Einojuhani Rautavaaras musikaliska produktion är mångsidig: han har åstadkommit över 100 kompositioner i olika genrer och för varierande ensembler. Av 1900-talets stilistiska mångfald finns bl.a. neoklassicism, dodekafoni och nyromantik representerade. Rautavaara har från början av sin karriär hört till Finlands främsta tonsättare, och hans uruppföranden har alltid väckt stort uppseende. Sedan 1990-talet har Rautavaaras popularitet bara ökat och spritt sig också till andra delar av världen.
Einojuhani Rautavaara har, särskilt på 1980–1990-talen, med sina åtta operor profilerat sig som operakompositör. Förutom dessa har han komponerat bl.a. åtta symfonier, tio solokonserter – av vilka tre är för piano –, fyra stråkkvartetter, kantater, kammar-, kör- och orkestermusik, kompositioner för soloinstrument och solosånger. Nästan alla verk har publicerats och spelats in på skiva och de framförs ofta på konserter både i Finland och i andra länder.
Förutom som tonsättare är Rautavaara känd som en skicklig skribent. Hans litterärt förtjänstfulla självbiografi Omakuva (1989, Självporträtt) fjärmar sig från den traditionella biografin och närmar sig med sina skönlitterära stilgrepp – t.ex. olika berättarperspektiv – fiktion. Rautavaara har gjort librettot till alla sina operor utom Apollo contra Marsyas. Librettot till den operan, som så framgångsrikt framfördes på Finlands nationalopera i början av 1970-talet, är skrivet av den svenske författaren Bengt V. Wall. Åren 1963–1966 var Rautavaara musikredaktör vid kvällstidningen Iltasanomat och på 1970- och 1980-talen blev hans en aning torra röst bekant för den samtida radiopubliken. I Rundradions omfattande programserie ”Aikamme suomalaista musiikkia” (Vår tids finländska musik) dissekerade han sina kollegers och ibland också sina egna kompositioner. En del av radiopresentationerna har sedermera publicerats i Rautavaaras essäsamling Mieltymyksestä äärettömään (Om fallenheten för det oändliga). Rautavaara har dock varit kritisk till musikkritikernas verksamhet, och i Omakuva frågar han uppenbarligen helt på allvar: ”Borde man inte upphöra med s.k. musikrecensioner?”
Einojuhani Rautavaara föddes i en musikersläkt. Hans far, Eino Rautavaara, gjorde en betydande karriär som solist inom den inhemska operan. Efter att ha dragit sig tillbaka från operan fungerade han som kantor i Berghälls kyrka. Cellisten Pentti Rautavaara och sångerskan Aulikki Rautavaara var kusiner till Einojuhani. Den förre framförde under sin karriär Einojuhani Rautavaaras musik. Sångaren Wäinö Rautavaara var far till Pentti och Aulikki Rautavaara. Rautavaaras formella musikstudier började först under gymnasietiden med pianospel och musikteori. Det var också nu han började komponera. Musiken och särskilt självbiografier av tonsättare erbjöd den unge Rautavaara trygghet och flykt från verkligheten. Sin egen musikaliska värld kunde han reglera; det var inte möjligt med den yttre verkligheten som präglades av andra världskriget och av att han inom ett år förlorade båda sina föräldrar. Moderns syster, professor Hilja Teräskeli fick nu överta ansvaret för den 15-åriga ynglingens uppfostran. Samtidigt byttes Rautavaaras hemort tillfälligt från Berghäll i Helsingfors till Åbo.
Tack vare sina grundliga och omfattande studier är Rautavaara en av sin generations bäst utbildade tonsättare. Efter studentexamen 1948 i det finska klassiska lyceet i Åbo fortsatte han musikstudierna vid Sibeliusakademin i Helsingfors. Hans pianolärare var Janne Raitio. Komposition studerade han under Aarre Merikantos ledning och musikteori under Arvo Laitinen och Sulho Ranta. Dessutom skrev han in sig vid Helsingfors universitet för att studera musikvetenskap. Hans pro gradu-avhandling blev färdig 1951 och behandlade, som ett omen, opera, nämligen Väinö Raitios Prinsessa Cecilia. Sibeliusakademins kompositionsdiplom fick han 1957.
Kompositionsstudierna fortsatte utomlands. Först begav sig Rautavaara till Wien och genast efter det, 1955–1956, studerade han i Förenta staterna vid den berömda musikskolan Juilliard i New York och deltog i sommarkurserna i Tanglewood, Massachusetts. Hans lärare var Roger Sessions, Vincent Persichetti och Aaron Copland. Amerikaresan blev möjlig därför att Jean Sibelius på begäran av den amerikanska Serge Koussevitsky-fonden valde en begåvad finsk kompositörsförmåga som stipendiat. Den viktigaste läraren var ändå den rysk-tyske Wladimir Vogel. Till honom reste Rautavaara på våren 1957 för att på rekommendation av Erik Bergman sätta sig in i tolvtonsteknik. Rautavaara kompletterade sin utbildning i Köln under Rudolf Petzold våren 1958.
Rautavaara reste i Europa sommaren 1957 och träffade många ungerska flyktingar som hade lämnat sitt hemland då folkresningen året innan hade blivit kväst. Rautavaara fick av flyktingarna höra hjärtskärande historier, som han sammanfogade till ett libretto för sin första opera Kaivos (Gruvan, 1957–1958/1962). Under kompositionsprocessen inträffade stora förändringar i Rautavaaras personliga liv: hans fostermor dog 1958, och året därpå gifte han sig med sångerskan Mariaheidi Suovanen. Mariaheidi Rautavaara var sedermera med om att uruppföra operan och hade Iras roll. Librettot till Kaivos berättar om gruvarbetare som gör uppror mot Partiet. I det av notkrisen och nattfrosten sargade Finland upplevdes operans tema som politiskt kontroversiellt, och trots många planer uppfördes den inte på Finlands nationalopera. Till slut gjordes en tv-version av operan. I april 1963 uppfördes den i en gemensam sändning av Rundradion och Finlands television. Verket fick mycket uppmärksamhet i medierna, men enbart Martti Vuorenjuuri i Helsingin Sanomat hade mod att nämna librettots bakgrund.
Frågor som har med komponerande att göra brukar sällan behandlas på kvällstidningarnas första sida. Dock skedde det med Rautavaaras alltigenom seriella komposition Arabescata (1962, senare symfoni nr 4). Orsaken var att de grafiska tabeller och diagram som kompositören använt sig av under kompositionsarbetet fanns med i partituret. Dirigenten Paavo Berglund förhöll sig negativ till dem. Meningsskiljaktigheten växte fram i tidningarnas spalter och utmynnade i en principiell dispyt. Slutresultatet blev att kompositören, som saknade erfarenhet av att dirigera, själv ledde uruppförandet. Förutom recensioner publicerades många kåserier och skämtteckningar om Arabescata.
Vid slutet av 1960-talet råkade Rautavaara i en stilistisk kris. Dodekafonin (tolvtonstekniken) med alla sina begränsningar började kännas för trång. Returen till tonalitet skedde i Självständighetskantat (1967), cellokonserten (1968) och pianokonsert nr 1 (1969), där treklanger och diatoniska skalor vittnar om markant stilbyte. Den nytonala periodens (ca 1967–1980) mest älskade verk är Cantus arcticus (1972), som är en konsert för fåglar och orkester. Verket komponerades ursprungligen för den första promotionen vid Uleåborgs universitet. För den ursprungliga versionen spelade tonsättaren själv in flyttfåglarnas ljud en höst i Limingoviken.
Imponerande är också orkesterverket Angels and Visions (1978). De tidvis hisnande musikaliska vändningarna visar att änglar för Rautavaara inte är småflickor i nattlinne utan snarare det slags vildsinta uppenbarelser som skildras av William Blake och Rainer Maria Rilke. Fåglar och änglar uppträder också i många andra verk av Rautavaara: i operor, i den andra pianokonserten (1989) och i kontrabaskonserten (1980). Tonsättarens personliga vapensköldsdjur är enhörningen, som han har hyllat i många av sina kompositioner. Också talrika inkarnationer av Jungfru Maria ingår i Rautavaaras musikaliska mytologi. De förekommer bl.a. i pianoserien Ikonit (Ikonerna), köroperan Marjatta, matala neiti (Marjatta, ödmjuk mö, 1975) och operan Thomas (1985).
Den kvinnliga huvudrollen i Thomas har kompositören skrivit för sin andra hustru, diplomsångerskan Sini Koivisto. Inspirerad av hennes rösttyp har kompositören skapat också andra kvinnliga rollfigurer som kräver vokal smidighet och precision. Det är, förutom flickan i Thomas, roller som Gaby i Vincent (1987) och Eleanor i Auringon talo (Solens hus. 1990). Sini Rautavaara har också varit med om att uruppföra dessa verk. De manliga rollerna har sedan Thomas sjungits av Jorma Hynninen. Operan Rasputin (2003) är ett undantag, där huvudrollen skrevs för basen Matti Salminen.
Thomas kan betraktas som en typisk representant för Rautavaaras syntetiska stilperiod (1985–). I den möts motsatta tonsystem som dodekafoni, symmetriska skalor, en tonalitet präglad av mediantharmonik och pentatonik. Rautavaara har konstaterat att ”då man förenar olika (och enligt många kontradiktoriska) system blir man naturligtvis tvungen att bryta mot tabuna i vart och ett av systemen – jag tror att alla tabun i konst alltid är utslag av närsynthet (i tid och rum) och ofta rasism.” I Rautavaaras fall gäller pluralismen enbart högkulturen.
Försvar av pluralism har präglat också Einojuhani Rautavaaras undervisning vid Sibeliusakademin, där han var professor i komposition 1976–1990. Han har varit en markant motkraft mot den på 1980-talet tidvis starka seriella och postseriella inriktningen. Rautavaaras elever i komposition har varit bl.a. Kalevi Aho, Olli Kortekangas, Olli Mustonen och Esa-Pekka Salonen.
Anne Sivuoja
Eino Juhani (Einojuhani) Rautavaara, född 9.10.1928 i Helsingfors, död 27.7.2016 i Helsingfors. Föräldrar operasångaren Eino Alfred Rautavaara (tidigare Jernberg) och medicine licentiaten Elsa Katarina Teräskeli (tidigare Träskelin). Gift med (1) sångerskan Heidi Maria Marjatta (Mariaheidi) Suovanen 1959, (2) dipl. sångaren, magistern i musik Sinikka Ilona (Sini) Koivisto 1984.
VERK. Operor: Gruvan (1960); Apollo contra Marsyas (1970); Marjatta matala neiti (1975); Thomas (1985); Vincent (1987); Solens hus (1990); Gift of the Magi/Tietäjien lahja (1995); Aleksis Kivi (1996); Rasputin (2003). Symfonier: Nr 1 (1956/1988; Nr 2 (1957/1984); Nr 3 (1961); Nr 4 (1962); Nr 5 (1986); Nr 6 (1992); Nr 7 (1994); Nr 8 (1999). Övriga orkesterverk: A Requiem in Our Time (1953); Cantos I−II (1960); Anadyomene (1968); Canto III. A Portrait of the Artist at a Certain Moment (1972); Cantus arcticus (1972); Angels and Visitations (1978); Isle of Bliss (1995); Autumn Gardens (1999); Book of Visions (2005); Manhattan Trilogy (2005). Kammarmusik: Stråkkvartett nr 2 (1957); stråkkvartett nr 4 (1975); stråkkvintett. Unknown Heavens (1997). Verk för solister och orkester: cellokonsert (1968); pianokonsert nr 1 (1969); flöjtkonsert (1973); orgelkonsert. Annunciations (1976); violinkonseert (1977); konsert för kontrabas. Angel of Dusk (1980); pianokonsert nr 2 (1989); pianokonsert nr 3. Gift of Dreams (1998); konsert för harpa (2000); klarinettkonsert (2001). Körverk: Ludus verbalis (1957); Självständighetskantat (1967); True & False Unicorn (1971); Vigilia (1972/1997); Elämän kirja (1972); On the Last Frontier (1997), Mieskuorolaulut. A cappella. Sånger för manskör (2005). Se även E. Rautavaara, Mieltymyksestä äärettömään, s. 199−210 (1998).
PRODUKTION. Thomas. Analysis of the tone material. Finnish Music Quarterly 1−2/1985; Omakuva (1989; 2 uppl. 1998); Traditiotietoisuus. Kasvu kohti pluralismia. Klang 1991; On a Taste for the Infinite. Contemporary Music Review 12/2 (1995); Den ausgleich der Extreme als Ziel. Eine Sprache der Gegenwart. Red. R. Ulm. München/Mainz (1995); Mieltymyksestä äärettömään (1998); Aleksis Kivi als Operngestalt. Jahrbuch für finnisch–deutsche Literaturbeziehungen (1998); Säveltäjä ja muusa (tills. med S. Rautavaara, 2001); Rautavaara & Franck. Keskusteluja ja kirjoituksia (2006).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. K. Aho, Einojuhani Rautavaara sinfonikkona / as Symphonist / als Symphoniker (1988); P. Hako, Unien lahja. Einojuhani Rautavaaran maailma (2000); M. Heiniö, Focus on the Composer Einojuhani Rautavaara. Finnish Music Quarterly 2/1988; I. Moody, The Bird Sang in the Darkness. Rautavaara and the Voice. Tempo. June 1992; E. Rautavaara, Omakuva (1989); Rautavaara & Franck. Keskusteluja ja kirjoituksia (2006); A. Sivuoja-Gunaratnam, Nature versus Culture in Einojuhani Rautavaara’s opera Thomas. Indiana Theory Review 2/13 (1992); A. Sivuoja-Gunaratnam, Einojuhani Rautavaara as Opera Composer. Finnish Music Quarterly 3/1993; A. Sivuoja-Gunaratnam, Narrating with twelve tones. Einojuhani Rautavaara’s first serial period (ca. 1957–1965) (1997); S. Tiikkaja, Einojuhani Rautavaara. Postmodern Intertextualist or Supermodern Intratextualist? On Auto-Quatations in Rautavaara’s Oeuvre. Musiikki 2/2004.
BILDKÄLLA. Rautavaara, Einojuhani. Foto: Uuskuva, 1972. Uusi Suomis bildarkiv.