Tapio Wirkkala är den ledande gestalten inom den moderna konstindustrin i Finland. Hans föremål i glas, trä och silver fascinerade internationella formgivarkretsar under 1950- och 1960-talen och kom därmed att bereda vägen för Finnish Designs framgång. Tapio Wirkkalas verk som formgivare inkluderade allt från hemmets bruksföremål till monumentalkonst och abstrakt skulptur.
Den finländska naturen gav referensramarna för Tapio Wirkkalas moderna stil: ”Ta ett stycke is i handen och finn vår kultur i den; finn den i stenen som vattnet har slipat och i sanden som formats av vågorna …” Med dessa ord presenterade Wirkkala, som också kallats för ”diktare i trä och glas”, sitt arbete i den amerikanska tidskriften Interiors 1953. En artikel med rubriken ”Fantasia Finlandia” beskriver den spontana entusiasm som man inom branschen världen över kände inför den ungdomliga och av urkraft präglade efterkrigstida finska formgivningen. Även om framgångarna kan tillskrivas en stor grupp formgivare är Tapio Wirkkala den enskilda gestalt som mest naturligt personifierar succén.
Tapio Wirkkala föddes i Hangö 1915, men gick i skola i Helsingfors. Den estetiska fallenheten torde vara ett arv hemifrån, även den yngre systern Helena Korvenkontio och brodern Tauno verkade senare inom konstindustrin. Fadern Ilmari Wirkkala var specialist på planering av begravingsplatser och hade kontakt med sin tids konstindustrikretsar. Modern, Selma Vanhatalo, hade ägnat sig åt träsnideri. Modern odlade lin, spann själv sina garn och vävde tyger av dem. Hon vävde även färggranna trasmattor, och broderade textilier med religiösa motiv. Den unge Tapio Wirkkalas gryende konstnärliga handlag kan ses på de skulpterade grindstolparna i sommarvillan i Virranniemi samt på en springbrunn med djurmotiv. Tapio Wirkkala hann gå sex år i läroverk innan han 1933 inledde sina studier vid Centralskolan för konstflit på linjen för dekorationsskulptur, för Johann Friedl.
Till samma generation av studerande som Wirkkala vid Ateneum hörde bland andra Ilmari Tapiovaara, Armi Ratia och Birger Kaipiainen. Dessa tre deltog senare tillsammans med Wirkkala i formgivningens ”världserövring”. År 1944 presenterade Kaipiainen sin kollega Rut Bryk för Wirkkala. Kaipiainen var även med på den romantiska resan till Koli då Wirkkala och Bryk förlovade sig. Konstnärsparet gifte sig i november 1945 och tre år senare föddes deras första barn Sami.
Wirkkalas karriär började tämligen anspråkslöst och från detta skede finns enbart ett fåtal dokument bevarade. Andra världskriget innebar att 1930-talets idealism inom konstindustrin fick ge vika, och kriget avbröt även Wirkkalas karriär som tecknare och skulptör.
Efter krigsslutet arbetade Wirkkala på en reklambyrå och deltog i olika tävlingar. En större publik blev medveten om Wirkkala då han 1946 vann första pris i en glasformgivningstävling arrangerad av Iittala glasbruk. Wirkkala fördjupade sig hängivet i olika sätt att framställa glas, och hans arbeten präglades från första början av hans handlag som grafiker och skulptör. I gravyrteknik skapade han förfinade unika pjäser, t.ex. den själfulla, i ett glaskors graverade ”Madonnan”, samt ”Campanile” som har den gotiska spetsbågen som förlaga. Båda dessa var utställda på triennalen i Milano 1951. En mer bestående stilriktning som medgav serieframställning fann han i de återhållsamt rundade vaserna, vars linjeslipning gav dem en abstrakt och spänstigt formföljande ytstruktur. Det med naturformer likställda, ”organiskt” skulpturala blev det bärande formspråket. Det mest typiska exemplet på detta är ”Kantarell” som har blivit en symbol för den efterkrigstida formgivningen. En mer expressiv naturassociation uttryckte de robusta vaserna ”Isberg” och ”Isbit”.
Guldåldern för den efterkrigstida moderna konstindustrin i Finland kan av många skäl beskrivas som ”Wirkkalas epok”. Som utställningsarkitekt skapade Wirkkala en offentlig bild av återuppbyggnadstidens konstindustri, en bild som dokumenterades i de själfulla idealkompositionerna på triennalerna i Milano. I dessa utställningar sublimerade Wirkkala vardagsverkligheten i det efterkrigstida Finland till en förfinad asketism. Redan under triennalen 1951 skördade Wirkkala lagrar då han erhöll Grand Prix i tre kategorier: glas, trä och utställningsplanering. I Milano knöt han även internationella kontakter som blev viktiga för karriären.
Vid decennieskiftet 1950 fördjupade sig Wirkkala i formgivning av de mest skiftande material. År 1947 vann han en tävling som Finlands Bank utlyst om utformandet av nya sedlar. Dessa sedlar var sedan i bruk ända till 1980-talet. Som ett resultat av en formgivningstävling föddes även frimärkena för de olympiska spelen 1952. Från 1954 formgav Wirkkala vaser, fat och bestick i silver för Kultakeskus. Förnyandet av det traditionsbundna silversmidet uppmärksammades omedelbart världen över i och med triennalen i Milano 1954 samt genom en artikel i den italienska tidskriften Domus.
Wirkkalas föremål av flygplansfaner utgör ett kapitel för sig. Likssom Kantarelldesignen har de blivit internationella symboler för den finländska modernismen. Med fanerpjäserna skapade Wirkkala sig en egen position mellan brukskonst och skulptur. Verken ”Etana” (Snigel) och ”Pyörre” (Virvel) från början av 1950-talet representerar en rent abstrakt skulpturstil under en period då den officiella bildhuggarkonsten föredrog det kargt monumentala och statyer för hjältegravar. Wirkkalas egen version av ett hjältemonument kom till i Kalvola under 1950-talet; i sin luftigt strömlinjeformade och konceptuella gestaltning avvek det från andra motsvarande. Till de allra första abstrakta monumentalverken i Finland räknas även den rytmiska fanerrelief (1953) som beställdes till Finlands Banks kontor i Vasa. Det största av verken i faner var det nio meter långa ”Ultima Thule”, inspirerat av en upplevelse i Lemmenjokidalen i Lappland och presenterat på världsutställningen i Montreal 1967.
Inom designvärlden representerade Wirkkalas arbete en motkraft till den rationaliserade internationella modernismen, och den lämpade sig väl för att propagera för god smak i bl.a. Förenta staterna och Italien. En romantisk bild av Finland gjorde föremålen än mer populära utomlands. Finland var tilldragande som ett ungt och tappert land med en inneboende urkraft, ett land vars natur och ”oförstörda” allmogekultur gett formgivningen en sund grogrund. Utländska kolleger och medier lanserade Wirkkala som Nordens uomo naturale, en naturmänniska som livnärde sig på blommor och vars grova händer snidade rena, drömlika föremål.
Myten om den skapande naturmänniskan är lockande, men Wirkkalas föremål kan även betraktas mer sakligt mot tidens konstindustriella värderingar. Återuppbyggnadsåren var en tid för kreativt experimenterande inom industrin. Funktionalismens demokratiska idealism hamnade för en kort tid i bakgrunden då konstnärerna, med Wirkkala i spetsen, fördjupade sig i att skapa konstföremål som höjde sig över vardagen. Funktionalismen fick nytt innehåll ur en mer inkännande materialkänsla samt från tekniska nyheter vars mål var mer estetiska än pragmatiska.
Inför de entusiastiska konstnärerna veknade industriledarna – i Wirkkalas fall bl.a. bergsrådet Hans Ahlström – till att stöda även experiment som verkade hopplöst olönsamma. Toleransen visade sig lönande: konstglaset blev förutom ett effektivt visitkort för marknadsföringen även en allmän kultursymbol. Utvecklingen från lyxföremål mot vardagsvara var under återuppbyggnadens tid en allmän trend. Hos Wirkkala kulminerade detta i glada vardagsprodukter: de för alla finländare bekanta öl- och Koskenkorvaflaskorna.
Wirkkala engagerades även för undervisningsuppgifter. Våren 1951 dog Arttu Brummer, den konstnärliga ledaren för Konstindustriella läroverket, och Wirkkala utsågs till hans efterföljare. I februari 1955 avgick Wirkkala dock från tjänsten.
Även om Wirkkalas konst var djupt förankrad i Finlands natur var han även en entusiastisk världsresenär som med sin kamera dokumenterade sina upplevelser i bl.a. Italien, USA, Indien och Sydamerika. Till Mexiko reste han ett tiotal gånger, första gången till de olympiska spelen i Mexico City, där hans relief ”Ultima Thule” ställdes ut 1968. I mitten på 1950-talet inviterades Wirkkala till New York för att arbeta i Raymond Loewys berömda byrå. Att bekanta sig med nya material och arbetsmetoder var givande – till Wirkkalas uppgifter hörde bland annat att formge dörrhandtag till bilar – men den mekaniserade formgivningsprocessen tilltalade Wirkkala lika lite som livsrytmen i New York.
Det som i New York på sikt visade sig vara mest betydelsefullt var det samarbete han inledde hos Loewy med den tyska porslinsfabriken Rosenthal; den första servisen som Wirkkala designade för Rosenthal fick namnet ”Finlandia”. År 1979 fick Wirkkala i uppgift att planera fabrikens hundraårsservis, ”Century” i mycket tunt porslin. Rosenthals tog även i bruk svart porslinsmassa i sin produktion och Wirkkala belönades för innovationen med guldmedalj i den internationella keramiktävlingen i Faenza. För sina Rosenthalarbeten erhöll Wirkkala guldmedalj i Faenza hela fem gånger. Exceptionellt var samarbetet med hustrun Rut Bryk, som resulterade i bl.a. dekorationerna ”Cumulus” och ”Winterreise” för ”Century”-kärlen.
För Wirkkala representerade Italien inspirerande historia och världskultur, men landet var även scenen för hans internationella genombrott, och det var där han knöt viktiga personkontakter till toppskiktet inom den internationella formgivningen. Till vänkretsen i Milano hörde tidskriften Domus chefredaktör, arkitekten Gio Ponti med familj, samt arkitekten Luigi Baldessari. Till vänkretsen i Venedig hörde glaskonstnären Paolo Venini med familj. År 1959 blev Wirkkala designer för Venini: det nya var nu den nästan ickemateriella sirligheten i det blåsta glaset, den känsliga geometrin i tunna fat, samt de klara färgerna, som lyste i diskreta ringar eller sparsamt utspridda punkter.
År 1971 blev Tapio Wirkkala hedersdoktor vid Royal College of Art i London tillsammans med filmregissören Jean Renoir och skulptören Giacomo Manzù. Året därpå erhöll han titeln akademiker i Finland.
Skulpturserien ”Paadarin jää” (Paadarjärvis is), som belönades med Grand Prix på triennalen i Milano 1960, uttryckte en längtan efter de nationella rötterna och naturen och landskapen i norr. Kring decennieskiftet 1960 sökte Wirkkala frid och avskildhet i ödemarkerna i Finland, och det var då han upptäckte Lappland. Vid Lemmenjoki, som rinner ut i sjön Paadarjärvi, fann han en tillflyktsort som blev honom ytterst kär – ett ställe där han kunde samla kraft och vara onåbar för offentligheten.
Över Urho Kekkonen planerade Wirkkala 1978 ett speciellt monument: fjället Saivaara i det karga landskapet i den s.k. lapska armen. Över fjället skulle en ensam, rak stig löpa, och på fjällkrönet skulle denna led brytas av ett slags formation av tingstenar. Det första storskaliga jordkonstverket i finländsk konst stämplades dock i landets politiserade konstliv som personkult och planen förverkligades inte.
På 1970-talet tog Tapio Wirkkala initiativ till grundandet av ett ”samiskt nationalmuseum” i Lappland. Med stöd av Europeiska unionen förverkligades projektet äntligen 1998. Museet Siida i Enare planerades av Wirkkalas vän, arkitekten Juhani Pallasmaa, samt av sonen Sami Wirkkala, som är inredningsarkitekt.
Harri Kalha
Tapio Veli Ilmari Wirkkala, född 2.6.1915 i Hangö, död 19.5.1985 i Helsingfors. Föräldrar kyrkogårdsplaneraren, konstnären Matti Ilmari Wirkkala och Selma Vanhatalo. Gift 1945 med keramikern Rut Bryk.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. M. Aav et al., Tapio Wirkkala. Ajattelevat kädet (2000); H. Kalha, Muotopuolen merenneidon pauloissa (1997); U. Laurén, Tapio Wirkkala für Rosenthal. Berlin (2007); P. Suhonen, Respect for Man and Nature. Tapio Wirkkala (1981); Tapio Wirkkala. Venini (1987); Tapio Wirkkala. Kuvanveistäjä – sculptor – skulptör (2009).
BILDKÄLLA. Wirkkala, Tapio. Foto: Keijo Kokko. Uusi Suomis bildarkiv.