Kompositören Kaj Chydenius var en av musikens banerförare inom 1960-talets vänsterradikalism och primus motor för den s.k. nya sångrörelsen. Den pacifistiska och anarkistiska ”protestsången” som hade sitt ursprung i teatermusiken utvecklade sig under 1970-talet till en ”ny sång” inom yttervänstern. Denna vänsterrörelse med sin glödande entusiasm tilltalade speciellt studentungdomar och inympade altruistisk idealism i de stora årskullarna.
Kaj Chydenius föddes i Kuusankoski som son till diplomekonomen Rolf Chydenius och Greta Brejlin och växte upp i bruksorten Juankoski i Savolax. Åren 1957–1966 studerade han vid tre olika högskolor: Sibelius-Akademin, Helsingfors universitet och Handelshögskolan. Han var därutöver dirigent för olika studentnationskörer och skrev musikrecensioner i Hufvudstadsbladet, och var aktiv i föreningen Suomen Musiikkinuorisos (Finlands Musikungdom) tidskrift Kirkko ja Musiikki. Det avantgarde Chydenius företrädde kallades ”lastenkamarilaiset” (barnkammaren) och propagerade för nya amerikanska strömningar, happenings, instrumental teater och John Cages musikaliska estetik, medan man vände sig mot Darmstadtskolans seriella musik. I sina tidigaste verk och ännu i sin symfoni från 1967 visade Chydenius intresse för collage, citat och likställdhet mellan det vardagliga och det sublima.
Politiseringen i tiden och kontakten med den nya teatern ledde Chydenius till den vänsterorienterade kulturradikalismen. Den seriösa musiken föreföll inte erbjuda tillräckliga medel att utjämna sociala orättvisor, medan teatern tycktes erbjuda större möjligheter. En text som förkunnades över en ramp hade en entydig innebörd; musikens uppgift var att ackompanjera, förklara och fördjupa textinnehållet, kommunikationen.
Impulsen till den nya estetiken kom från Berliner Ensemble, en teatergrupp som grundats av Bertolt Brecht 1949 och som specialiserat sig på att uppföra hans pjäser. Hanns Eisler och Kurt Weill, som hade tonsatt Brecht redan på 1920-talet, inspirerades av den politiska kabaréns möjligheter och uttryckssätt. På sin tid var denna brechtska estetik rentav underjordisk; den betonade ”främmandegörandet” och protesterade mot den känslomässiga inlevelse och identifikation som präglade den klassiska dramatiken. Eislers och Weills tonspråk gynnade det ”omelodiska”: förvrängde det konventionella med hjälp av kromatik och kapriser i rytmen, upprepade banaliteter gång på gång och bröt sönder linjer genom täta modulationer. Enligt de nyklassicistiska idéerna sökte man sig till ett stiliserat utanförskap, en ”motkultur”, och fann ingredienser i vardagsmusiken, i folkvisans enkla tongångar, i schlager, jazz och annan underhållningsmusik. Ett viktigt främmandegörande grepp var ett uttryckslöst, rentav kallt framförande, framför allt de låga altarnas androgyna talsång. I början av 1960-talet förtrollade den brechtska teatern det unga finländska teaterfolket. Berliner Ensemble gästade Finland och finländarna reste till Tyska demokratiska republiken (DDR) för att ta lärdom av den östtyska representationsteatern. Den vänsterorienterade kabarén från 1920-talet nådde sålunda sina finländska beundrare på 1960-talet.
Första gången man hörde den nya protestsången var våren 1965 i kabarén ”Orvokki” (Violen), som producerades av Rundradions litterära redaktion. Studentteaterns radikala program gick så hårt åt kyrkan, armén, kapitalismen och sexualmoralen att den blev den centrala symbolen för hela Rundradion, som då leddes av den legendariske vänstermannen Eino S. Repo. Speciellt upprörd blev man över det ”ironiserande” och patetiska sättet att sjunga och över tonbildningen som var kraftig, halsbetonad och ytterst tolerant vad gällde tonrenhet.
Det definitiva genombrottet kom med Lappooperan (1966), skriven av Arvo Salo och regisserad av Kalle Holmberg. Kari Liila stod för iscensättningen och Kaj Chydenius, som då ledde Studentteatern, gjorde musiken. Med Lappooperan började också den nya skådespelargenerationens frammarsch. Det centrala i framförandet var fortfarande massången, som bestod av direkta, skrikande stämmor. I tonspråket började kromatiken skjutas i bakgrunden. Den inhemska vardagsmusiken, psalmer, marscher, schlager, tango och beguine blev lika viktiga referenser som Eisler och Weill.
Samma estetik präglade musiken till Sirkus Eurooppa (Cirkus Europa), som blev klar några år senare och som protesterade mot imperialismen. Även ”miniatyroperan” Elinan surma (Elinas död), som komponerades för Studentteatern, befann sig närmare sina nyklassicistiska förebilder och var bl.a. ett slags stiliserad folk- och renässansmusik med kromatiska ansatser.
Efter Studentteaterns genombrott började den brechtska teatergenerationen få fotfäste inom den professionella teatern. Chydenius gjorde musiken till många av Kalle Holmbergs uppsättningar. Berliini järjestyksen kourissa (finsk version av Ordning härskar i Berlin, uruppförd på Göteborgs stadsteater) på Helsingfors stadsteater och Sju bröder på Åbo stadsteater blev publikframgångar, efter vissa inledande problem.
Från 1969 blev KOM-teatern Chydenius viktigaste verksamhetsområde, och ett flertal gånger har han varit dess chef och idékläckare. Till gruppen, som specialiserat sig på den nya musikteatern, hörde även den ackompanjerande trion pianisten Eero Ojanen, basisten Tapani Tamminen och trumslagaren Ari Valtonen. För KOM-teatern gjorde Chydenius bl.a. musiken till Lauri Siparis pjäs Suomen kuningas (1971, Kungen av Finland), Aku-Kimmo Ripattis pjäs Tervahanhi (1974, Tjärgåsen), samt kabaréoperan Barberaren i Sevilla (1992), efter Beaumarchais klassiker.
Chydenius musik har blivit känd genom skivbolaget Love Records, grundat 1966, som gav ut många av hans sånger och teaterkompositioner. Bolaget hade gett ut ”alternativ” musik, bland annat etnisk musik, jazz, progressiv rock och barnmusik. Nu växte verksamheten, och från att ha varit ett idealistiskt postorderföretag blev det ett medelstort skivbolag, med etablerad kulturell status och modern studio.
I början av 1970-talet började den radikala rörelsen driva allt mera mot arbetarrörelsens yttersta vänster, in i ”taistoiternas” läger och minoritetskommunisternas stalinism. De unga ”blåskjortornas” centralorgan var Kulttuurityöntekijäin Liitto (KTL; Kulturarbetarförbundet). Antalet uppträdanden ökade i ett slag. Olika sång- och instrumentalgrupper befäste den engagerande musikens position genom att vara synliga i allt från enstaka föreningssammankomster till nationella medier.
I och med den solidaritetsrörelse som uppstod efter att Salvador Allende störtats från makten i Chile antog den politiska musikstilen namnet canto nuevo, efter Allendes kulturrörelse. Protestsången blev ”Den nya sången”. Tidskriften Uusi Laulu (Den nya sången) grundades, liksom Helsingfors sångfestival. Festivalens ambitiösa målsättning var att efterlikna den i Berlin, som varade i många dagar och mönstrade den socialistiska världens estradmusik. Den största populariteten rönte chilenska och kubanska musiker, vilket omedelbart märktes i det finska musiklivet. I kompositioner av Chydenius, Henrik Otto Donner och Eero Ojanen började man höra claves och son (salsa), chilenska musiker som spelade quena och charango uppträdde i många års tid med inkamusik i Helsingfors. Man blickade också österut, och noterade att poeter från Petrozavodsk och sovjetkarelsk folkmusik var både progressiva och estetiska.
Vid sidan av allt annat komponerade Chydenius musik. Även om han mest skrev teatermusik, åstadkom han också en del vokal- och kammarstycken, där perspektivet hade förskjutits från texten till själva musiken. På 1980-talet blev han på nytt intresserad av seriös musik och tog lektioner i kompositionslära för Einojuhani Rautavaara. Den ”erotiska operan” Karhunaisia (1983, Björnkvinnor) är fortfarande till formen ett utvidgat sångspel. Kammaroperan Tsaarintytär ja seitsemän urosta (Tsarens dotter och de sju hannarna) som fick sitt uruppförande på sångfesten i Joensuu 1984 är betydligt mera bearbetad och är ett av de viktigaste verken hittills i Chydenius produktion. Kantaterna Nausikaa (1983) och Akateemista elämää kaukana Pohjolassa (1989, Akademiskt liv långt borta i Norden) samt kammarmusikverk som Kaksi muotokuvaa (1981, Två porträtt) och Pohjoiset vuodenajat (1989, Nordiska årstider) vittnar om Chydenius dragning till den kärva nyklassicismen.
Andelen autonom musik är trots allt rätt liten i Chydenius produktion. Han har varit en efterfrågad teaterkompositör och har slitit för olika scener under 1990-talet med ett stort antal sångspel och musikaler, så som Kuu, tähdet, auringot (Månen, stjärnorna, solarna) som uppfördes 1998 i Nyslott, och barnoperan Trollet som ville se solen, som uppfördes på Nationaloperan 2002. Med Lars Huldén har Chydenius haft ett långvarigt och fruktbart samarbete i teaterstycken, musikaler och enskilda sånger. Teaterkritikern Jukka Kajava utnämnde Chydenius till ”Finlands Andrew Lloyd Webber”.
Bäst känd är Chydenius som kompositör till sånger som blivit örhängen. Några filmmelodier har blivit klassiker, såsom tonsättningen av Aulikki Oksanens dikt ”Sinua, sinua rakastan” (Jag älskar dig, älskar dig) som gjordes till Mikko Niskanens film Asfalttilampaat (1969, Asfaltfåren). Evergreens blev också de nya tonsättningarna av folksångerna ”Kalliolle kukkulalle” (På berget, på kullen) och ”Jungfrun hon går i dansen”, som ursprungligen gjordes som övningsstycken för eleverna vid Teaterhögskolan. Den största framgången med en svenskspråkig text är tonsättningen av Lars Huldéns ”Ollas Viktor”.
Det är många som framfört Chydenius sånger. Bland sångarna och skådespelarna ur de stora årskullarna märks bl.a. Vesa-Matti Loiri och Kristiina Halkola. KOM-teaterns kör, Agit Prop-kvartetten och nykterhetsförbundet Koittos blandade kör Koiton Laulu är likaså ikoner bland dem som uppträdde med Den nya sången under 1970-talet. Hedersplatsen innehades av Chydenius första hustru, teaterchefen Kaisa Korhonen. Hon hade under studietiden trollbundits av Berliner Ensemble och blev genom sitt raka och affektiva framförande snart ”Finlands Gisela May” och sextiotalets Grand Lady.
I början av 1970-talet började en skara musiker och kompositörer ur den yngre generationen följa Chydenius estetiska tankar i sådan utsträckning att man kan tala om en ny ”chydeniansk” skola. Vid övergången till 1980-talet började dock Den nya sångens livskraft avta. Love Records gick i konkurs 1978 och det var ett första tecken på förändring, men det egentliga bakslaget var ideologiskt: med perestrojkan i Sovjetunionen började det socialistiska systemet krackelera. Till en början upphörde de tillställningar som upprätthållit musiken: solidaritetstillställningar, stödkampanjer och konstnärernas fredståg. Man började också tröttna på musikstilen i sig. När ideologin som bar upp texten havererade fanns det inte alltid tillräcklig substans för den underliggande musiken. Utmärkande för situationen är att de som klarade sig bäst var regissörerna, skådespelarna och de professionella teatergrupperna KOM och Raatikko, eftersom deras grundval var en stabil litterär och konstnärlig yrkesskicklighet och förnyelseförmåga. Tack vare dem fick även kompositörerna anställning vid institutionsteatrar, där regissörer och skådespelare som hörde till 1960-talsgenerationen redan befäst sin ställning.
I mitten av 1990-talet började man se tecken på en återkomst av Den nya sången. KOM-teaterns och Agit Props nostalgiska konserter fylldes med såväl gammal som ny publik. Skivbolaget Siboney, som rest sig ur ruinerna av Love Records, släppte gamla klassiker av Den nya sången med stor framgång. Den nya generationens favoritband Ultra Bra, som var verksamt 1995–2001, hade tagit Den nya sångens gamla stil till sig, med Chydenius och allt.
Pekka Jalkanen
Kaj Oskar Chydenius, född 18.10.1939 i Kuusankoski. Föräldrar diplomekonomen Ralf Oskar Chydenius och Greta Maria Brejlin. Gift med (1) teaterregissören Kaisa Korhonen 1965, (2) Jaana Jyrkänne 1991.
PRODUKTION. Scen- och filmmusik, sånger, kammar-, kör- och vokalmusik. Se Suomalaisia säveltäjiä 1994 (förteckning även på internet http://www.kajchydenius.fi/tyot.html). Inspelningar: se U. Haapanen, Suomalaisten äänilevyjen luettelo 1966–1978 (1978). Ett urval sånger i Warner Chappell Music Finland Oy:s publikationer: Kaj Chydenius, Sinua, sinua rakastan (1995): Kenen joukoissa seisot (1996); Tyttö ja tanssiva karhu (1997); Hitit 70-luku (1997). Centrala delar av Chydenius produktion har utgivits som nyinspelningar av Siboney: Kaj Chydenius. Lauluja (1989); Lautanen Guatemalan verta (1990); Kom teatteri. Porvari nukkuu huonosti (1990); Kaj Chydenius. Kauneimmat rakkauslaulut (1990); Kaisa Korhonen. Elämäni laulut (1993); Agit Prop (1995); Kristiina Halkola. Täytyy uskaltaa (1996); Aulikki Oksasen lauluja (1997); Lapualaisooppera (1998); Kaj Chydenius (1999).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. P. Donner, Äänetön pauhu... Hahmotelmia 70-luvun poliittisesta laululiikkeestä (1987); M. Heiniö, Aikamme musiikki 1945–1993. Suomen musiikin historia IV (1995); P. Jalkanen, Pohjolan yössä. Kevyen musiikin säveltäjiä Georg Malmsténista Liisa Akimofiin (1992); T. Rautiainen, Pop, protesti ja laulu. Populaarimusiikin murroksia 1960-luvulla (2001); I. Saunio, Veli sisko kuulet kummat soitot. Työväenlaulut eilen ja tänään (1974).
BILDKÄLLA. Chydenius, Kaj. Foto: Uuskuva, 1969. Uusi Suomis bildarkiv.