När den lutherska ortodoxin kom i beröring med den begynnande finska pietismen förfäktade Petrus Serlachius som ortodoxins företrädare den traditionella kyrkligheten. Under stora ofreden stannade han kvar i det av fienden ockuperade landet och framstod då som en av de främsta upprätthållarna av den världsliga och kyrkliga ordningen.
Namnet Serlachius är bildat till Särklax, släktens gård i Pernå. Godset som omfattade nästan hela byn hade grundlagts av kyrkoherden i Lappträsk Anders Bartholdi, vars dotter Gertrud fick det i arv efter sin far. Gertruds make Daniel Welamsson var framgångsrik som skatteuppbördsman, och deras son bergmästaren Johan Danielsson, som innehade Strömsbergs kungsgård, gifte sig med den förmögna Anna Thorwöste. Johan Danielssons äldste son Daniel tog efternamnet Starman, medan Petrus och Johannes antog namnet Serlachius när de började gå i skola.
Bröderna Petrus och Johannes Serlachius gick först i trivialskola i Helsingfors, och bedrev därefter studier vid Viborgs gymnasium och vid Åbo akademi. Där undervisades de först privat av Petrus Bång, som senare blev biskop i Viborg. Petrus Serlachius uppträdde 1675 för första gången i akademiska sammanhang då han var respondent vid Bångs disputation. Två år senare försvarade han en avhandling av Martin Miltopaeus. Båda bröderna studerade även i Uppsala, men bara Johannes blev färdig magister. Han blev sedermera lektor vid Viborgs gymnasium och kyrkoherde i Kexholm och i Helsingfors, men flydde 1713 till Sverige, där han blev kyrkoherde i Östra Husby i Östergötland. Bröderna var på mödernet kusiner till radikalpietisten Peter Schäfer, även om de inte var anhängare till denne.
När han började få erbjudanden om uppdrag som präst, valde Petrus Serlachius en kyrklig framom en akademisk bana, som kanske inte hade passat hans läggning. Först blev han av Borgå församling kallad till kyrkoherde 1679, men tjänsten gick trots allt till en annan. Av kungen blev han som kompensation beviljad exspektans, vilket innebar att följande lediga kyrkoherdetjänst i en kunglig församling i Viborgs stift reserverades för honom. Sådana fullmakter kunde ges till duktiga präster som saknade eller gått miste om en tjänst som motsvarade deras meriter.
Serlachius akademiska lärare Petrus Bång, som förefaller ha varit hans välgörare, prästvigde honom för kommande uppdrag i Pernå kyrka 1680; platsen framstår som ett förebud om Serlachius framtida bana. Bång var vid denna tid superintendent i Narva och var i detta fall ställföreträdare för den sjuklige biskopen i Viborg. I den händelse att lämpliga tjänster inte genast skulle bli lediga fick Serlachius löfte om det andra teologilektoratet vid Viborgs gymnasium; Bång som skulle utnämnas till biskop i Viborg hade knappast något emot Serlachius som fostrare av stiftets prästerskap. Till Viborg kom Serlachius inte. Däremot var han en tid huspredikant hos Åbo hovrätts president Ernst Johan Creutz.
Serlachius exspektans gav resultat när hans svärfar Zacharias Stachaeus, som var kyrkoherde i Pernå, dog 1681. Tjänsten tillföll svärsonen, som i hela 57 års tid kom att tjänstgöra som präst i den egna hemförsamlingen. Trots att Serlachius var en ung man när han blev kyrkoherde fick han snabbt betydande uppdrag. Han utnämndes 1690 till kontraktsprost i Nyland. Han var två gånger riksdagsman, 1693 och 1697, och 1699 utsåg biskopen honom till preses för synodalmötet.
Serlachius tid som kyrkoherde inföll under stora ofreden. Till skillnad från många av sina ämbetsbröder flydde han inte undan fienden till Sverige utan stannade i Pernå för att sköta sin tjänst. Detta uppskattades av församlingsborna, som hade goda relationer med sin kyrkoherde. Under de exceptionella förhållandena var det mycket som ålåg prästen vid sidan om det ursprungliga uppdraget. Han skaffade förnödenheter åt ockupationsmakten och tog hand om olika civila göromål, och han talade för sina församlingsbor för att undvika olidliga pålagor. När biskopen i Viborg hade flytt, liksom även ordföranden för interimskonsistoriet i Borgå, ledde Serlachius konsistoriet under stora ofredens sista år. Det innebar att han prästvigde studerande, och till nöds även unga män som långt ifrån blivit klara med sina studier.
Efter fredsslutet 1721 deltog Serlachius alltjämt i domkapitlets arbete 1722–1724 och överlämnade därigenom den krigstida kyrkliga ledningen till den nye biskopen Johannes Gezelius Nepos. Under denna anpassningsperiod liksom under de exceptionella förhållandena tidigare sammanträdde domkapitlet i ”biskopskammaren” på Särklax gård, vilket redan i sig tyder på att Serlachius hade en ställning som biskopens rådgivare.
Serlachius utövade sitt prästämbete i enlighet med den lutherska ortodoxin, vilket innebar ett enhetligt församlingsliv som byggde på sakramenten, undervisning, kyrkotukt och själavård. Vid denna tid råkade den kyrkliga ortodoxin i konflikt med Hallepietismen på adelsgodsen, en motsättning som ytterligare tillspetsades genom den åldrande prostens hållning. General Carl Gustaf Armfelt hade utsett Johann Nicolaus Reuter från Halle till sin hovpredikant och i dennes familjeandakter deltog även tjänstefolk och en del utomstående.
Serlachius ansåg att dessa andakter splittrade församlingsgemenskapen och kritiserade generalen i hårda ordalag. Denne försvarade sig med att hänvisa till sina ståndsprivilegier; och man kunde inte gärna kasta ut de utomstående som ibland deltog i andakterna. Den sista kontroversen med familjen Armfelt kan troligen skrivas på ålderdomens konto. När Armfelt dog 1736 ville Serlachius förrätta jordfästningen. De anhöriga vidtalade emellertid pietistsympatisören Johan Haberman, vilket sårade prosten djupt.
Merparten av församlingen verkar ha godtagit Serlachius. Det framgår även av att sonen Peter efter faderns död blev nästan enhälligt kallad till kyrkoherde i församlingen. Serlachius patriarkaliska ställning stärktes av att han som ägare till Särklax gård och by hade ett omfattande ekonomiskt ansvar. Borgå stads borgare klagade på hans segelfart, och han råkade flera gånger i strid med sina grannar om rågången sedan han köpt Kabböle frälsehemman och Baggas i Pitkäpää. Vid Persmässotiden inbjöd han årligen alla socknens fattiga på kalas på herrgården. Själv sägs han ha fört en sträng diet i fråga om såväl mat som dryck, vilket måhända bidrog till att han uppnådde en hög ålder.
Serlachius var tre gånger gift och samtliga hustrur valdes ur adelsståndet. Hans första hustru Elsa Stachaea dog i barnsäng 1703; före det hade hon hunnit föda elva barn. Elsa Stachaeas mor var Catharina Ruuth. Även Serlachius andra hustru Anna Maria Christina Huggut dog i barnsängsfeber; det enda barnet i detta äktenskap följde sin mor i graven. Genom det andra giftet blev Serlachius släkt med ätten Stierncreutz och förvärvade Fasarby gård. Den tredje hustrun Brita Catharina Bosin var en mycket förmögen dam, som efter makens död bodde kvar på Särklax och som dessutom från 1740 var ägarinna till Vånå gård i Janakkala. Vid sin död 1738 hade Petrus Serlachius 96 ättlingar i fyra led.
Pentti Laasonen
Petrus Serlachius, född 16.3.1655 i Borgå socken, död 20.10.1738 i Pernå. Föräldrar bergmästaren Johan Danielson och Anna Pettersdotter Thorwöste. Gift 1681 med Elsa Stachaea, 1705 med Anna Maria Christina Huggut, 1707 med Brita Catharina Bosin.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. M. Akiander, Herdaminne för fordna Wiborgs och nuvarande Borgå stift II (1869); K. Antell, Pernå sockens historia 1 (1956); A.J. Hipping, Beskrifning öfver Perno socken i Finland (1817); D. Juslenius, En christens väntan efter then sanna hälsan af Gudi (likpredikan, 1739); L. Reenpää, Serlachiuksen suku (1981); M. Ruuth, Herännäisyys Etelä-Suomessa 1720-luvulla (1938); O. Sirén, Pernå sockens historia II:2 (1981).