ULFSSON, Birgitta 

(1928–2017) 

Skådespelare, regissör, estradör 

Den färgstarka och karismatiska Birgitta ”Bisse” Ulfsson var en av de pionjärer som gjorde Lilla teatern i Helsingfors till en nyskapande och alternativ scen. Här arbetade hon från 1950- till 1980-talet som skådespelare, under sju år också som teaterchef, samt med gästspel under 2000-talet. Hennes roller har också senare spänt över ett brett register, från komedi till drama, från Mumin till Beckett. Sedan 1980-talet har hon varit bosatt huvudsakligen i Sverige. Genom hela sin karriär har Ulfsson framträtt i två länder på två språk.

Birgitta Ulfssons barndom präglades av faderns officersyrke. Familjen levde kasernliv och flyttade mellan garnisonsorter som Riihimäki, Vasa och S:t Michel – Ulfsson har konstaterat att hon ”fick kontakt med ett rikt människomaterial”. Somrarna tillbringades på artilleriläger på Karelska näset. Fadern var en viktig samtalspartner: ”På söndagarna, och på somrarna, gick vi hand i hand och pratade om sanningen. Vi pratade om hur viktigt det var att söka sanningen medan vi gick i skogen och sökte svampar. Ingen annans pappa använde sådana ord.” 

Familjen flyttade 1940 till Helsingfors, och i Lönnbeckska samskolan fick Birgitta Ulfsson nya vänner från andra skolor: ”De hörde på klassisk musik och hade grammofon och föräldrar som var konstnärer eller tandläkare.” I denna krets av kulturintresserade jämnåriga ingick också blivande författare som Christer Kihlman och Bo Carpelan. Med Carpelan var Ulfsson förlovad, till och med två gånger. En annan av klasskamraterna tog med Ulfsson på fackföreningsmöten och till den vänsterorienterade konstgruppen Kiilas sammankomster. Hemma vågade hon ”inte andas om det”. Krigssomrarna tillbringade Ulfsson hos fiskare i Porkalaområdet. 

Den kulturintresserade kretsen av gymnasister satte upp egna teaterföreställningar, bland annat på Svenska teaterns scen. Efter studentexamen 1946 arbetade Ulfsson vid Helsingfors stadsbibliotek och Finska notisbyrån. Åren 1948–1950 studerade hon vid Svenska teaterns scenskola. Undervisningen där tycks inte ha stött hennes egenart. Hon har sagt att hon inte kunde anpassa sig till det ”gulliga finhetsideal” som gällde, hon var ”inte smånätt utan kantig och besvärlig och intellektuell”. Enligt kollegan och maken Lasse Pöysti – de två var gifta 1952–1984 – gav scenskolan Ulfssons självförtroende en svår knäck; hon blev stel och nervös på scenen och övervägde allvarligt att lämna teaterbanan. 

Till att stelheten snart gav med sig kan de positiva reaktionerna på Ulfssons första egentliga huvudroll ha bidragit, i pjäsen Lökarna av Mary Mandelin på den uppsökande Kammarteatern 1951. Hon medverkade också i publicistrevyer på Svenska teatern och märkte sig där ha skrattet på sin sida.

Efter engagemang vid Svenska teatern 1950–1952 och Intimiteatteri 1952–1953 föddes två söner 1954 och 1955. Hemmafrutillvaron lockade dock inte Ulfsson. Efter engagemang vid Svenska teatern 1950–1952 och Intimiteatteri 1952–1955 kom Birgitta Ulfsson 1956 till Lilla teatern. Enligt henne själv skedde anställningen i form av ett telefonsamtal från teaterns sedermera legendariska chef Vivica Bandler: ”Jo Birgitta, här finns nu ett fnask som bara du kan göra, kommer du?” 

Bandler, Ulfsson och Pöysti kom att bli viktiga beståndsdelar i Lillans profil under dessa första och teaterhistoriskt berömda decennier. Bandlers linje att växla mellan premiärer på internationell avantgardedramatik (bl.a. Albee och Ionesco) och lokala revyer (ofta av Benedict Zilliacus) gav Ulfsson ett fruktbart spelrum för att utvecklas som mångsidig skådespelare. Hon har kallat den 13-åriga flickan i Carson McCullers Bröllopsgästen sin första viktiga roll. Följande ungflicksroll (”jag var älgkalvbetonad på den tiden”) som flickan Jo i Shelagh Delaneys En smak av honung – Ralf Långbackas första regi för Lillan, 1958 – sågs av Bo Carpelan i Nya Argus som Ulfssons ”definitiva genombrott” som karaktärsskådespelare. 

År 1958 satte teatern upp muminpjäsen Troll i kulisserna av Tove Jansson, med Ulfsson som den kärva och sanningssägande ”teaterråttan Emma”. Vid gästspelet i Stockholm blev pjäsen en ovanlig succé. Detta fick också stor betydelse för de framtida kontakterna västerut, både för Lilla teatern och för Ulfsson personligen. Bland annat producerades på sjuttiotalet en tv-teaterversion av Mumintrollen i Sverige, och Ulfsson kom efter hand också att läsa in många av Tove Janssons böcker för svensk radio. I Sverige identifieras hon och hennes röst ännu femtio år senare ofta med Muminmamman. 

En slags signaturmelodi för Lilla teatern och för Ulfsson själv blev hennes tolkning av visan ”Konstberiderskan”, som Vivica Bandler beställde av Tove Jansson (text) och Erna Tauro (musik) till invigningen av nya Lilla teatern när den 1962 flyttade från Kaserngatan till Georgsgatan. 

Ulfsson deltog som skådespelare i Lillans förnyelse av revy- och musikteatertraditionen, med uppskattade produktioner som Benedict Zilliacus Guldbröllop (1964) och Åttan (1965–1967). Lillan gästspelade flitigt i Sverige och i en tidningsnotis 1965 betecknades Ulfsson som en av Stockholms mest eftertraktade skådespelare. Vidare medverkade hon ofta i den finskspråkiga tv-teatern, särskilt åren 1963–1968. 

Åren 1967–1974 övertog Ulfsson tillsammans med Lasse Pöysti det konstnärliga och ekonomiska ansvaret för Lilla teatern. För att klara företagets ekonomi intecknade paret sin privata fastighet. På Lillans scen spelade paret Ulfsson och Pöysti mot varandra, bl.a. i äktenskapsdramer som Knivkastning av Martin Walser och Familjen av Claes Andersson. Ulfsson vann också kritikerberöm med rollen som Olga i Ralf Långbackas uppsättning av Tjechovs Tre systrar (1971) och den starka kvinnorollen i Bernard Shaws Candida (1973, regi Mimi Pollak). 

Teaterråttan Emma i muminpjäsen 1958 fick en slags uppföljning i Ulfssons rollfigur teaterstäderskan Sandra, ett slitstarkt improvisationsnummer. Den högljudda Sandra roade och häcklade publiken i salongen på Lilla teatern i sammanlagt sex års tid: ”Jag tror jag är den före detta herrskapsflickan som älskar att spela käringar”. Lika fräck och talför var Ulfsson i Lillans uppsättning av Dario Fos politiska fars Vi betalar inte! Vi betalar inte! 1978, en av hennes mest berömda huvudroller. Pjäsen gick 100 föreställningar på svenska och 199 på finska. På samma våglängd låg rollen som den historiska anarkisten Emma Goldman, som Ulfsson gestaltade i Gunila Ambjörnssons dokumentära drama för Sveriges Television 1983. 

Efter att Ulfsson och Pöysti sålt Lilla teatern 1974 följde en period i Tammerfors, där Pöysti var teaterchef 1974–1981. Ulfsson återvände dock till Lillan redan 1978. Till de större rollerna, som Ulfsson också turnerade med, hörde Peter Hacks monolog Ett samtal i huset Stein om den frånvarande Herr von Goethe (1981). 

När Pöysti 1981 blev chef för Dramatiska teatern i Stockholm flyttade också Ulfsson till Sverige. Någon ”chefens fru” på Dramaten ville hon ändå inte vara. I stället uppträdde hon bl.a. 1981 som invandrarkvinna i pjäsen Va’ mera med Musikteatergruppen Oktober i Södertälje. År 1982 och tre år framåt spelade hon för fulla hus på Stockholms stadsteater, tillsammans med Stina Ekblad, i en dramatisering av Maria Jotunis När man har känslor i regi Kristin Olsoni. 

Från 1983 till 1991 arbetade Ulfsson vid Folkteatern i Göteborg. Hennes rolltolkning som mor Aase i Peer Gynt kallades i Dagens Nyheter ”lysande”, i Svenska Dagbladet ”mirakulös”. Ett viktigt gästspel på Lilla teatern i Helsingfors var Ulfssons tolkning av den blinda, rullstolsbundna Hamm i Samuel Becketts Slutspel (1992) – en roll hon själv har framhållit som sin bästa prestation någonsin. 

Vid sidan av skådespelande har Ulfsson också arbetat som regissör, bl.a. av barnpjäsen Krakel Spektakel (1985) och av Vem ska trösta Knyttet? på Folkteatern i Göteborg (1986, tillsammans med Lena Fridell). År 1989 bearbetade och regisserade hon Magnus Nilssons pjäs Knäckebröd och hovmästarsås, som 1991 spelades in för tv i Sverige. I Finland regisserade hon i början av 2000-talet muminpjäserna Muumit kulisseissa och Kuka lohduttaisi Nyytiä? för Helsingfors stadsteater. 

Från mitten av 1980-talet har Ulfsson också framträtt som estradör i vis- och lyrikprogram, dramaturgiskt sammanställda av henne själv. Tillsammans med musikern Erna Tauro turnerade hon 1985 och flera år framåt med På känsliga fotsulor, ett program uppbyggt av finsk och finlandssvensk poesi, sång och egna kommentarer – en sorts poetisk och musikalisk ståuppshow. Den officiella pensioneringen 1991 har inte hindrat Ulfsson från att stå på scenen, ofta just i denna roll. Hennes program Visor medan man lever på gästspel i Helsingfors 1996 fick Helsingin Sanomats tongivande teaterkritiker Jukka Kajava att utropa: ”Bisse, kom tillbaka!” Han betecknade programmet som ”konst och tankar i en klass för sig”. 

I sina många roller har Ulfsson uppträtt som färgstark komedienn, mångbottnad karaktärsskådespelare, känslig uttolkare av dikter, prosa och sånger. Också slagfärdigheten, den snabba och minnesvärda replikföringens konst, hör till hennes varumärken. Genom sitt arbete i Sverige har Ulfsson gett finländsk kultur ett ansikte – sitt ansikte. Det svenska Kommunalarbetareförbundet belönade henne 1988 för ”mångsidigt och mångårigt brobygge mellan Sverige och Finland” och Göteborgs stad beviljade henne 2007 sitt honnörspris. År 2010 mottog hon Svenska litteratursällskapets i Finland jubileumspris. Också Svenska Akademien har två gånger uppmärksammat hennes flitiga verksamhet som inofficiell kulturambassadör. 

Trygve Söderling 

Birgitta Margaretha Ulfsson, född i Helsingfors 1.7.1928, död 8.10.2017 i Helsingfors. Föräldrar översten Erik Ulfsson och banktjänstemannen Saga Törnqvist. Gift med (1) skådespelaren och teaterchefen Lasse Pöysti 1952, (2) skådespelaren och teaterchefen Ivar Wiklander 2007. 

VERK. Musikinspelningar Mumintrollen (lp 1978, cd 1997); Den avslöjande tröstaren (cd 2003); Levda teatervisor (cd 2004). 

PRODUKTION. 2 krig och 1 pubertet. Pappa – en kärlekshistoria. Stockholm (1986); Brunnsparken runt – sanningens minuter? B. Ahlfors et al., Adress: Helsingfors (1994); En brygga att beträda. Mellan raderna – att nå in i orden, 1994; Om att byta land utan att byta språk. Stolt som eken (1994). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. B. Ahlfors, Äventyr i teaterbranschen (2001); V. Bandler & C. Backström, Adressaten okänd (1992); J. Kajava: Bisse patistaa ystäväksi itsensä kanssa. Helsingin Sanomat 1.7.1998; T. Korsström, Birgitta Ulfssons många roller. Hufvudstadsbladet 1.7.2003; R. Långbacka, Att fånga ödets vindar (2009); M. Mandelin-Dixon, Låt blommorna blomma lite – . Astra 4/1978; L. Pöysti, Fot mot jord (1991); L. Pöysti, I lånta kläder (1992). 

BILDKÄLLA. Ulfsson, Birgitta. Foto: Kari Hakli, 1979. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.

BLF original
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
17.1.2024
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5562-1416928958168

Upp