Wäinö Aaltonen var den högst uppskattade bildhuggaren i den unga republiken Finland och fick erkänsla även internationellt. Aaltonen stärkte självkänslan hos ett folk som efter de hårda erfarenheterna under inbördeskriget måste bygga upp sin framtidstro på nytt. Han lyckades tillfredsställa nationens behov av hjältar i en form som tilltalade alla folklager, och hans monumentala och upphöjda skulpturer verkade för lugn och enighet bland folket. Aaltonen var också den första finska banbrytaren på konstens fält med arbetarbakgrund och bristfällig skolgång.
Wäinö Waldemar Aaltonen föddes i Karinais 1894. Han var familjens fjärde barn, och den enda sonen som nådde vuxen ålder. Föräldrarna, skräddaren Matti Aaltonen och Ida Katariina Tähtinen, hade sina rötter på den finska landsbygden. De erbjöd sina barn trygghet och uppmuntran, trots att livet i materiellt hänseende var torftigt. Föräldrarna var kulturellt engagerade och stödde barnens strävanden efter bästa förmåga. Särskilt sonen Wäinö var moderns ögonsten. Familjen flyttade 1902 till Hirvensalo utanför Åbo, där Wäinö fick sitt avgångsbetyg från den lokala folkskolan 1907. Pojkens hörsel hade försämrats när han gick i fjärde klassen i folkskolan, vilket sedan ledde till att hans fortsatta studier vid Finska klassiska lyceum i Åbo avbröts. Aaltonen själv ansåg att orsaken till att han så småningom blev döv var att han hade fått lera i örongångarna under barndomens dyklekar.
Aaltonen började 1910 i Konstföreningens ritskola i Åbo, där han hade Victor Westerholm, Axel Haartman och Ragnar Ungern som lärare. Vid sidan av skolgången hjälpte han fadern med skrädderiet och deltog i Hirvensalo ungdomsförenings verksamhet. Han intresserade sig också för brottning, som blev hans fritidssysselsättning. En av hans tidiga skulpturer föreställde brottningsmästaren Robert Oksa i helfigur (ca 1914–1915). Utbildningen i ritskolan var huvudsakligen inriktad på måleri, och Aaltonen slutade skolan 1915. Under den sista tiden i skolan och därefter var det framför allt bildhuggeriet som engagerade honom. Han lärde sig tekniken som marmorhuggare hos sin släkting, skulptören Aarre Aaltonen, och som lärling hos stenhuggarna i Hirvensalo. Skulptören Felix Nylund vikarierade höstterminen 1914 för Victor Westerholm i ritskolan i Åbo, och hans konst inspirerade uppenbart den unge ambitiöse konstnären.
Wäinö Aaltonens karriär fick en ståtlig början när Konstföreningen i Åbo höll sin 25-års jubileumsutställning 1916. Ännu bättre genklang fann hans verk i Helsingfors, som Konstföreningen i Åbo gästade på senhösten samma år. Kritikerna imponerades av Aaltonens stora linjer, stilkänsla och monumentala skapelser.
Nästa år inbjöds Aaltonen att delta i Novembergruppens utställning i Åbo, och efter det visades hans verk på gruppens utställningar 1918, 1920 och 1921. Aaltonen deltog också i den första utställningen av finländsk konst utomlands under självständighetstiden i Köpenhamn 1919, där han fick ett positivt mottagande. Hans skulpterade porträtt, bland andra ”Flickhuvud” (ca 1917), ”Min lärare” (ett marmorhuvud av Victor Westerholm, 1919) och ett bronshuvud föreställande skalden Aaro Hellaakoski (1919), var exceptionella i sin skulpturala träffsäkerhet. Efter en period av arkaiserande klassicism utvecklades hans konst i en mer expressiv riktning. Särskilt genom ”Flickhuvud” i marmor slog Aaltonen in på den modernistiska skulpturens väg.
Aaltonen vann första pris för förslaget till en staty över Mikael Agricola i Åbo 1917. Statyn restes aldrig, men förslaget – allegoriskt, folkligt och enkelt – företrädde ett nytt tänkande. Aaltonen flyttade i slutet av 1917 till Helsingfors och delade till en början ateljé med Heikki Tandefelt. Tandefelt introducerade honom också i konsthistorien och de nyaste strömningarna inom konsten. Från 1918 och framåt var Aaltonen omväxlande verksam i Åbo och Helsingfors, och umgicks med de unga bohemiska konstnärerna i ”de sorglösas sällskap” på café Bronda. Aaltonen gifte sig med sångerskan Aino Pietiläinen 1920 och paret bosatte sig i Helsingfors. Barnen föddes i snabb takt: Matti 1921, Lea 1922, Maija-Liisa 1924 och Anja 1926. Aaltonen började få en krets trogna beställare, främst bestående av finskspråkiga jurister och läkare. Konsthandlaren Gösta Stenman hörde också till hans gynnare. Sin första separatutställning höll Aaltonen i Vasa 1922.
Sin första utlandsresa företog Wäinö Aaltonen 1923 tillsammans med sin hustru; resan bekostades i huvudsak med pengarna från det Ahlströmska priset, som han tilldelats av Finlands konstakademi året innan. Resan gick via Berlin till Rom och varade från april till juni. I Rom besåg Aaltonen inte bara konstvärldens viktigaste sevärdheter, utan träffade också den berömde samtida poeten Filippo Tommaso Marinetti, futurismens förgrundsgestalt. Aaltonen arbetade också i Rom, där han inledde arbetet på ett flertal marmorskulpturer. I Berlin besökte han galleriet Der Sturm, som ställde ut expressionistisk konst, och studerade Alexander Archipenkos skulpturer särskilt noga.
Aaltonen lät i slutet av 1923 bygga en ateljé åt sig nära barndomshemmet, och bodde i praktiken tillsammans med sonen Matti i Hirvensalo. Efter att fadern dött 1925 flyttade Aaltonen med barnen in hos sin mor Ida Katariina. I Hirvensalo skapade han sina viktigaste ungdomsverk: löparstatyn av Paavo Nurmi (1924–1925), en stående ”Jungfru i svart granit” (1920–1924), ”Sittande kvinna” (1920–1925) och ”Åbo lilja” (ca 1924–1926). I Hirvensalo tillkom också de segrande förslagen till ett minnesmärke över Aleksis Kivi i Tammerfors (1926–1928) och en del av statyerna för Tavastbron i Tammerfors (1927–1929).
Aaltonens benägenhet att förälska sig i och förföra kvinnor – oftast bildade kvinnor – i sin omgivning blev allt tydligare vid denna tid. Via sin sekreterare och tolk Rakel Kansanen-Toivola blev han bekant med författaren Hagar Olsson 1925 och förälskade sig i henne. Förhållandet svalnade våren 1926, men fortsatte som ett konstnärligt samarbete. Aaltonen gjorde bokpärmar och illustrationer till Olssons böcker och dekoren för pjäsen Hjärtats pantomim 1927–1928. Från sommaren och hösten 1926 har en passionerad korrespondens mellan Aaltonen och kritikern Anna-Maria Tallgren bevarats. Äktenskapet med Aino Pietiläinen slutade i skilsmässa 1929.
I september 1926 höll Aaltonen sin första utställning med målningar tillsammans med sin själsfrände, den romantisk-idealistiska målaren Ester Helenius på Strindbergs konstsalong i Helsingfors. De modernistiska arbetena fick ett positivt mottagande. Utställningen innehöll några av Aaltonens bästa målningar, bland andra ”Konsertstämning” (1926) och ”Kvinnohuvud” (ca 1926) på guldbotten.
Paavo Nurmi-statyn, som finska staten hade beställt direkt av skulptören, innebar det slutliga genombrottet för Aaltonen, och den bidrog också väsentligt till hans internationella rykte. Statyn visades på de viktiga separatutställningarna i Stockholm 1927 och Paris 1928, och 1952 var den symbol för de olympiska spelen i Helsingfors. Löparstatyn av Paavo Nurmi har blivit en ikon för finländsk idrott, och på sin tid var den också ett ideal för bildkonsten.
Aaltonen skapade två viktiga minnesmärken över den finska litteraturens märkesman Aleksis Kivi. En skulptur som symboliskt gestaltar skaldens inspiration restes i Tammerfors 1926–1928, efter en monumenttävling där Aaltonen vann första, andra och tredje pris. Bland hans prisbelönta förslag fanns också det modernistiska ”Futuri”, ur vilket målningen ”Konsertstämning” senare tog form, och den förgyllda träskulpturen ”Musica” (1926). I Helsingfors avtäcktes minnesmärket över Kivi först 1939, trots att den avgörande tävlingen hade hållits redan 1930. Aukusti Veuros förslag vann då första pris, medan Aaltonen fick andra pris. Veuro, Aaltonens svåger som gjutit många av hans verk, avstod dock sin förstaplats. Aaltonen gjorde ett nytt monumentutkast på basen av Veuros vinnande förslag och sitt eget kubistiska som inte placerat sig. Den melankoliske, i tankar försjunkne stormannen Aleksis Kivi på Järnvägstorget i Helsingfors är fortfarande, vad själva gestalten och stämningen beträffar, ett av de mest lyckade offentliga monumenten i Finland.
Wäinö Aaltonen höll under slutet av 1920-talet två separatutställningar utomlands. Den första hölls i Konstakademien i Stockholm i början av 1927. Axel Haartman var kommissarie för denna framgångsrika utställning, vars heroiska, olympiska stämning väckte beundran; den utgjorde en imponerande kontrast till den lättare och mer dekorativa svenska skulpturen. För Aaltonen innebar utställningen en stor satsning också rent ekonomiskt, och han lyckades också sälja ett större arbete som ”Krigarhuvud” (1918-1921) till Nationalmuseum i Stockholm. En ännu större satsning var separatutställningen på Galerie Bernheim-Jeune i Paris 1928, som Aaltonen fick hjälp med av Haartman och konstnären Erkki Kulovesi. Parisutställningen var dock inte en lika stor succé som den i Stockholm, och Aaltonen fick ännu långt in på 1930-talet betala av på de skulder han ådragit sig i samband med den.
Aaltonen hade fullt upp med monumentprojekt, men under 1930-talet var det främst porträtt och miniatyrskulpturer som gav honom inkomster. Han anpassade i allt högre grad sina stora verk efter uppdrag och plats, och stilen var alltefter omständigheterna ibland mer klassicistisk, ibland mer realistisk. De kubistiska experimenten lämnade han bakom sig, men det fanns fortfarande en behärskad dramatik i de flesta av hans verk. Keramikern Elsa Elenius hjälpte honom med keramikbränningen, och från början av 1930-talet var många av Aaltonens verk vackert glaserade, ibland med en isigt blå lyster. Aaltonens måleri framträdde också allt tydligare; bl.a. målade han en altartavla till kyrkan på sin födelseort Karinais 1935. Han höll stora separatutställningar huvudsakligen med målningar i Helsingfors 1931, 1932 och 1938. Vid den sista av utställningarna möttes han också av negativ kritik.
Aaltonen gifte sig 1931 med skådespelerskan Elsa Rantalainen, som han hade blivit bekant med 1927 då han planerade sin första scenografi för arbetarteatern i Åbo, Turun työväenteatteri. Makarna levde dock för det mesta på skilda håll. Aaltonen bodde med sin mor och sina barn på Brändö i Helsingfors, och i ateljén fanns vid denna tid redan flera assistenter som arbetade med bl.a. Aleksis Kivi-monumentet.
”Delaware-monumentet” (1937–1938) som beställts av statsrådet och donerades till Förenta staterna, till staden Chester i Pennsylvania, gav ett imponerande prov på hur snabbt man kan frambringa en granitskulptur. Efter detta planerade Aaltonen allt oftare fristående monument i sten så att de blev tvåsidiga och reliefartade.
Aaltonen fick motta betydande utmärkelser under 1940-talet, den viktigaste var invalet i Finlands Akademi som den första representanten för bildkonsten 1948. Detta tryggade också hans ekonomiska ställning, även om han fick lägga ned mer tid än tidigare på representationsuppdrag. Valet av Aaltonen var självklart, så överlägsen var hans ställning i den finska konstvärlden vid denna tid. Han hade fått professorstitel 1940, och Lunds universitet hade promoverat honom till hedersdoktor 1941; Helsingfors universitet följde Lunds exempel 1950.
Marmorreliefen ”Frihetens gudinna bekransar ungdomen” för Helsingfors universitets solennitetssal blev färdig 1940 men förstördes vid bombningarna 1944. Den var den mest grekiskt präglade av Aaltonens skulpturer. År 1941 höll Aaltonen med Gösta Stenmans hjälp en ny stor och framgångsrik separatutställning på Nationalmuseum i Stockholm. För att försäkra sig om arbetstillfällen var Aaltonen tvungen att tillbringa allt mer tid i Sverige, där han fick viktiga beställningar på porträtt av bl.a. drottning Louise av Sverige och flera företagsledare. Med kontakterna till Sverige fick Aaltonen stor hjälp av sin tredje hustru, Elvi Hertell, som han gift sig med 1942.
När ateljé- och bostadshusen som skadats vid bombningarna reparerats 1945, bosatte sig Aaltonen permanent på Brändö. Det fanns efterfrågan på porträtt, och krigsminnesmärken och beställningar från banker och företag gav så småningom ateljén mer arbete. Nordiska föreningsbanken beställde 1947 en serie skulpturer som utgör den mest omfattande verkhelheten skapad av Aaltonen under återuppbyggnadsperioden. Serien, bestående av ”Återuppbyggarna” (1948), ”Örnpojken” (1949), ”Den bleka jungfrun” (1949–1950), ”Kontemplation” (ca 1952–1954) och ”Moderskärlek” (ca 1952–1954), visar Aaltonens högstämda och innerliga förhållningssätt till sitt arbete, hans förmåga att anpassa sin stil efter uppdragets karaktär och hans strävan till folklighet. Med den nya tiden kom det in en ny social dimension i hans verk, vilket är tydligt bland annat i ”Monument över kooperationen” i Tammerfors (1949–1950). Tyngdpunkten låg nu på innehållet.
Wäinö Aaltonen hade en stor retrospektiv utställning i Konsthallen i Helsingfors 1950, och 1961 ordnade Konstföreningen i Åbo en motsvarande utställning i Åbo konstmuseum. Till de viktigaste verken från Aaltonens sena period hör monumentet ”När vänskapsbanden knytes” (ca 1948–1955) som restes både i Åbo och i Göteborg, och bronsskulpturen ”Ungdomen vägledes av sin genius” (1958–1960) framför Åbo universitets bibliotek. Aaltonen fick också uppdraget att skapa de första presidentstatyerna framför riksdagshuset i Helsingfors, av K.J. Ståhlberg (1957–1958) och P.E. Svinhufvud (1957–1959). Aaltonen deltog i flera utställningar utomlands under 1950-talet, och han hade en separatutställning i Prag 1957. Han invaldes som hedersledamot i Sovjetunionens konstakademi 1958.
Aaltonen ingick sitt fjärde äktenskap 1961, med medicine och kirurgie doktor Elisabeth Maasik. Han följde länge med de nyaste strömningarna inom bildkonsten och anslöt sig också till den upproriska gruppen ”Konstnärsförbundet 58”. På sitt eget idealistiska sätt svarade han på tidens utmaningar. Sextiotalets omvälvningar, där uppfattningarna om konst ifrågasattes rejält, fann däremot inte längre någon förståelse hos akademiledamoten Aaltonen.
Skulpturen ”Genius Montanus” (1961) i granit, är ett av de mest radikala verken från Aaltonens sena period, och konstnären bestämde att det skulle resas på hans grav på S:t Marie kyrkogård i Åbo, vilket också skedde. Före sin död hann Wäinö Aaltonen få beskedet om att ett museum som bar hans namn skulle byggas i Åbo. Museet planerades 1964–1967 av hans son arkitekt Matti Aaltonen och dennes hustru Irma.
Leena Ahtola-Moorhouse
Wäinö (Väinö) Waldemar Aaltonen, född 8.3.1894 i Karinais, död 30.5.1966 i Helsingfors. Föräldrar skräddaren Matti Jaakonpoika Aaltonen och Ida Katariina Tähtinen (tidigare Wärri). Gift med (1) romanssångerskan Aino Alisa Pietiläinen 1920, (2) skådespelerskan Elsa Emilia Rantalainen 1931, (3) föreståndaren för Galerie Artek Elvi Elisabet Hertell (tidigare Brunila) 1942, (4) medicine och kirurgie doktorn Marie Elisabeth Maasik 1961.
VERK. Representerad i Konstmuseet Ateneum, Helsingfors; Helsingfors universitet; Finlands nationalmuseum, Helsingfors; Wäinö Aaltonen-museet, Åbo; Åbo konstmuseum; Tammerfors konstmuseum; Österbottens museum, Vasa; Joensuu konstmuseum; Moderna museet, Stockholm. Offentliga verk i Helsingfors, Åbo, Tammerfors, Lahtis, Nyslott, Björneborg (Räfsö), Säynätsalo, Vasa, Göteborg, Mainz, Chester (Pennsylvania, USA). Monument på kyrkogårdarna i Karinais, Alastaro, Villmanstrand, Kauhajoki, Kuusankoski, Rovaniemi, Nyslott, Helsingfors (Sandudd).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. L. Ahtola-Moorhouse, Kuvanveisto 1900–1950. Ars. Suomen taide 5/1990; E. Hakkila, Wäinö Aaltonen (1942, 2. uppl. 1953); O. Okkonen, Väinö Aaltonen 1915–1925 (1925); O. Okkonen, Wäinö Aaltosen taidetta (1944); O. Okkonen, Wäinö Aaltonen (1945); A. Reitala, Suomen nationalistisen kuvataiteen aatteellisia lähtökohtia 1920- ja 1930-luvulla. Taide 75 (1975); Wäinö Aaltonen i färg. Målningar och teckningar (1988); Wäinö Aaltonen 1894–1966. Red. H. Pfäffli (1994).
BILDKÄLLA. Aaltonen, Wäinö. Foto: Finlandia-kuva, 1945. SKS/Litteraturarkivet.