Ansa Ikonen inledde sin långa skådespelarbana redan på 1930-talet. Hon uppträdde på vita duken tillsammans med Tauno Palo och blev tillsammans med honom omåttligt populär; under lång tid utgjorde Ikonen och Palo det kändaste paret inom den finländska filmindustrin.
Ansa Ikonen var född i S:t Petersburg 1913, men flyttade efter revolutionen 1917 till Finland tillsammans med sina föräldrar. Efter mellanskolan studerade hon till musiklärare, ett yrke som hon dock aldrig kom att utöva, eftersom hon i stället riktade in sig på en filmkarriär. Efter en liten biroll gav regissören Valentin Vaala henne huvudrollen i filmen Alla älska (1935), där Tauno Palo var hennes motpart. Följande år spelade paret in en annan äktenskapskomedi, Så tuktas en man. Dessa två filmer blev mycket framgångsrika och gjorde Ansa Ikonen till stjärna. Hon var under många år en av de mest kända kvinnliga filmskådespelarna i Finland.
Ansa Ikonen gjorde inalles tolv filmer tillsammans med Tauno Palo. Största delen var komedier, som slutade med att kontrahenterna fick varandra. Vagabondvalsen och SF-paraden var romantiska historier som gjordes under krigsåren. Andra teman kunde dock vara mer seriösa: Sången från gränden, från 1948, tog upp samhälleliga problem. Också i Professor Masa behandlades aktuella problem, strejker, trots att filmen i sig var en komedi. Under krigsåren uppträdde Ikonen och Palo på turnéer och spelade in några skivor tillsammans.
Trots att Ansa Ikonen inledde sin karriär med att spela unga flickor i stadsmiljö uppträdde hon också naturligt i filmer som utspelades i landsbygdsmiljö. Hanna på Nuottaniemi i Forsfararens brud och Elina i Dröm och skugga tillhör Ikonens seriösa rollprestationer.
I filmen Skaldekonungen och flyttfågeln, som fick sin premiär efter vinterkriget 1940, spelade Ansa Ikonen Emelie Björkstén, som J. L. Runeberg var förälskad i. Hennes motspelare var Eino Kaipainen, som hon gjorde sammanlagt sju filmer med. Finland, våra fäders jord och Sagan om Rantasuo, som färdigställdes under krigsåren, gestaltade krigstidens känslor. Också i dem spelade Ikonen mot Kaipainen.
Våren 1944 fick Ansa Ikonen i uppdrag av chefen för filmbolaget Suomen Filmiteollisuus (SF) T. J. Särkkä att själv regissera filmen Kvinnan är trumf. Hon var den andra kvinnan i Finland som regisserade en långfilm. Inspelningen försvårades av den intensifierade krigsföringen i slutskedet av fortsättningskriget.
Efter kriget medverkade Ansa Ikonen fortfarande årligen i flera filmer, såväl i komedier som i seriösa roller. Temat var ofta äktenskap och kvinnans ställning. Liksom många andra filmstjärnor då lyfte Ikonen månadslön. Med undantag för sin första filmroll hade hon alltid huvudrollen eller en betydande biroll.
Ikonen åldrades men behöll sin charm; hon spelade allt oftare en gift kvinna med vuxna barn. I filmerna Flickan från månbron, Älskling, jag hatar dig och Pappas gamla och nya gestaltade hon medelålders kvinnor. Då den finländska filmproduktionen mattades av på 1950-talet minskade också Ansa Ikonens roller. Den sista inhemska film som hon medverkade i var Fiffel med miljoner 1961.
Vid samma tid som Ansa Ikonen blev filmskådespelare, 1935, fick hon anställning vid Finlands nationalteater. Tidigare hade hon haft små uppdrag vid Folkteatern. Ikonens karriär vid Nationalteatern varade i 44 år. Hon var framgångsrik också på scenen och fick redan på 1930-talet de viktigaste rollerna. Hon var särskilt populär som komedienn, t.ex. i Katariina kaunis leski (Den vackra änkan Katarina), som uppfördes i slutet av 1940-talet och filmatiserades 1950. Ikonen innehade titelrollen och uppträdde kvinnligt kokett och charmfullt. Hon var även framgångsrik i huvudrollen i Mika Waltaris komedi Omena putoaa (Äpplet faller).
Ansa Ikonen fick talrika roller i teaterrepertoarens inhemska och utländska klassiker. Hon medverkade i 16 Shakespearepjäser och spelade bl.a. Julia i Romeo och Julia, Celia i Som ni behagar och Olivia i Trettondagsafton. Hon spelade även Beatrice, Isabella, Portia och Hamlets mor. Hon medverkade i sex pjäser av Molière och spelade Nora i Ibsens Ett dockhem. I Strindbergs pjäs Erik XIV spelade hon Karin Månsdotter. Bland de viktiga och framgångsrika rollprestationerna kan även nämnas Julia i Jeffrey Archers Rivalerna, Lady Teazle i Richard Sheridans Skandalskolan, Roxane i Edmond Rostands Cyrano de Bergerac, Juulia i Maria Jotunis Toffelhjältens hustru och Catherine i Muriel Sparks Filosofie doktorerna.
Ansa Ikonen var en intelligent komedienn och en skicklig karaktärsskådespelare, som även fick pjäser speciellt skrivna för sig. Hon hade dock ingen egentlig utbildning inom teatern, medan hon som filmstjärna hade lärt sig att snabbt tillägna sig filmgenrens knep. Hon åhörde dock 1949 undervisningen vid Old Vics teaterskola i London med understöd av ett stipendium.
Ansa Ikonen gifte sig 1939 med skådespelaren Jalmari Rinne och uppträdde tillsammans med honom i ett flertal filmer och på Nationalteaterns scen. På film spelade hon oftare dotter till sin make än hans hustru. På somrarna på 1940- och 1950-talet turnerade Ikonen i Finland. Under sju års tid medverkade hon tillsammans med Joel Rinne och Edvin Laine i pjäsen Du kära lymmel, som filmatiserades 1955. Hon gästspelade på ett flertal olika teatrar runt om i Finland och uppträdde tillsammans med Finlands nationalteater bland annat i Paris.
År 1977 medverkade Ansa Ikonen för sista gången i en film. Hon hade en liten biroll som en äldre dam i den amerikanska agentfilmen Telefon. Ansa Ikonen, som ju var född i S:t Petersburg, avslutade sin karriär som filmstjärna i ett Helsingfors som skulle föreställa Moskva. Ikonen, som kunde ryska, yttrade emellertid sina sista filmrepliker på engelska.
Pekka Kaarninen
Aili Ansa Inkeri Ikonen, fr.o.m. 1939 Ikonen-Rinne, född 19.12.1913 i S:t Petersburg, död 23.5.1989 i Helsingfors. Föräldrar kontoristen Aleksanteri Ikonen och Adele Katarina Honkanen. Gift 1939 med skådespelaren, teaterrådet Jalmari Rinne.
PRODUKTION. Ansa Ikonens filmroller finns förtecknade i Kinopalatsi. Suomalaisen elokuvan kultainen cd-rom (1996).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Ansa Ikonens personarkiv, Teatermuseet, Helsingfors. A. Ikonen & T. Saarikoski, Tähtiaika (1980); K. Rinne, Onko äiti kotona? (1996).
BILDKÄLLA. Ikonen, Ansa. Postkort. Foto: Oy Suomen filmiteollisuus, 1937. Uusi Suomis bildarkiv.