Kristian Gestrin hörde på 1970-talet till de ledande politikerna inom Svenska folkpartiet, i sin egenskap av partiets ordförande, riksdagsman och minister. Efter att ha lämnat politiken 1979 verkade han som framgångsrik bankchef vid Helsingfors Sparbank i elva års tid.
Kristian Gestrin växte upp i ett borgerligt Helsingforshem och inskrevs 1938 i första klassen i Svenska normallyceum, där han avlade studentexamen 1946. Han var en aktiv skolelev, bland annat valdes han till ordförande för elevernas konventsförening. Efter studentexamen utvecklade Gestrin en stor studentpolitisk aktivitet. Han blev sekreterare i centralstyrelsen och verksamhetsledare för Svensk Ungdom, medlem av Helsingfors universitets studentkårs delegation, i tur och ordning sekreterare, styrelsemedlem och ordförande i juristklubben Codex, ordförande för Finlands svenska skolungdomsförbund samt var under några år ordförande i Nyliberala studentförbundet och senare på femtiotalet dess vice ordförande. År 1952 valdes Gestrin till medlem av studentkårens styrelse och var också under några terminer tf. kurator för Nylands nation.
Efter fullgjord värnplikt avlade Kristian Gestrin juris kandidatexamen 1952 och började samma år auskultera vid Borgå domsaga. När Borgåbladets chefredaktör Helmer J. Wahlroos samma sommar höll tjänstledigt för att kunna följa med de olympiska spelen i Helsingfors, anställdes Gestrin som tf. chefredaktör för tidningen. Hans engagemang vid tidningen fortsatte därefter som ledarskribent. Han var 1952–1953 anställd vid Erik Österbergs advokatbyrå och anställdes 1954 som affärsjurist vid bankirfirman Ane Gyllenberg, där han särskilt ansvarade för fondbörsen. År 1956, efter domarpraktik för titeln vicehäradshövding, stod karriären och vägde, men politiken tog snart överhand. Gestrin fortsatte dock som jurist vid bankirfirman ända till 1965 och inträdde även som delägare. Senare, år 1975, invaldes han i styrelsen för Signe och Ane Gyllenbergs stiftelse och blev 1987 dess vice ordförande.
Kristian Gestrins intresse för samhällsfrågor och hans förflutna som studentpolitiker gjorde att han 1955 valdes till medlem av Svenska folkpartiets (SFP) styrelse i Helsingfors och två år senare till medlem i partiets centralstyrelse. Från mitten av 1950-talet medarbetade han även i tidskriften Vår Tid och var 1960–1962 dess chefredaktör. Han var även en tid ledarskribent i tidningen Västra Nyland. Bland Gestrins övriga samhälleliga engagemang märks hans viceordförandeskap i Finlands studentkårers förbund 1956–1957.
Gestrins väg in i politiken gick via ovannämnda uppdrag. Vid riksdagsvalet våren 1954 arbetade han aktivt på partikansliet och under sommaren också som extra tjänsteman på kansliet. Han deltog flitigt i partidagarna under 1950-talet och kom där med flera uppmärksammade inlägg. Som medlem av partiets centralstyrelse fick han en god inblick i dagspolitiken. När Porkala 1956 återbördades till Finland utsågs Gestrin till sekreterare i den kommitté som partiet tillsatte för bevakandet av den svenskspråkiga ortsbefolkningens intressen. År 1958 kandiderade han första gången i riksdagsvalet och erövrade över tusen röster, men blev inte invald. Däremot blev han invald i Svenska Finlands folkting, där han deltog till 1970.
I början av 1960-talet blev Kristian Gestrin slutligen politiker på heltid. Under den omtalade partidagen i Kristinestad i juni 1961, där SFP hade att ta ställning till kandidaterna i presidentvalet 1962, hörde Gestrin till dem som utformade den resolution som partiet slutligen antog. I kommunalvalet hösten 1960 blev han vald till ledamot av stadsfullmäktige i Helsingfors och kom därigenom under de följande fyra åren att verka som kommunalpolitiker. I sitt andra riksdagsval i februari 1962 invaldes han som en av fjorton riksdagsmän för SFP med betryggande 5 000 röster.
Som politiker var Kristian Gestrin också aktiv på andra samhällsområden, främst inom de finlandssvenska organisationerna, t.ex. som medlem av Svenska kulturfondens delegation och styrelsemedlem i Svenska folkskolans vänner. Åren 1958–1970 var han ordförande för Arbetets vänner i Sörnäs, för Svenska blindskoleföreningen och Stiftelsen Svenska blindgården samt för Nylands fiskarförbund. Gestrins engagemang avspeglade de intressen som stod hans hjärta nära. Särskilt varmt slog det för den nyländska landsbygden med dess fiskarbefolkning och för de synskadade. Under Gestrins ordförandeskap tog föreningen AV i Sörnäs i samarbete med Svenska kulturfonden och Svenska kvinnoförbundet i Sörnäs initiativ till Svenska gårdens nybygge. Det gamla föreningshuset revs och den nya byggnaden uppfördes 1970 på samma tomt vid Tavastvägen 3, strax intill Hagnäs torg.
Som riksdagsman kom Kristian Gestrin genast in i den politiska hetluften, under Kekkonens andra presidentperiod som föregåtts av ”nattfrost” och ”notkris”. För SFP blev han en klippa under de mödosamma decennier av sovjetisk utrikespolitisk press som följde. Hans främste politiske lärofader var SFP:s mångårige riksdagsman John Österholm. Kristian Gestrin företrädde politiskt en liberal linje och hans väljare representerade den svenskliberala befolkningen i huvudstaden. Så småningom vann denna linje majoritet inom partiets Helsingforskrets och högern, ledd av riksdagsman Georg C. Ehrnrooth, försattes därmed i opposition. Inom partiet hade Gestrin sina närmaste meningsfränder i minister Grels Teir och veteranen J. O. Söderhjelm. Värdefull utrikespolitisk erfarenhet vann Gestrin som medlem av Finlands FN-delegation 1964 och 1966.
Under sextiotalet fick Kristian Gestrin som en av de ledande SFP-politikerna ta ställning till många frågor i ett samhälle i snabb förändring. Han engagerade sig aktivt för u-landsbiståndet och motionerade tillsammans med sin partikamrat C. O. Tallgren om en kraftig ökning av Finlands bistånd. När Nordekprojektet aktualiserades i slutet av 1960-talet fanns Gestrin med som en bland flera aktörer. Han var också den som tillsammans med Tallgren aktivt förespråkade Hanaholmen i Esbo som plats för ett nytt kurs- och kulturcentrum för Sverige och Finland, medan t.ex. Urho Kekkonen gärna hade sett att centret placerats på Sveaborg. Riksdagen stannade efter omröstning sommaren 1969 för Hanaholmen.
I juli 1970 tillträdde Ahti Karjalainens andra regering i vilken Kristian Gestrin blev ny SFP-minister, tillsammans med vapendragaren C. O. Tallgren. Gestrin fick sig tilldelad försvarsministerns taburett. Detta var början på ett politiskt mycket framgångsrikt decennium för Gestrin. Under 1970-talet var han SFP:s mest framträdande politiker som minister i sammanlagt fem regeringar: 1970–1971 i Karjalainens andra regering, 1972–1974 försvarsminister och 1974–1975 handels- och industriminister i Kalevi Sorsas första regering, 1975–1976 justitieminister i Martti Miettunens andra regering, 1976–1977 justitieminister i Miettunens tredje regering och slutligen 1977–1978 undervisningsminister i Sorsas andra regering. Åren 1970–1971 och 1975–1977 hade han i regeringen rollen av nordisk samarbetsminister. Åren 1970–1974 blev han på nytt medlem av SFP:s centralstyrelse och var 1973–1974 partiordförande.
Kristian Gestrins position som riksdagsman var under 1960- och 1970-talet ohotad. Hans röstetal ökade successivt till drygt 10 000 röster vid riksdagsvalet 1972, och i sitt sista riksdagsval 1975 fick han över nio tusen väljares förtroende. I elektorsvalen 1968 och 1978 valdes han till elektor för Urho Kekkonen. Som minister på olika områden i samhället (försvaret, undervisningen, rättsväsendet) utövade han ett betydande inflytande på landets utveckling mot en modern nordisk välfärdsstat.
Kristian Gestrins förhållande till president Kekkonen har karakteriserats som en smula ansträngt, men korrekt. Gestrin hörde till dem som fick motta ett s.k. kvarnbrev av presidenten. Gestrins ställning i Finlands maktcentrum gjorde att han tvingades kryssa mellan många delikata och svåra politiska problem, bland annat i östpolitiken och när Kekkonen 1973 med stöd av en undantagslag utsågs till president för ytterligare fyra år. Den inre splittringen inom SFP ledde dessutom till att en del av partiets höger under ledning av riksdagsman Georg C. Ehrnrooth lämnade SFP och grundade ett eget parti, Konstitutionella högerpartiet. Som justitieminister var Gestrin med om att utforma vår konsumentskyddslagstiftning och under hans tid på denna post inleddes också en reform av aktiebolagslagstiftningen.
Under Gestrins tid som försvarsminister under första hälften av 1970-talet stabiliserades den säkerhetspolitiska situationen så småningom i Europa. Som försvarsminister strävade han bland annat efter att förverkliga planerna på en parlamentarisk försvarskommitté, som under ledning av professor Jan-Magnus Jansson sedan tillsattes den första oktober 1970. Tack vare kommittén fick armén i juni 1971 ett grundanskaffningsprogram och likaså tillkom en särskild lag om försvarsmakten, med Gestrin som en av de främsta tillskyndarna.
De många tunga politiska uppdragen satte sina spår i Gestrins hälsa, och på grund av ett svårt magsår tvingades han lämna posten som SFP:s ordförande 1974. Efter det att partiet i mars 1978 försatts i opposition drog Gestrin även sina personliga slutsatser och meddelade inför sin 50-årsdag sina väljare att han avsåg att lämna politiken och sålunda inte längre ämnade ställa upp i riksdagsvalet 1979.
I april 1979 återvände Kristian Gestrin till bankmannabanan då han blivit utnämnd till chefdirektör för Helsingfors Sparbank, i vars styrelse han invalts 1973. Det var med Håkan Mattlins ord ”något av en önskepost” för Gestrin. I elva år ledde han denna Finlands nästäldsta sparbank, grundad 1826, och satsade på en god soliditet, vilket senare skulle visa sig avgörande då banken mötte den ekonomiska depressionen i början av 1990-talet. Då var Kristian Gestrin inte längre i livet, han avled plötsligt under ett möte med Ekonomiska samfundet på Tekniska föreningen i april 1990.
Till minnet av Kristian Gestrin instiftades på initiativ av Delegationen för Svenska kulturfonden, Helsingfors Sparbank samt hans familj och vänner en specialfond inom Svenska kulturfonden, med namnet ”Minister Kristian Gestrins skärgårdsfond”, ur vilken den första utdelningen skedde 1992.
Lars-Folke Landgrén
Lars Olof Kristian Gestrin, född 10.4.1929 i Helsingfors, död 7.4.1990 i Helsingfors. Föräldrar justitierådman Lars Kristian Nicholaus Gestrin och Mary Henriette Cabell. Gift 1962 med Monica Eddina Furuhjelm.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. G. von Bonsdorff, Svenska folkpartiet IV. 1939–1956 (1994); G. von Bonsdorff, Svenska folkpartiet V:1. 1956–1962 (1997); H. Ekberg, Svenska folkpartiet V:2. 1962–1970 (1997); Individen, språket, kulturen. Idéerna och pengarna bakom Svenska kulturfonden 1908–1998. Red. M. Lindholm (1999); R. Knapas, Hanaholmens kulturcentrum och arkitekturens tidshorisont. Kulturen och tiden. Ur Hanaholmens historia (2000); H. Mattlin, Ministern. Kristian Gestrin i närbild (1997); J. Suomi, Urho Kekkonen 1968–1972 (1996); Svenska folkpartiet 1906–1981 (1981).
BILDKÄLLA. Gestrin, Kristian. Uusi Suomis bildarkiv.