Med utgångspunkt i anspråkslösa förhållanden nådde Leevi Madetoja berömmelse med sina symfonier, operor och sånger. I hans produktion kombineras drag av den nordiska folkvisan och impulser från fransk musik. Höjdpunkten på Madetojas bana var operan Österbottningar, som hade premiär 1924 och fick status av nationalopera.
Leevi Madetoja hörde i likhet med Toivo Kuula till den generation finskspråkiga kulturpersonligheter som utan bildningsbakgrund och från enkla sociala förhållanden nådde sin position tack vare sin begåvning och sina verk. Madetojas far, som var styrman, dog i Förenta staterna utan att hinna se sitt barn, och modern, som var butiksbiträde i Uleåborg, fick ensam uppfostra Leevi och hans bröder. Leevi visade sig ha läshuvud och sattes i Uleåborgs finska lyceum, där han avlade studentexamen 1906. Samma år inledde han studier i Helsingfors, både vid universitetet och vid stadens musikinstitut. Modern kände sig mest stolt över sonens magistertitel; förmodligen förstod hon sig inte på hans betydelse som kompositör.
Madetojas musikaliska utgångsläge var anspråkslöst. Modern sjöng andliga sånger, men ett piano fanns inte i hemmet. Madetoja torde vara den enda kompositör i världen vars första instrument var kantele. Under lyceitiden studerade han på eget bevåg fiol- och pianospel hos bekanta som ägde ett piano samt sjöng i skolans kör, som han ibland rentav ledde.
Efter att 1906 ha inlett studierna vid Helsingfors musikinstitut blev Madetoja två år senare antagen som privatelev till Jean Sibelius. Han har publicerat varmhjärtade beskrivningar av Sibelius tämligen improviserade undervisning. Redan 1909 väckte Madetoja uppmärksamhet med en pianotrio; kritiken framhöll att en ny österbottnisk skola uppstått, eftersom Toivo Kuula, förankrad i den österbottniska landsbygden, också väckt uppmärksamhet med sin tidiga kammarmusik.
På våren 1910 komponerade Madetoja musik till Eino Leinos skådespel Alkibiades och Shakkipeli (Schackspelet). Madetoja hade redan tidigare sällat sig till kulturkretsen kring Leino; L. Onerva har i sin nyckelroman Inari (1908, Enare) beskrivit hur hon blev bekant med Madetoja. Leino publicerade 1910 novellen Tyhjyyden kammo (Fasan för tomrummet), i vilken en person vid namn Luukas Lohipato ger upphov till ett triangeldrama. Efter tidvis stormiga perioder gifte sig L. Onerva med Madetoja 1913, men hon bibehöll ett vänskapligt förhållande till Leino, vars biografi hon senare skrev. Madetoja tonsatte otaliga dikter av dem båda.
Toivo Kuula och Madetoja var de första betydande tonsättare i Finland som påverkades främst av fransk musik. Tidigare hade kompositörerna i likhet med Sibelius oftast sökt sig till Tyskland för fortsatta studier. Även om både Kuula och Madetoja studerat i Berlin fick de sina mest betydande impulser från Paris. Dit reste Madetoja på Kuulas rekommendation efter sin första egna kompositionskonsert 1910. Studierna under Vincent d’Indy blev aldrig något mer än ett första formellt sammanträffande, då läraren insjuknade, men i övrigt påverkade den franska musiken och kulturen starkt Madetoja, som var den första som på finska publicerade omfattande översikter över fransk musik. Han återvände senare till Frankrike ett flertal gånger. I motsats till Kuula entusiasmerades Madetoja aldrig särdeles mycket av den s.k. impressionistiska musiken, vars främsta representant var Debussy. Istället kände han en dragning till kretsen kring Schola Cantorum i Paris som omhuldade mer klassiska franska symfonitraditioner. Han lyckades kombinera nationella element, drag av österbottniska folkmelodier, med moderna franska impulser till en originell och balanserad musikalisk stil.
Efter sina utlandsstudier var Madetoja biträdande kapellmästare i Robert Kajanus orkester Filharmoniska sällskapet 1912‒1914, under det s.k. orkesterkriget, då två orkestrar bittert tävlade om positionen som stadsorkester. Stridigheten hade också ett direkt samband med språkfrågan. Sedan frågan avgjorts genom att orkestrarna slogs samman flyttade Madetoja till Viborg där han var orkesterdirigent till 1916. Efter att ha återvänt till Helsingfors verkade han som lärare i musikteori och musikhistoria vid stadens musikinstitut (från 1924 Helsingfors konservatorium) 1916–1939, som musikkritiker vid Helsingin Sanomat 1916–1932 samt efter Kajanus som musiklärare vid Helsingfors universitet 1926–1947. Därtill innehade han flera förtroendeuppdrag inom musiklivet. Vid sidan av kompositionsarbetet hade Madetoja alltså åtminstone tre andra permanenta uppdrag, vilket med tiden blev alltför betungande.
Madetoja är den viktigaste finländska symfonikern i generationen efter Sibelius. Redan hans första symfoni fick ett entusiastiskt mottagande 1916. Den mer dramatiska och monumentala andra symfonin (1918) har ändå vunnit större popularitet. I bakgrunden fanns inbördeskriget, som chockade och drabbade Madetoja personligen. De röda dödade hans bror, och Madetoja använde i symfonin vissa melodielement som förekom i pianoverket Kuoleman puutarha (Dödens trädgård), komponerat till broderns minne. Även kompositörsvännen Kuulas öde – han blev samma år skjuten under ett gräl – präglar symfonins tragiska, i slutet resignerade stämning.
Madetojas mest mogna symfoni, den tredje (1926), komponerades i Frankrike, i närheten av Paris. Vid sidan om Lustspels-uvertyr (1923) visar den upp den ljusa, europeiska och spirituellt lekfulla sidan av Madetojas person, i motsats till den klichémässigt odlade bilden av Madetoja som en elegisk, inåtvänd och meditativ kompositör. I dessa verk lösgör sig Madetojas virtuosa orkestrering och tidvis ytterst komplicerade rytmik klart från nationalromantikens traditionella stil. Som djärvast är Madetojas tonspråk i Okon Fuoko, en balettpantomim med japanskt motiv, uruppförd 1930. På grund av Poul Knudsens dramaturgiskt svaga libretto fick verket aldrig framgång på scenen, och det planerade uppförandet i Köpenhamn förverkligades aldrig. Däremot har orkestersviten som utgår från den ursprungliga musiken hållit sig kvar på repertoaren.
En desto större seger, och höjdpunkten i Madetojas karriär, var operan Österbottningar, som uruppfördes 1924. Den hamnade omedelbart på den permanenta repertoaren och uppnådde inom kort status av nationalopera. Under Madetojas livstid framfördes den även i flera uppsättningar utomlands, och den har ständigt funnits på Nationaloperans repertoar såväl i hemlandet som på turnéer utomlands och även på repertoaren hos andra inhemska operasällskap.
Det fanns även utommusikaliska orsaker till operans framgång. Artturi Järviluomas folklustspel, som utgjorde basen för Madetojas libretto, var känt från tidigare och vädjade till publiken med sitt fosterländska motiv, som underströk den österbottniska bondens ärlighet och rättskänsla. Folklustspelet inkluderade kända österbottniska folksånger som Madetoja utnyttjade i sina ledmotiv. Så skickligt inlemmade Madetoja folksångerna i sitt eget musikaliska uttryck att en del av hans egna kompositioner misstogs för folkmelodier.
I operan visar sig Madetoja som en veritabel musikdramatiker. Det var Sibelius förtjänst att Finland hade fått en nationell symfonitradition, men med opera var man tvungen att börja från början. Madetoja, som även var litterärt begåvad, anslöt sig till fullo till operans europeiska tradition. Österbottningar var sålunda, då den sattes upp på scen, den första finska opera som nådde en internationell nivå. Aarre Merikantos Juha förelåg just innan Madetojas första opera, men sattes upp först ett decennium senare.
Madetojas andra opera Juha uruppfördes 1935, till Aino Acktés libretto (detsamma som Merikanto tonsatte). Operan besitter en större musikalisk mognad och ett större djup än Österbottningar, men den har aldrig nått samma popularitet eftersom de tidigare nämnda utommusikaliska faktorerna saknades. Sedermera har Juha förknippats främst med Merikanto, men även Madetojas verk försvarar fortfarande sin plats.
Förutom åt scen- och orkesterverk har Madetoja ägnat sig åt vokalmusik, såväl kör- som solosång. I själva verket kan han, med tanke på produktionens kvalitet och bredd, ses som den mest betydande körtonsättaren i Finland. Inom körmusiken samarbetade Madetoja främst med Heikki Klemetti, som under flera årtionden ledde landets mest betydande körer, bl.a. studentmanskören Ylioppilaskunnan Laulajat, som sedermera spelat in och publicerat partituren till Madetojas samtliga sånger för manskör. I Madetojas körsånger förekommer sällan det förkunnelsemässiga patos som i t.ex. Kuulas spontant vädjande sånger, men deras förfinade särprägel och konstfärdiga körklang öppnar sig för en den lyssnare som bemödar sig att tränga in i deras tonvärld. Höjdpunkter i Madetojas körproduktion är Elegia, skriven till Eino Leinos kända dikt, och Integer vitae till Horatius klassiska text.
Även Madetojas produktion av solosånger, med många verkliga pärlor, utmanar Yrjö Kilpinens position som den finska liedens mästare. Vid sidan om de stora konsertsångerna skrev Madetoja en hel del sånger i mindre format. De vittnar om hans förmåga att sätta en personlig prägel även på de minsta av sina kompositioner. Många finländare känner säkerligen till hans julsång Vardagssorgerna, glöm dem alla. Madetojas stora yrkesskicklighet och arbetsetik framgår även av den omsorg som han lade ned på kompositioner av tillfällig karaktär, bl.a. på flera festkantater.
Madetojas många arbetsuppgifter blev under årtiondenas gång en börda som satte sina spår i hans hälsa. År 1939 tog han av hälsoskäl avsked från sin lärartjänst vid konservatoriet, som döpts om till Sibelius-Akademin. En bidragande orsak till att han avgick kan ha varit att en nyinrättad professur i komposition tillföll Selim Palmgren – hederstiteln professor hade Madetoja fått redan till sin 50-årsdag 1937. I början av 1940-talet vårdades Madetoja under ett och ett halvt års tid på en anstalt för alkoholister. Ungefär samtidigt hade även L. Onerva blivit intagen för vård på grund av psykiska besvär och alkoholproblem. Onerva medgav inte att alkoholen var ett problem, och deras samliv återupptogs inte; hon återvände från sjukhusvistelsen först efter Madetojas död.
Under sina sista år besökte Madetoja i egenskap av orkesterdirigent sin gamla hemstad Uleåborg och skrev några körsånger, av vilka Vanha luostari (Det gamla klostret), byggd på en dikt av Onerva, hör till hans mest betydande. Madetojas 60-årsdag 1947 firades som en nationell märkesdag, som noterades även i andra nordiska länder och i England. I samband med bemärkelsedagen förärades Madetoja Finka kulturfondens hederspris.
Erkki Salmenhaara
Leevi Antti Madetoja, född 17.2.1887 i Uleåborg, död 6.10.1947 i Helsingfors. Föräldrar styrmannen Anders Madetoja och Anna Hyttinen. Gift 1913 med Hilja Onerva Lehtinen (författarinnan L. Onerva).
VERK. Operor: Österbottningar (1923); Juha (1934). Balettpantomimen Okon Fuoko (1927). Konserter: Konsertouvertyr (1911); Dansvision (1911−1919); Kullervo. Symfonisk dikt (1913); Symfoni nr 1 (1916); Symfoni nr 2 (1918); Lustspels-uvertyr (1923); Österbottnisk rapsodi (1923); Symfoni nr 3 (1926); Orkestersvit Oko Fuoko (1927); Sammon ryöstö för solosång, kör och orkester (1915); Aslak Smaukka (1917); Väinämöisen kylvö (1920); Väinämöisen soitto (1935). Kammarmusik: Pianotrio (1909); Sonatin för violin (1913); Lyrisk svit för violoncell och piano (1922). Ca 70 körsånger, 50 solosånger. Se även S. Lappalainen & E. Salmenhaara, Leevi Madetojan teokset. The works of Leevi Madetoja (1987).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. K. Karjalainen, Leevi Madetojan oopperat Pohjalaisia ja Juha (1991); L. Onerva, Yölauluja. L. Onervan ja Leevi Madetojan kirjeitä 1910−1946 (2006); E. Salmenhaara, Leevi Madetoja (1987); K. Tuukkanen, Leevi Madetoja (1947)
BILDKÄLLA. Madetoja, Leevi. Foto: Ateljé Ovesén. Finska Litteratursällskapet (SKS)/Litteraturarkivet.