Eino Salmelainen kom efter en karriär som journalist till teatern. Vägen till det slutliga yrket tog många år, och avgörandet berodde på en slump. Salmelainen blev likväl snabbt en inflytelserik person inom teaterlivet. Han utförde sitt livsverk framför allt som chef för arbetarteatern i Tammerfors, Tampereen työväen teatteri. I Salmelainens chefskap låg tyngdpunkten på regiarbetet och planeringen av repertoaren, och här ingick ett starkt pedagogiskt inslag.
Eino Salminens mor och styvfar var jordbruksarrendatorer i Ikalis. Efter att ha gått ut gymnasiet 1912 tycktes Salmelainen ha en bana som tjänsteman framför sig, men planerna gick om intet när han avbröt sina studier 1915. Därefter blev Salmelainen journalist i Heinola, där föreningslivet drog med nykomlingen i ett aktivt umgänge med ortens ungdom. Denna period tog slut 1918 i och med inbördeskriget, där Salmelainen deltog på de vitas sida. Valet av sida verkar för Salmelainens del ha fallit sig naturligt, men att vänner hamnade i olika läger berörde honom personligen. I dessa upplevelser kan man finna rötterna till den pacifism som han senare bekände sig till.
Efter kriget arbetade Salmelainen på tidningen Ilkka, som utkom i Vasa. I början av 1920-talet började han arbeta på Tammerforstidningen Aamulehti, där hans uppdrag var mera kulturellt betonat. Den kritiska redaktören väckte uppmärksamhet på orten och utmärkte sig som teaterkritiker. När Tampereen teatteri vid mitten av årtiondet råkade i ledningskris kallade den Salmelainen till teaterchef, trots att han saknade praktisk erfarenhet av teaterarbete. Tampereen teatteri hade ända sedan den grundades varit en professionell teater i motsats till flertalet av Finlands teatrar, som har startat som amatörteatrar ledda av skådespelarna.
Efter en del inledande svårigheter tog Salmelainen ett fast grepp om teaterns konstnärliga linje och befäste under sina åtta år som chef sin ställning som professionell teaterman. Den oerfarna chefen blev redan i sina första egna uppsättningar en modig förnyare av teaterns uttryck. Genom studieresor till Tyskland och Frankrike fick Salmelainen direktkontakt med nya internationella strömningar. I hans produktioner kunde man skönja expressionistiska drag: en stark stilisering och en betoning av kontraster och masscener. Till sin grundkaraktär var han ändå en individualist.
Salmelainen fick hela tiden kämpa med en betydande opposition bland scenkonstnärerna. Till denna opposition anslöt sig i början av 1930-talet även en del av publiken och till slut även de förtroendevalda inom teaterns ledning. Den särpräglade repertoaren fjärmade teatern från den konservativa publiken. Salmelainens liberala framtoning passade dåligt ihop med högerströmningarna under 1930-talets början, och orsaken till en del av de negativa attityderna var uppenbarligen vetskapen om att Salmelainen var homosexuell. Hans tid vid Tampereen teatteri slutade därför i avsked 1934. Helsingin kansanteatteri (Helsingfors finskspråkiga folkteater), som var omedveten om avskedet, utsåg vid samma tid Salmelainen till sin nya chef.
Helsingin kansanteatteri var en huvudstadsteater med två scener. Teatern hade uppstått 1934 genom en sammanslagning av Kansan Näyttämö och Koiton Näyttämö. Teaterns direktion valdes så att den skulle motsvara de politiska styrkeförhållandena. Alla partier hade starka representanter i direktionen. Salmelainens chefsperiod, som sträckte sig fram till vinterkriget, var full av stora och små administrativa kriser, men han lyckades rädda teatern från konkurs och nådde såväl konstnärlig framgång som publikens gunst. Åren vid folkteatern gjorde honom slutligen känd i hela Finland.
Samarbetet med inhemska författare resulterade i succépjäser med många bra kvinnliga roller. Teaterns direktion och statens officiella teaterpolitik stod däremot ganska främmande inför Salmelainens pjäsval och teatern upplevde många interna och offentliga repertoarkriser. Statens expertnämnd för dramatisk konst kritiserade upprepade gånger teaterns målsättning. Det mest uppenbart politiska i Salmelainens vägval var pacifismen, som stred mot tidsandan.
Mitten av 1930-talet kan ses som en vändpunkt i Salmelainens karriär, och uruppförandet av Hella Wuolijokis Kvinnorna på Niskavuori var särskilt betydelsefullt. Salmelainen hade ändrat Wuolijokis konventionella triangeldrama till en strid mellan två generationer om en gård och en man. Han återgav pjäsen med kraftig karikering och utnyttjade sin egen erfarenhet av livet på landet. Wuolijoki skrev under Salmelainens hela chefsperiod minst en pjäs om året, och Salmelainen bearbetade och regisserade dem alla.
Framgången med de inhemska pjäserna befäste Salmelainens ställning. Uruppförandena inbegrep ett aktivt samarbete med författarna, och Salmelainen skolade förutom skådespelarna även en hel generation av finska dramatiker. Elsa Soini, Seere Salminen, Mika Waltari, Martta Salmela-Järvinen och Hagar Olsson stod på 1930-talet under Salmelainens inflytande.
I Salmelainens uppsättningar under 1930-talet var tematiken mera framträdande än det formmässiga greppet. Betoningen av pacifismen blev mest aktuell i de pjäser som nästan i realtid behandlade den hotande tyska ockupationen av Tjeckoslovakien och dess följder. Som slutpunkt på Salmelainens ideologiska linje kan man se Hagar Olssons pjäs Snöbollskriget, som teatern repeterade under hans sista höst som chef. Pjäsens skildring av en utrikesministers familj och hotet mot en nation kom i allt högre grad att påminna om Finlands situation hösten 1939, och upphovsmännen måste medan repetitionerna pågick flera gånger ändra texten i mera fiktiv riktning. Det var ett tungt arbete att sätta upp pjäsen, och utrikesministeriets förbud före premiären blev snarast en lättnad för upphovsmännen.
Helsingin kansanteatteri avbröt verksamheten efter krigsutbrottet hösten 1939. När teaterns direktion efter vinterkriget samlades för att återuppta den återvaldes inte Salmelainen som chef. Han var tvungen att lämna Helsingin kansanteatteri i ett läge där han som regissör hade uppnått en obestridlig position och hittat sin egen stil, senare kallad ”intensifierad realism”. Det paradoxala är att Salmelainen, när han väl hade nått mästarklass, blev arbetslös. Sommaren 1940 grundade Salmelainen, stödd av sin vän Verna Piponius, chef för Elannon näyttämö, den privata teatern Uusi teatteri. Avsikten var att den skulle bli ett forum för Salmelainens teatersyn, men försöket blev kortvarigt och de konstnärliga resultaten anspråkslösa.
År 1943 kallades Eino Salmelainen till chef för Tampereen työväen teatteri. Att han inte bekände sig till någon vänsterideologi störde inte förhållandet till arbetarföreningen. Tack vare Salmelainen fick teatern från 1950-talet en central ställning i hela landet. Kritiker reste in från olika landsändar för att se viktiga premiärer och Salmelainens uppsättningar debatterades flitigt i olika tidningar.
Salmelainens dramatisering av Erskine Caldwells roman Tobaksvägen gav upphov till stor polemik, och teatern arrangerade rentav en offentlig debatt i form av en rättegång. Sexualiteten i tolkningen och gränsöverskridandet av den konventionella realismen chockerade publiken.
Redan i början av sin karriär hade Salmelainen uttryckt sin förkärlek för franska regissörers arbetssätt. Han inledde sin ”franska period” med Jean-Paul Sartres Den respektfulla skökan. Pjäsen var emellertid snarare ett inlägg i diskussionen kring Sartre än ett fynd i sig, och det samma kan sägas om de pjäser av Jean Anouilh som Salmelainen valde att sätta upp. För det dansanta inslaget i ”komedi-baletten” Tjuvarnas bal svarade Ester Naparstok, som efter hand blev en viktig regiassistent. Salmelainens intresse för scenrörelse kan sättas i samband med att han hade bekantat sig med arbetet vid Stanislavskijs studior 1948.
Salmelainen regisserade många finska klassiker enligt sina egna principer. Särskild diskussion väckte tolkningarna av Aleksis Kivis skådespel, som avvek från traditionen: den fyndiga uppsättningen av Förlovningen, som fokuserade på de psykologiska motiven, och Sockenskomakarna, där Salmelainen dämpade de humoristiska höjdpunkterna och koncentrerade sin uppmärksamhet på gemenskapen och dess problem i stället för på Esko. Kritikerna prisade denna tolkning, men en del av publiken önskade en ljusare ton. Uppsättningen kan likväl anses stämma mycket väl överens med Salmelainens egenart som regissör. En varm humor hörde aldrig till hans verktyg, utan det komiska fick oftast ironiska eller groteska skiftningar.
Salmelainen och Hella Wuolijoki fjärmades i början av 1940-talet från varandra, men när Salmelainen igen regisserade en Wuolijokipjäs i och med uruppförandet av Heta från Niskavuori 1950, var samspelet mellan författaren och regissören ändå friktionsfritt och lyckat.
Salmelainen regisserade även i Tammerfors aktuella pjäser av finska författare. Exempelvis Lauri Kokkonens De sista frestelserna framfördes första gången på scen i Salmelainens regi. Hans sista betydande uppsättning blev Max Frischs Andorra 1962. Den konsekvens som präglade hans långa karriär, vars grund låg i den personliga egenarten, framträdde i denna uppsättning genom paralleller till expressionismen i hans ungdomsarbeten.
Under sina sista år som teaterchef tyngdes Salmelainen av vacklande hälsa. Fastän han kunde irritera sig på de ungas frammarsch, gjorde han ändå försök att skola efterträdare genom att föra vidare sin teatersyn. Salmelainen höll sitt sista invigningstal hösten 1963. Kort därefter blev han allvarligt sjuk och gick i pension följande vår som 70-åring.
Tampereen työväen teatteri började 1945 ge kurser för unga skådespelare under ledning av Salmelainen. Verksamheten spred sig till andra teatrar och resulterade följande år i sommarkurser i Sääksmäki som riktade sig till alla teatrar och leddes av Salmelainen. Teaterkurserna i Sääksmäki blev ett viktigt utbildningsevenemang efter andra världskriget. Salmelainen deltog också som aktiv påverkare och lärare när utbildningen av professionella skådespelare i Tammerfors inleddes på 1960-talet.
Salmelainen var författare till drygt ett dussin verk: essäer, memoarer och teateranalyser. Dessutom var han med om att redigera tidningar och böcker. Sina uppfattningar spred han t.ex. genom tidskriften Teatterimaailma, till vars redaktion han hörde. I offentligheten och i sitt personliga umgänge var Salmelainen tillbakadragen, och han förmedlade sina uppfattningar om samhället och konsten genom att skriva.
Salmelainen tilldelades titlarna teaterråd 1951 och professor 1963. Hans uppsättningar kopierades över hela landet, och som utbildare utsträckte han sitt inflytande till de olika yrkena inom teatervärlden: författarna lärde sig vilka sceniska krav som ställs på dramer, skådespelarna lärde sig framförandeteknik och hela teaterkollektivet lärde sig vad som krävs för att de olika elementen i en föreställning ska samverka.
Pirkko Koski
Eino Johannes Salmelainen, född 30.3.1893 i Ikalis, död 16.4.1975 i Tammerfors. Föräldrar (styvfar) jordbrukaren Taavetti Vilhelmi Ojala, senare Pöllö, och Matilda Karoliina Sallmén.
PRODUKTION. Korpisaunalta (1922); Luolavuoren valloittajat (1923); Siniset kotkat ja legioona (1943); Aioin papiksi – jouduin teatteriin. Muistelmia ja mietteitä (1955); Oppirahat on maksettava. Muistelmia ja mietteitä (1955); Hurma ja surma. Muistelmia tavallaan (1957); Tarinaa teatterista (1960); Parivaljakko. Tampere teatterikaupunkina (1963); Paimenkirje. Ohjaajan ajatuksia (1965); Teatteriväkeä lähikuvassa (1965); Kun olin nuori (1966); Kun vanhuus yllätti. Kokemuksia (1967); Teatterin naisia (1968); Jatkuuko teatteri (1970); Ihminen näyttämöllä (1972).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Privatarkiv (i Väinö Lahtis ägo). K. Kalemaa, Eino Salmelainen. Elämä ja teatteri (2001); P. Koski, Teatterinjohtaja ja aika. Eino Salmelaisen toiminta Helsingin Kansanteatterissa 1934−1939 (1952); P. Rajala, Titaanien teatteri. Tampereen työväen teatteri 1918−1964 (1995).
BILDKÄLLA. Salmelainen, Eino. Foto: Juhani Riekkola. Uusi Suomis bildarkiv.