Aimo Kanerva sökte enligt egen utsago efter konstnärliga motiv och uttryckssätt som fångade kärnan i den finska nationalkaraktären. Naturen var för honom en betydelsefull inspirationskälla. I Kanervas karga och uttrycksfulla självporträtt gestaltas en mörk livskänsla, men också trotset och den starka viljan som karakteriserar den generation som genomlevde Finlands krig.
På 1930-talet tilltog oppositionen mot den konventionella konstuppfattningen i Finland. Istället för lam akademisk och naturalistisk konst ville man ha individualism och en inre autenticitet. Under 1940-talet var det framför allt unga konstnärer som hörde till den opposition för vilken Aimo Kanerva blev galjonsfigur. Under 1950-talet och de därpå följande årtiondena – när de finländska konstnärerna tävlade med de senaste internationella riktningarna – blev Kanerva allt mer övertygad om att han ville bearbeta den egna jordmånen och ägna sig åt det ”nationella” konstarvet.
Att måla innebar för Kanerva sträng självrannsakan: motviljan mot allt onödig prål syns i varje träd, växt, människa och landskap som han målade. Efter de intensiva ungdomsåren nådde hans uttryck stegvis ett avklarnat, genomskinligt lugn. Kanerva karakteriseras i sina mogna år som en representant för den ”centrallyriska” fria versen i den finska konsten i kontrast till den dova expressionism som karakteriserar hans tidiga produktion.
Aimo Kanerva var tre år gammal när hans föräldrar flyttade från Lahtis till Viborg, som blev hans hemstad under barndoms- och skolåren. Fadern, som arbetade på ett tryckeri, var mycket konstintresserad. Aimo kom därför redan i barndomshemmet i kontakt med målningar av bl.a. Tyko Sallinen, vars grovhuggna expressionism blev en viktig vägvisare för honom. Efter sju klasser i Viborgs finska lyceum flyttade Kanerva till Helsingfors, där han 1931–1933 studerade vid Centralskolan för konstflit och sedan vid Finska konstföreningens ritskola 1934–1935, dit han återvände efter värnplikten 1937. Studierna vid ritskolan fick ett abrupt slut då Kanervas konstsyn råkade i konflikt med den som företräddes av skolans rektor Uuno Alanko.
Medan Kanerva studerade vid ritskolan deltog han i ”de refuserades salong” 1933, en protest mot Finlands konstakademis konservativa utställning i Helsingfors konsthall. ”De refuserades salong” i Lassila & Tikanojas hus ledde till grundandet av Oktobergruppen, som Kanerva dock anslöt sig till först 1945. Medlemmarna utgjorde den finska expressionismens kärntrupp. Kanerva deltog aktivt i gruppen under dess livskraftigaste tid fram till 1951.
Från 1934 arbetade och bodde Kanerva i det gamla badhuset Ulrikasborg i Brunnsparken; huset träffades av bomber och förstördes under fortsättningskriget 1944 varvid en stor del av hans produktion förstördes. Under vinterkrigets sista dagar skadades Kanerva i magen och befordrats till fänrik i reserven. Han deltog i fortsättningskriget i luftskyddet i Östkarelen 1941–1944 och befordrades till löjtnant. Också under kriget målade Kanerva när tillfälle gavs och bar med sig sin målarutrustning i fyra år. År 1943 målade han ett självporträtt mot gul bakgrund i Kontupohja i Karelen; det är ett av de många självporträtt Kanerva målade under årtiondenas lopp. Ett av hans självporträtt, målat 1969, hänger i Uffizierna i Florens.
Redan i Kanervas arbeten från tiden före kriget, t.ex. ”Stilleben med vattenkanna” urskiljs hans storstilade och intensiva sätt att måla med svarta accenter, ett medvetet stildrag som blev genomgående i hans konst. Efter att ha lämnat konstskolan var Kanerva elev hos Eemu Myntti i Laihela och Vasa, och Mynttis förkärlek för svart i motsats till ”ortodoxt” färgmåleri inspirerade Kanerva. Den svarta färgen blev Kanervas lans mot överdriven skönhet och känslighet.
Särskilt de målningar som Kanerva ställde ut strax efter kriget fick ett förbryllat mottagande; formen är ofta häftigt framstörtande fria rytmer, som krossar den traditionella uppfattningen om hur en målning skall vara uppbyggd. Motivet framställs dessutom ofta så att stilen närmar sig nästan informell expressionism utan att det har varit konstnärens avsikt. Ett typiskt exempel på detta är ”Keltainen maisema” (Gult landskap) från 1945.
Vid denna tid målade Kanerva tillsammans med Yrjö Saarinen. Saarinens spontanitet och förmåga att se något vackert i det mest obetydliga motiv bidrog också till att fokusera Kanervas seende, även om hans kolorism skilde sig från Saarinens. Modellen till ”Kristus” (1945), ett av Kanervas ungdomsarbeten som väckte uppståndelse, var Yrjö Saarinen som låg och sov på en stol.
Tillsammans med sin vän Sakari Tohka från Oktobergruppen gjorde Kanerva sin första utlandsresa till Sverige 1946, för att i Stockholm besöka en utställning med konst av van Gogh. För övrigt gjorde han inga längre utlandsresor, om man bortser från en resa till Kina 1953 som deltagare i en kulturdelegation ledd av Sylvi Kekkonen, maka till landets dåvarande statsminister. Kanerva var sannolikt intresserad av kinesiskt tuschmåleri; han målade också själv akvareller vid sidan om arbetena i olja. På sin första utställning på Artek i Helsingfors 1948 förevisade han enbart akvareller; ännu långt senare höll han utställningar med enbart akvareller, t.ex. 1983 i Helsingfors konsthall.
I synnerhet akvarellerna vittnar om Helene Schjerfbecks betydelse för Kanerva. Ännu i början av 1980-talet hade Kanerva ett gammalt fotografi av ett av Schjerfbecks självporträtt på väggen i sin ateljé. Schjerfbeck beundrade Tyko Sallinens 1910-talsproduktion, vilket också Kanerva gjorde; både Schjerfbeck och Sallinen var enligt Kanervas mening överlägsna mästare. I samband med Sallinens 100-årsjubileumsutställning i Konsthallen 1979 var Kanerva med och grundade Tyko Sallinen-sällskapet.
Så stadsbo han var längtade Kanerva att få måla ute i naturen, också i kylan. Den första betydelsefulla resan gjorde han till Sotkamo 1948 tillsammans med Sven Grönvall, en av de konstnärer som grundat Oktobergruppen. I Sotkamo målade han en av sina främsta målningar, den jämförelsevis stora oljemålningen ”Berg i Vuokatti”. I den framträder stöttepelarna i hans konst klart: den renodlade färgen och linjen, det dämpade och koncentrerade djupsinnet och asketismen.
Kanerva bodde 1950–1953 med sin familj i Otalampi i Vichtis, i närheten av Helsingfors men ändå på landsbygden. Under åren i Otalampi blev Kanerva fullständigt fascinerad av naturen: de stora granarna blev lika karakteristiska för hans konst som ödemarkerna i norra Finland eller vidderna i Lappland några år senare och de vilda blommorna från och med 1960-talet. Blommor och andra ömtåliga detaljer i naturen blev en viktig utmaning för Kanerva; i dem kunde han visa att han också behärskade denna genre utan att förfalla till sentimentalitet.
Varje sommar från 1956 och tjugo år framåt företog Kanerva tre-fyra månader långa resor till norra Finland, ända upp till Utsjoki. De sista resorna gjorde han till Kits i Norra Karelen 1975–1977 tillsammans med hustrun Veera och dottern Eeva. För Kanerva var familjen och skogen viktiga som trygghet och stöd. Efter ett besök i Venedig 1960, där Kanerva deltog som Finlands representant i biennalen tillsammans med Ina Colliander och Mikko Hovi, var Kanerva betecknande nog tvungen att bota kulturchocken genom att resa till Enare genast efter att ha återvänt hem till Finland. Först på 1980-talet började Kanerva göra resor utomlands för att måla, bl.a. till Island, Grekland och Madeira. I Finland tillbringade han på den tiden somrarna i Valkjärvi i Vichtis och under den sista tiden på gården Salonsaari i Jaala tillsammans med sin andra hustru Aulikki.
Kanerva flyttade 1953 in i Verner Thomés gamla ateljé i Helsingfors på Tempelgatan 1. Där målade han fram till sin död, bl.a. porträtt av kända finska författare som F. E. Sillanpää (1955), Mika Waltari (1956), Väinö Linna (1962), Hannu Salama (1974) och Veijo Meri (1976). Trots en viss distans umgicks Kanerva gärna med författare och även i teaterkretsar. I synnerhet Kom-teatern stod honom nära. Han följde också med sina yngre kollegers utställningar, och kunde när han upptäckte en begåvning vara finkänsligt inspirerande och uppmuntrande, också i det fall konstnären målade i en helt annan stil än hans egen. Kanerva hade inte glömt de materiellt knappa tiderna i sin ungdom, och hans eget leverne förblev enkelt och anspråkslöst, även om de yttre omständigheterna blev betydligt bättre i och med framgången. Han tilldelades hederstiteln professor 1969.
Aimo Kanerva deltog också i utställningar i utlandet från 1946. Sannolikt uppskattade han själv mest utställningen i Eremitaget i Leningrad 1973. En av hans akvareller från Raattama i Kittilä förvärvades till Eremitagets samlingar. Han hade också flera separatutställningar i olika delar av dåvarande Sovjetunionen. Kanerva eftersträvade inte aktivt en internationell karriär. När det under 1940- och 1950-talen hade varit möjligt gick han motströms i förhållande till de senaste och mest aktuella strömningarna. I dag ser man hans betydelse bättre än tidigare. I Finland intar han en plats bland modernismens klassiker, och som sådan är han också av internationell betydelse.
Kanerva bevarade sin skaparkraft ända upp i hög ålder. Ännu 1989 höll han två utställningar på Galleri Krista Mikkola i Helsingfors. Till hans sista arbeten hör små böcker som han målat fulla med blommor som ordlösa dikter.
Soili Sinisalo
Aimo Ilmari Kanerva, född 19.1.1909 i Lahtis, död 16.12.1991 i Helsingfors. Föräldrar typografen Hugo Ilmari Kanerva och Kaisa Elviira Niemelä. Gift med (1) Veera Karin Arpalahti 1950, (2) Aulikki Pallasmaa 1984.
VERK. Representerad i: Konstmuseet Ateneum, Helsingfors; Amos Andersons konstmuseum, Helsingfors; Helsingfors stads konstmuseum; Finska staten; Riksdagens konstsamlingar; Sara Hildéns konstmuseum, Tammerfors; konstmuseerna i Tavastehus, Imatra, Joensuu, Jyväskylä, Kuopio, Lahti, Villmanstrand, S:t Michel, Uleåborg, Björneborg, Tammerfors, Rovaniemi, Åbo; Jyväskylä universitets samlingar; Yrjö A. Jänttis konstsamling, Borgå; Kajana museum; Grankulla stads samlingar; Simo Kuntsis stiftelse, Vasa; Lieksa stads samlingar; Saastamoinens stiftelses samlingar; Gösta Serlachius konststiftelse, Mänttä; K. H. Renlunds museum, Karleby; Wihuristiftelsen; Österbottens museum, Vasa; Eremitaget, S:t Petersburg; Islands konstmuseum, Reykjavik; Uffizierna, Florens.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. E. Kruskopf, Sodanjälkeinen kuvataide vuoteen 1960. Ars. Suomen taide 6/1990; U. Pallasmaa, Aimo Kanerva ja maiseman eksistenssi. Taidelehti 6/1987; L. Peltola, Kansallista modernismia. Lokakuun ryhmä – Oktobergruppen. 1933–1951 (1987); L. Peltola, Aimo Kanerva 1909−1991 (1994); Expressionister på 1940-talet. Red. S. Sinisalo et al. (1983); S. Sinisalo, Aimo Kanerva. The Dictionary of Art 17. Red. J. Turner. New York (1996); J. Boulton Smith, Modern Finnish Painting and Graphic Art. London (1970); P. Suhonen, Aimo Kanervan akvarellien maailma. Aimo Kanerva. Vesivärimaalauksia 1933–1983 Helsingin taidehallissa 5.4–24.4.1983 (1983) M. Waltari & I. Ràcz, Aimo Kanerva. Suomalaista maisemaa etsimässä (1977).
BILDKÄLLA. Kanerva, Aimo. Uusi Suomis bildarkiv.