SIIMES, Pentti


(1929–2016)


Skådespelare


Pentti Siimes konstnärskap har beskrivits som intelligent, okonstlat och snabbt i tempot.­ Han har gestaltat roller av många slag, men är mest känd för sina insatser i absurda pjäser och komedier. Siimes har skapat sig ett namn som komiker framför allt genom sina frekventa framträdanden i tv. Om Siimes har det sagts att han inte spelar hjälteroller utan tänkande antihjältar.

 

Pentti Siimes gick i Finska teaterskolan 1951–­1953 och fick genast efter det anställning på Finlands nationalteater. Redan före teaterskolan hade han fått en inblick i teater­arbetet, när han 1948–1950 medverkade som skådespelare vid Helsingin ympäristöteatteri. Siimes gifte sig 1956 med skådespelerskan Elina Pohjanpää.


 

En av de första rollerna vid Nationalteatern var Stig i Walentin Chorells pjäs Vandringsmannen 1954. Pjäsen regisserades av Jack Witikka, och samarbetet fortsatte i Chorells komedi De moderlösa, där Siimes spelade Hans Wytyck. De moderlösa blev mycket populär och uppfördes hela 129 gånger på Lilla scenen. Siimes medverkade också i många filmer baserade på Chorells manuskript. I den absurda teatern har Siimes ansetts vara mest till sin fördel. Hans första absurdistiska roll var Clov i Samuel Becketts Slutspel 1957. Kritikerna lovordade Siimes förmåga att meningsfullt och intensivt behandla den lakoniska dialogen hos Beckett. Siimes tolkade 1970 återigen rollen som Clov. Båda föreställningarna regisserades av Witikka.


 

Nationalteaterns Lilla scen stod färdig 1954, och en av dess uppgifter var att sätta upp ny finländsk dramatik. Siimes medverkade i många nya pjäser, och kritikerna ansåg att han hade skådespelarkvaliteter som passade för moderna roller. Jussi Talvis­ Ennen pitkäperjantaita (Före långfredagen) hade premiär 1955; här gestaltade Siimes känsligt och intensivt rollen som Otto Salo. Den första pjäsen med absurt innehåll i Finland var Paavo Haavikkos Nuket (1960, Dockorna). Siimes exakta och genomarbetade tolkning av Tshitshikov delade kritikernas åsikter. En del såg tolkningen som en fullträff, andra som en gåta.


 

Med Arvi Kivimaa som chef för Nationalteatern togs många nya angloamerikanska dramer upp på repertoaren. Stor uppmärksamhet fick år 1964 Edward Albees Vem är rädd för Virginia Woolf? där Siimes mästerligt och med små medel spelade rollen som Nick. Under 1950- och 1960-talen slog Siimes igenom även som komiker. I klassiska finska pjäser sökte han nya tolkningar. Siimes egentliga eldprov bland de finska klassikerna var rollen som Esko i Sockenskomakarna 1959. Den godhjärtade och trögtänkta Esko ansågs ha en karaktär som låg fjärran från Siimes rörliga och intelligenta skådespelarkvaliteter. Tolkningen blev ett genombrott för den unge skådespelaren.


 

Rollen som Titus i Johann Nestroys Talis­manen fick kritikerna att upphöja Siimes till en av de bästa komikerna i Finland genom tiderna. Den största succén bland de finska komedierna blev Inkeri Kilpinens Tuntematon Potilas (Okänd patient), där Siimes hade rollen som magister Heppa­nen, forskare i användningen av bonvax. Han hade också framgång som regissör: i Maria Jotunis Toffelhjältens fru 1962 lyckades han ta fram komedins lättsamma rytm.


 

Bertolt Brechts Man som man var 1964 den första Brecht-uppsättningen på Nationalteatern på nästan 30 år, så skådespelarna hade nästan ingen erfarenhet av Brechtpjäser. I rollen som herr Wang lyckades Siimes särskilt väl med dialogbehandlingen.


 

Veijo Meris pjäs Menige Jokinens vigselpermission uruppfördes på Nationalteatern 1965. I Siimes tolkning blev Jokinen en sympatisk karaktär. Den finska teaterns hundraårsjubileum till ära spelade Siimes 1972 med i ett antal finska klassiker: som jaktguden Nyyrikki i Aleksis Kivis Kullervo och som Tolari i Teuvo Pakkalas musikpjäs Stockflottarna. Stockflottarna var en framgång: föreställningen fanns kvar på repertoaren ända till 1979. I Juhani Peltonens pjäs Mot världens hjärta, som representerade det moderna finska dramat, gjorde Siimes rollen som kapten Värnhjelm 1977.


 

Siimes firade 25-årsjubileum som artist genom att den 6 januari 1978 spela titelrollen i August Strindbergs pjäs Erik XIV. Enligt kritikerna spelade han rollen med total intensitet och virtuos skicklighet. Siimes fann förutom tragik även komik i rollen. Kombinationen av tragik och komik framstår som ett utmärkande drag för många av Siimes rollarbeten. Han färgade komiken med tragik även i rollen som Kulygin i Anton Tjechovs Tre systrar, som gäst­regisserades av Georgij Tovstonogov. Denne regisserade 1978 även A. N. Ostrovskijs En skojares dagbok, där Siimes gjorde rollen som Mamajev. Mamajev, karakteriserad som en ”upprest stövel” och dumbom, har ansetts vara en av hans bästa rolltolkningar.


 

I pjäserna Svek och Ingen mans land behandlade Siimes skickligt Harold Pinters texter. Som den verbala akrobat han var gjorde han en lysande prestation som Spooner i Ingen mans land 1991. Han skapade också finstämd tragik, både som Willy Loman i Arthur Millers En handelsresandes död 1984 och som Josef Stalin i David Pownalls Elitklassen våren 1986. Det analytiska rollarbetet som Stalin belönades samma år med Tammerfors teatersommars Thalia-statyett.


 

Siimes har också medverkat i många filmer. Undersergeant Määttä i Okänd soldat, i regi av Edvin Laine, var en av hans första stora filmroller. Witikka engagerade sin betrodde skådespelare för rollen som Honkkeli-Väinö i filmen Silja 1956. Siimes var med i de tre första Kommissarie Palmu-filmerna, som regisserades av Matti Kassila i början av 1960-talet och byggde på originalmanuskript av Mika Waltari.


 

Siimes har dessutom framträtt mycket i radion. Av hans otaliga hörspel är rollen som Eros i Eeva-Liisa Manners pjäs Eros och Psykhe bland de mest kända. Han har medverkat i många program på barnradion och är även känd från televisionen. Oförglömlig var hans insats i Neil Hardwicks finska underhållningsklassiker Parempi myöhään (Bättre sent), som visades på tv 1979.


 

Siimes har en strikt professionell hållning till sitt arbete. Han kastar sig inte in i rollerna, utan spelar dem ständigt medveten om sitt arbete. Inte ens i de mest tragiska ögonblick är rollerna han spelar patetiska; de bryter udden av tragiken med humor.


 

Pentti Siimes gick i pension från Nationalteatern 1994, men han slutade inte med sina framträdanden. I slutet av 1990-talet gjorde han på Teatteri Jurkka titelrollen i Shakespeares Kung Lear. På Teatteri Jurkkas lilla scen, endast nio kvadratmeter stor, kom skådespelarens skicklighet till sin rätt: inför åskådarnas ögon skapade Siimes en stormig hed. Vid millenieskiftet gästspelade Siimes på Nationalteatern tillsammans med Tea Ista i Tennessee Williams Kahden hengen näytelmä (Pjäs för två karaktärer).


 

I januari 2002 hade Ronald Harwoods Kvartetten premiär på Helsingfors stadsteater. Föreställningen med stjärnorna Siimes, Lasse Pöysti, Kyllikki Forssell och Ritva Valkama var ständigt utsåld och blev en av det begynnande 2000-talets största publik­succéer.


 

Hanna Korsberg


 

Pentti Kalevi Siimes, född 10.9.1929 i Helsingfors, död 27.10.2016. Föräldrar typografen Paul Siimes och Hilja Keinänen. Gift 1956 med skådespelerskan Armi Elina Annikki Pohjanpää.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. L. Meri, Pentti Siimes. Näyttämöllä, kotonaan (2002).


 

BILDKÄLLA. Siimes, Pentti. Foto: Ilpo Lukus, 1982. Uusi Suomis bildarkiv.