samt de populära Nurmi-skridskorna. Fabriken flyttades till Sorsakoski 1891, sedan Hackmans såg på samma ställe brunnit. 

Under Johan Friedrich Hackman d.y:s tid behöll hans företag karaktären av handelshus med såväl export och import som parti- och minuthandel. Handelshuset befattade sig såväl med sjöfart som skeppsbyggeri och verkade därutöver som grossist för lanthandlare och köpmän i flera städer. Därtill kom växande intressen i andra företag och branscher. 

Hackman var en ledande representant för 1800-talets finlandstyskar i Viborg. Flera av dem var handelsmän med internationella kontakter. De var inte alltid ense med J. V. Snellman i frågor som rörde finanspolitiken, men Snellman uttalade sig fördelaktigt om dem i sitt Litteraturblad 1856 i anslutning till diskussionen om ett järnvägssystem i Finland: ”För Viborg hysa vi all aktning. Hvad vi af dess affärsliv lärt känna, har äfven lärt oss känna en köpmannabildning högre än i någon annan stad i Finland, en förmåga att se sakerna i stort”. Järnvägen mellan Helsingfors och S:t Petersburg öppnades den 11 september 1870 och blev som väntat av stor betydelse för samfärdseln och handeln. 

År 1870 utgjorde de tysktalandes antal i Viborg 4,5 procent av en befolkning på 14 600 invånare. Julie och Johan Friedrich Hackmans hemspråk var tyska. Men även franska och engelska förekom som tal- och skriftspråk som en följd av det stora umgänget, de utrikiska handelskontakterna och litteraturintresset. Hackmans privata bibliotek växte med åren till ett av de största i landet, med klassisk litteratur på flera språk och krigshistoria som viktiga inslag. Svenskan blev familjespråk först i den generation som barnbarnen representerade. Företagets korrespondens fördes länge på tyska och så sent som 1930 skedde bokföringen delvis på detta språk. Något enstaka affärsbrev på svenska undertecknades dock av Johan Fredrik Hackman. 

I Viborg tillhörde Johan Friedrich Hackman d.y. stadens äldste från 1846 till kommunreformen 1875 (då sonen Wilhelm valdes till det nya stadsfullmäktiges förste ordförande). Redan 1823 utsågs han till det nygrundade Sjömanshusets direktör, 1846 till deputerad i revisionskommittén för ”Finska bankens tillstånd och förvaltning”, och han var en av grundarna av Wiborgs sparbank 1846 och Föreningsbanken 1862. Han satt i ett flertal kommittéer och utskott för sociala och ekonomiska frågor i Viborg. Han var själv en frikostig donator. Han var även medlem av den femmannadeputation som 1862 till Alexander II skulle överlämna en petition om silvermarkens införande som enda lagliga betalningsmedel i Finland. Kejsaren tog inte emot deputationen som helhet, men medlemmarna föreställdes för honom. Diakonissanstalten i Viborg grundades 1869 i Hackmans hem och han valdes till både ordförande och skattmästare. Han utsågs till tysk konsul 1871. 

På sin guldbröllopsdag den 7 mars 1874 fick Johan Friedrich Hackman motta beskedet om att han av Alexander II upphöjts i adligt stånd. I släktens borgerliga vapen var sedan länge en man med en hacka den gamla symbolen. Men det familjekära kommerserådet ville i den nya vapenskölden med bokstaven L (50), omgiven av en myrtenkrans, betona att budskapet om adelskapet kom på guldbröllopsdagen. Julie Hackman avled fyra år senare. Johan Friedrich Hackman d.y. avled kort före sin 78-årsdag 1879 efter att i femtio år deltagit i handelshusets ledning. Hans efterlämnade nettoförmögenhet uppgick till 2,5 miljoner mark, en för tiden stor privatförmögenhet. 

Carl Fredrik Sandelin 

Johan Friedrich Hackman d.y., född 1.10.1801 i Viborg, död 4.8.1879 i Viborg. Föräldrar handelsmannen J. F. Hackman d.ä. och Marie Elisabeth Laube. Gift 1824 med Julie Sophie Jaenisch. 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Hackman & Co:s arkiv, Åbo Akademi. S. Enbom & C. F. Sandelin, Ett handelshus i Viborg (1991); Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning 1856; Ö. Tigerstedt, Huset Hackman I & II (1940, 1952). 

BILDKÄLLA. Hackman, Johan Friedrich d.y. Foto: Ateljé Mondel & Jacob. Museiverket.

BLF original
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i oktober 2007.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5521-1416928958127

Upp