Sången ”Satumaa”, med musik och text av Unto Mononen, bidrog till att göra den argentinska tangon till en del av den finska identiteten. Mononen, som var en självlärd musiker, var på sin tid den ende i Finland som komponerade underhållningsmusik på heltid. Efter sin tragiska död har han betraktats som en missförstådd konstnär.
Familjen Mononen, som ursprungligen var jordbrukare i Mola (Muolaa, numera Pravdino) på Karelska näset, tvingades efter fortsättningskriget flytta först till Urdiala och därifrån 1947 till Somero. Fadern hade stupat i vinterkriget, men modern fortsatte att bruka jorden tillsammans med sina söner. Unto, eller egentligen Uuno, var dock mer intresserad av musik än av lantbruk. Av musikelever och amatörer i grannskapet lärde han sig grunderna i gitarrspel och musikteori och började nedteckna sina egna kompositioner, som han sedan ihärdigt sände till olika musikförläggare.
Vändpunkten i Mononens liv inträffade 1950, då skivbolaget Pohjoismainen sähkö Oy spelade in på skiva och gav ut hans valskomposition ”Pieni laulu” (En liten sång), som sjöngs av Pentti Halme. Att ett finländskt skivbolag köpte melodier av amatörtonsättare var inget ovanligt, men Mononen blev så tagen av den blygsamma framgången att han beslöt sig för att bli kompositör. Han började använda förnamnet Unto och lade sig till med konstnärlig klädsel jämte basker och fortsatte att sända in sina kompositioner till skivbolagen.
Unto Mononens egentliga musikstudier inskränkte sig till några månader vid musikinstitutet i Åbo. Hans förhoppningar om en karriär som sångare grusades i och med en misslyckad strupoperation. Mononen tillbringade största delen av sin tid som ungkarl på bondgården, där hans mor tog hand om honom. I övrigt turnerade han och lyckades ibland sälja en komposition; bland dem den av Henry Theel framförda tangon ”Satumaa” (Sagolandet), som Mononen komponerat redan 1949. Inte en enda av dessa hade någon nämnvärd framgång vid det första framförandet.
Efter moderns död 1957 övertog brodern gården, och Unto Mononen kunde på heltid ägna sig åt musiken. Han utvecklades till en skicklig gitarrist, enligt tidens måttstock. Han gav privatlektioner och grundade en egen orkester. År 1958 blev Mononen bekant med Hilkka Suominen, som segrat i flera schlagertävlingar och gjort en skivinspelning, ”Kultasade” (1959, Guldregn). Hilkka Suominen blev vokalist i Mononens orkester. Paret gifte sig 1959 och flyttade snart till Helsingfors. Följande år segrade Mononen i Rundradions schlagertävling med foxtroten ”Polttava liekki” (Den brännande lågan). Med Brita Koivunen som vokalist fick den en hygglig framgång och ledde till flera uppträdanden för orkestern. Paret Mononens äktenskap och samarbete började dock knaka i fogarna. Unto Mononen drack för mycket, och samtidigt som hans popularitet som schlagerkompositör ökade blev hans eget liv alltmer kaotiskt. I början av 1960-talet var han huvudsakligen restaurangmusiker i Lappland, men hans oregelbundna levnadsvanor gjorde det allt svårare för honom att få engagemang.
I oktober 1962 spelade Reijo Taipale in ”Satumaa” i ett nytt arrangemang. Denna gång blev sången en stor framgång, och i början av 1963 var den en tid den mest sålda skivan i Finland. I 1950-talets Finland var tangon en dans bland andra, jämbördig med vals eller foxtrot. Mononen hade försökt sig på alla dessa former. När den angloamerikanska rockmusiken på 1960-talet erövrade den finländska marknaden blev tangon överraskande ett slags symbol för den traditionella finska musiken. Sången ”Musta ruusu” (Den svarta rosen), komponerad av Pentti Viherluoto och framförd av Veikko Tuomi, var en av de stora framgångarna 1962. Att ”Satumaa” blev så populär hörde ihop med det samtidiga nyvaknade intresset för tango i Finland.
”Satumaa” följer den finländska tangon i den form som den fick redan på 1940-talet. Ett huvudtema i sångtexterna var nostalgi och längtan bort, och den poetiska bilden med bortflygande fåglar förekommer redan i den under krigsåren populära tangon ”Syyspihlajan alla” (Under höströnnen) med text av Veikko Virmajoki, som sjöngs av Arvo Koskimaa. Som komposition följer ”Satumaa” det allmänna mönstret med intro, melodi och refräng (introt saknades i versionen från 1955), men de olika delarna utvecklas logiskt, och melodins sjunkande och refrängens stigande tonföljd stöder på ett naturligt sätt innehållet:
Oi jospa kerran sinne satumaahan käydä vois
niin sieltä koskaan lähtisi en linnun lailla pois.
Vaan siivetönnä en voi lentää, vanki olen maan
vain aatoksin mi kauas entää sinne käydä saan.
Ack, om jag blott en enda gång fick flyga över dit.
Då skulle jag bli stannfågel och aldrig komma hit.
Men utan vingar som jag är, så får jag hållas här.
Blott tanken som är snabb och fri kan stundom vara där.
(Svensk text Lars Huldén)
Våren 1963 var Toivo Kärkis ”Tango merellä” (Tango på havet) den enda konkurrenten till ”Satumaa”. Skivbolagen, som inspirerats av framgången, skyndade sig att köpa fler tangor av Mononen. Scandia gav ut tangorna ”Tähdet meren yllä” (Stjärnor över havet), ”Kohtalon tango” (Ödets tango), ”Kangastus” (Hägring) och ”Yö ikkunan takana” (En natt bakom fönstret). Musik-Fazer gav ut ”Laina-tango” (Tango till låns), ”Lapin tango” (Lapsk tango) och ”Kaipuuni” (Min längtan) samt beguinen ”Oikukas sydämeni” (Mitt nyckfulla hjärta). Discophon återigen gav ut ”Valehtelevat silmät” (Lögnaktiga ögon) och ”Kun rakkain saapuu” (När kärestan kommer). År 1964 var den av Reijo Taipale framförda ”Tähdet meren yllä” den mest sålda inhemska skivan, med popgruppen The Beatles ”All my loving” som enda konkurrent. Inspelningen av tangor fortsatte även 1965 och 1966; av Mononens kompositioner utgavs bland andra ”Syvä kuin meri” (Djup som havet), ”Yön hiljaisuudessa” (I nattens stillhet) och ”Erottamattomat” (De oskiljaktiga), som framfördes av Mononens sångelev Esko Rahkonen, samt ”Yön tummat siivet” (Nattens mörka vingar).
De flesta finländska schlagerkompositörer var i mitten av 1960-talet huvudsakligen verksamma som arrangörer, skivproducenter eller orkesterledare. Unto Mononen var uppenbarligen den ende i Finland som komponerade schlagrar som huvudsyssla. På den tiden översteg i allmänhet inte försäljningen av de populäraste skivorna 10 000 exemplar i Finland, men ersättningen för skivförsäljning och offentliga framträdanden innebar en hygglig kompensation för tonsättarna. Då Mononen inte hade något ordinarie arbete baserade sig hans inkomster på copyright-ersättningar som utbetalades några gånger årligen. Han klarade sig dock allt sämre. I mitten av 1960-talet var han flera gånger intagen på alkoholistanstalt och sjukhus, och hans förväntade intäkter gick åt till att betala skulder. Till råga på allt höll strömningarna inom populärmusiken på att snabbt förändras. År 1967 spelades bara tre nya tangor av Mononen in, och deras försäljning var blygsam.
År 1966 flyttade Mononen från Rovaniemi till södra Finland. Ett nytt skede inleddes i hans komponerande, delvis tack vare vänskapen med M. A. Numminen. Numminen kom från Somero och hade spelat trummor i Mononens dansband. Vid sidan av sina studier i sociologi företog han sig olika musikaliska experiment. År 1966 tonsatte Mononen ”Naiseni kanssa eduskuntatatalon puistossa” (Med min kvinna i riksdagshusets park) till text av Numminen, som framförde och gav ut den på egen bekostnad. Numminen uppmuntrade Mononen att tonsätta texter av Aila Meriluoto, P. Mustapää och andra diktare. På senare tid har flera av Eino Leinos dikter gjorts till schlager, men i mitten av 1960-talet var det ännu ovanligt att en kompositör av dansmusik ägnade sig åt ”riktig” lyrik.
Mononens intresse för litterära kompositioner berodde kanske delvis på att det inte längre fanns någon efterfrågan på tangor, men han var också uppriktigt intresserad av den nya utmaningen. Framförandet av litterära sånger inskränkte sig till en början till några radioprogram, men Mononen planerade också större sångcykler. Flera nya kompositioner tillkom, men arbetet körde ihop sig halvvägs. Sommaren 1968 var Mononen svårt alkoholiserad och skuldsatt. Han bodde inhyst hos vänner i Somero, och sköt sig där i augusti 1968.
Mononens rykte präglas av hans tragiska död. Flera av de tangor som komponerades av Toivo Kärki, Arvo Koskimaa, Pentti Viherluoto och andra var och är fortfarande lika populära som Mononens, men kompositörerna levde tämligen konventionella liv. De andra tonsättarnas produktion har inte heller i efterhand fått samma tragiska skimmer som Mononens tangor. Grunden för legenden om Unto Mononen lades framför allt av Jukka Pakkanens radiohörspel ”Tunti kerrallaan” (En timme i taget).
Unto Mononens begåvning som låtskrivare är obestridlig. Mononen komponerade flera hundra melodier, varav fler än sextio spelades in och gavs ut under hans livstid. En del av dem är tidstypisk och konventionell schlagermusik, men i hans bästa kompositioner framträder en ovanlig melodisk talang.
Pekka Gronow
Uuno Unto, från 1959 Unto Uuno Mononen, född 23.10.1930 i Muolaa (Mola), död 28.6.1968 i Somero. Föräldrar jordbrukaren Juho Mononen och Helena Kotilainen. Gift 1959 med Hilkka Suominen.
VERK. Flera hundra sånger, bl.a. tangon ”Satumaa” (1955, 1962), ”Tähdet meren yllä”, ”Kohtalon tango”, av vilka ca 60 inspelats.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. P. von Bagh & I. Hakasalo, Iskelmän kultainen kirja (1986); H. Metsämäki & P. Pelkki, Satumaa. Unto Mononen – elämä ja laulut (1997); J. Sjöblom, Unto Monosen tie Satumaasta Kohtalon tangoon. Ikkuna kadulle. Unto Mononen-yhdistys ry:n jäsenlehti 1/1996; O. Suutari, Mikrotason analyysi tangon kehityksestä. Musiikkitiede 2/1993.
BILDKÄLLA. Mononen, Unto. Uusi Suomis bildarkiv.