Teaterchefen Vivica Bandler drömde ursprungligen om en karriär som filmregissör; till teatern kom hon snarast av misstag. Bandler var en oförvägen och fördomsfri teaterregissör. Hon var också en uppfinningsrik manager som gjorde den finländska teatern känd utomlands. Bandlers erfarenhet som teaterchef i de nordiska länderna sträckte sig över flera decennier. Hon introducerade ny, experimentell dramatik för den finländska publiken och skapade personlig musikteater med revyer och kabaréer.
Vivica Bandler, från början Vivica von Frenckell, växte upp i stadsdelen Eira i Helsingfors. Hennes far Erik von Frenckell var riksdagsman och senare drätseldirektör i Helsingfors, hennes mor, Ester-Margaret, docent i teaterhistoria och författare till ett flertal arbeten om det tidiga 1800-talets nöjesliv i Helsingfors. En stor del av det finlandssvenska etablissemanget umgicks livligt i hemmet i hörnet av Villagatan och Havsgatan. För dottern var huset en gyllene bur, en trygghet men samtidigt ett fängelse. Hon bröt sig ut ur den men återvände ständigt. Bandlers liv präglades av skamkänsla och förakt för föräldrarnas värld och värderingar. Sina första impulser till att bli konstnär fick hon av barndomsvännen och författaren Göran Schildt, som gav henne mod att acceptera sig själv och sin bisexuella läggning. Men det var Tove Jansson som slutligen frigjorde konstnären Bandler och återgav henne självförtroendet. I muminböckerna återspeglas deras relation i paret Tofslan och Vifslan.
Filmregissörens värv och filmens möjligheter att granska människan i närbild fascinerade Vivica von Frenckell. På 1930-talet var hon regiassistent åt Jacques Feyder och Maurice Cloche i Paris, på 1940-talet regiassistent i Sverige. Krigsåren 1939–1942 tjänstgjorde hon i lottakåren. År 1943 gifte hon sig med diplomekonomen Kurt Bandler. Efter andra världskriget följde Bandler de franska teaterpionjärerna Louis Jouvets och Jean-Louis Barraults arbete. Under sin vistelse i Paris blev hon även bekant med färgade personer och vänskapsrelationerna bidrog under slutet av 1930-talet samt tiden efter andra världskriget till att Bandler lärde känna en helt annorlunda kultur och livsstil. Kanske fick hennes egen självironi ett gensvar och en bekräftelse av ”det svarta skrattet”, d.v.s. uppfattningen att skrattets mur skyddar människan och att besvikelserna i livet kan besvärjas med självironi.
På 1950-talet föll det sig inte lätt för en kvinna att bli filmregissör, och därför kom teatern för Bandler att bli ”en parentes på 45 år”, som hon konstaterar i sina memoarer. Bandler hade ingen egentlig teaterutbildning och väckte i början misstroende. Hon ansågs vara en apart person som halvhjärtat gjorde teaterkarriär, och man förhöll sig nedlåtande till henne. I sina första regiarbeten på Svenska teatern åren omkring 1950 introducerade Bandler modern utländsk, i synnerhet fransk, dramatik där det teatermässiga, det tragikomiska och den svarta humorn förenades. Men den världsbild som skådespelen förmedlade väckte ogillande i den då rådande konservativa teateratmosfären. Bandlers första uppsättning var Jean-Paul Sartres Den respektfulla skökan 1948. Andra regiuppdrag var Jean Genets Jungfruleken 1949 och Jean Anouilhs Colombe 1951.
År 1950 fick Bandler stor uppmärksamhet för sin uppfinningsrika regi av en festprocession med anledning av Helsingfors 400-årsjubileum. Året därpå regisserade hon Aleksis Kivis Sju bröder för amatörskådespelare i Saari folkpark i Tammela i Tavastland. Föreställningen visades också på Fölisön och gästspelade i Paris; det var första gången Sju bröder spelades utomlands. Bandlers idérikedom tog sig också uttryck i att hon under de olympiska spelen i Helsingfors 1952 ordnade en nattklubb avsedd för VIP-personer – Le Club du Sauna – på Handelsgillets bakgård i stället för på någon av de fashionablare restaurangerna. Inredningen var designad av Tove Jansson.
År 1955 köpte Bandler Lilla teatern av skådespelarparet Oscar och Eija Tengström. De hade grundat Lilla teatern 1940, och teaterns fåtaliga personal framförde huvudsakligen bulevardkomedier, vaudeviller och revyer. Samma höst regisserade Bandler Bobosse av André Roussin på Intimiteatteri (Intima teatern), som leddes av Mauno Manninen. Regin fick beröm och pjäsen blev en stor publiksuccé. På den pånyttfödda Lilla teatern var Bandlers första uppsättning Maxwell Andersons Farlig sådd, som fick skandinavisk urpremiär. Pjäsen skildrar en kvinnlig psykopat, ett ämne som förfärade publiken. Också de tre följande pjäserna, som alla fick världspremiär, gjorde publiken indignerad: Bertil Schütts Tarzan, Mary Mandelins Det näst bästa och Eugène Ionescos Den nya hyresgästen. Bandler hade redan 1953 regisserat dramatik av Ionesco på den lilla finlandssvenska Kammarteatern.
Vivica Bandler ville visa att en inhemsk repertoar lönar sig. Spelsäsongen 1958–1959 blev Lilla teaterns ”inhemska år”: repertoaren bestod helt av finländska dramatikers skådespel, av vilka flera var urpremiärer. Det inhemska året fick en uppföljning på 1960-talet. Bandler ville dessutom visa att inga språkgränser gällde: Lilla teatern framförde pjäser också på finska.
Lilla teatern hade 100 platser och verkade i Handelsgillets hus på Kaserngatan till 1962. Den kom att bli en teater som avspeglade sin ledares personlighet; en unik, alternativ teater som introducerade ett nytt slags teatertänkande. Repertoaren bestod å ena sidan av experimentell nutidsdramatik, å andra sidan av revyer men även av importerade utländska komedier. Bandler gjorde sin teater känd med framgångsrika revyer och litterära kabaréer; i synnerhet revyerna kom att bli teaterns varumärke. De var skrivna av Benedict Zilliacus och regisserades av Bandler intensivt och under kort repetitionstid.
Bandler byggde upp Lilla teatern med hjälp av regissörs- och skådespelarpersonligheter, såsom brukligt var inom kammar- och studioteatrarna på 1950-talet. Hennes teater bestod av ett antal individer; det var ingen offentlig institution. Till hennes teatergarde hörde bl.a. Zilliacus och kompositören och pianisten Erna Tauro. Hon lyckades även engagera Lasse Pöysti och Birgitta Ulfsson. Vid decennieskiftet 1960 var Lilla teatern en betydelsefull avantgardeteater med ett påfallande stort antal uruppföranden. Förutom Ionesco spelade man bl.a. Boris Vian, Edward Albee och Max Frisch. Lilla teatern var 1963 den första teater som framförde Dario Fos farser för finländsk publik. Det nya formspråket intresserade Bandler, som 1963–1964 inbjöd unga inom Studentteatern att både skriva och uppföra happenings.
Vivica Bandler kan betraktas som mumintrollens teatermamma: hon övertalade Tove Jansson att skriva en pjäs om dem. Janssons Mumintrollet och kometen i regi av Bandler fick sin premiär på Svenska teatern 1949 och väckte debatt i tidningspressen med sin syn på uppfostran. Jansson skrev senare för Lilla teatern skådespelet Troll i kulisserna, som fick sitt definitiva genombrott i Sverige 1959. Bandlers vision om att lansera Lilla teatern utomlands utföll utomordentligt lyckosamt. I Stockholm och Oslo hade teatern flera premiärer. Gästspel gjordes också i Göteborg och i Norrland.
Bandler blev tidigt motståndare till all teori. Hennes teater- och livssyn var stadigt förankrade i vardagen, och hon ville göra bruksteater. För henne innebar det att teatern belyser människornas egen erfarenhetsvärld och miljö. Hon skämdes aldrig för slutsålda föreställningar. Ur Lilla teaterns musikalrepertoar framfördes succéföreställningar, som Bengt Ahlfors I Våras och Benedict Zilliacus Åttan, även på andra scener i Finland. Erna Tauro hade komponerat musiken. ”Min linje är inte att göra en sublim föreställning för några få sublima åskådare” konstaterade Bandler. De teatrar hon var chef för har dessutom haft ekonomisk framgång. ”Ingen utopi utan kalkyl”, var ett av Bandlers motton under åren på Stockholms stadsteater.
Efter att ha varit teaterchef i Oslo 1967–1969 var Bandler chef för Stockholms stadsteater 1969–1979. I Stockholm tillämpade hon det hon lärt sig under åren på Lilla teatern; teatern öppnade sina dörrar mot yttervärlden. Under institutionsteaterns paraply kunde regissören Suzanne Osten skapa barn- och ungdomsteater med gruppen Unga Klara. Bandler ville att också barnteater skulle vara en blandning av fördomsfritt tänkande, fantasi och realism.
Under sin karriär som teaterchef strävade Bandler efter att främja inhemsk dramatik, barnteater och att öppna teaterns dörrar mot samhället. De inhemska åren på Lilla teatern var av utomordentlig betydelse för att lyfta fram ny finlandssvensk dramatik och lansera en ny teateruppfattning. Det experimentella, tvärkonstnärliga uttrycket fann sin plats på Lilla teaterns scen, och många viktiga teaterpersonligheter gavs tillfälle att framträda. Också på Stockholms stadsteater var andelen inhemsk teater och särskilt nya urpremiärer exceptionellt stor. I egenskap av chef stod Bandler för flera finska gästspel på teatern. Hon ville erbjuda Sverige och i synnerhet sverigefinländarna, finlandssvensk och finsk kultur. Bandler ville sänka tröskeln för teaterbesök och få människorna att känna sig hemma. Och hon lockade en alldeles ny publik av finska invandrare till stadsteatern.
Bandler själv förnekade att hon var feminist. Men hon kunde inte låta bli att å ena sidan observera kvinnornas mera frågande och öppna attityd, å andra sidan könsfördelningen: att kvinnan oftast gör de smutsiga jobben. Som chef var Bandler en flexibel person som var fri från hierarkiskt tänkande. Hennes infall var djärva och hon kunde bemästra kaos. Hon skydde inte rättframma och oförskönade kommentarer om teater i offentligheten, vilket väckte både irritation och beundran. Bandler sade själv att hon alltid intresserade sig för kvinnans psyke: det är mera spännande, överraskande, fantasifullare och kvickare än mannens.
Bandler regisserade drygt hundra uppsättningar under sin karriär. Carson McCullers Bröllopsgäster (1957) var det regiarbete som stod henne närmast. Framför allt var Bandler skådespelarnas regissör, en skarpsynt personregissör men också en obeveklig diktator. Bandlers styrka var hennes goda människokännedom, hennes intuition och förmåga att ta sina medmänniskor. ”Hon anar sig genom betongväggar till vad du tänker”, har Lasse Pöysti konstaterat. Skådespelarkamraterna har prisat Bandler som en omutlig betraktare och lyssnare.
Vivica Bandlers hem på Villagatan kom att bli centrum för många inspirerande diskussioner, en hemvist för nya idéer och god mat och dryck. Helhetsbilden av Bandler består av dialogen med de skådespelare hon regisserat och av hennes egna självironiska kommentarer samt hennes fängslande memoarer. Bandler var också sitt eget livs manuskriptförfattare och regissör: ”Begagnar du dig av lögnens mysterier kommer du mycket närmare sanningen.”
Hanna-Leena Helavuori
Vivica Aina Fanny von Frenckell, fr.o.m. 1943 Bandler, född 5.2.1917 i Helsingfors, död 30.7.2004 i Helsingfors. Föräldrar stadsdirektören Erik von Frenckell och professor Ester-Margaret Lindberg. Gift 1943–1963 med diplomekonomen Kurt Bandler.
PRODUKTION. Adressaten okänd (1992, tills. med Carita Backström); artiklar, dramatiseringar, film- och musikalmanuskript, översättningar.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Teatermuseets arkiv. P. Paavolainen, Teatteri ja suuri muutto. Ohjelmistot sosiaalisen murroksen osana 1959−1971 (1992); L. Pöysti, Fot mot jord (1991); Suomalaisia vaikuttajanaisia. Kohti vuotta 2000 (1998).
BILDKÄLLA. Bandler, Vivica. Foto: Ateljé Rembrandt. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.