Paavo Tikkanen var huvudredaktör för Suometar, den första mer betydande finskspråkiga dagstidningen. Han ville värna om och utveckla det finska språket, inte minst genom sin egen publicistik.
Paavo Tikkanen hörde till de fåtaliga stormän i 1800-talets Finland som härstammade från den finskspråkiga allmogen. Hemgården i Kiuruvesi i norra Savolax var välmående och fadern särdeles upplyst och idog. Även de barn som blev kvar i hemtrakten fick inflytande i landskapet; till deras ättlingar hör de kända journalisterna Eino och Heikki Tikkanen.
Paavo Tikkanen, som tidigt utmärkte sig genom sin begåvning, genomgick gymnasiet i Borgå och studerade vid universitetet i Helsingfors, där han avlade magisterexamen 1847. Samtidigt vaknade hans iver för finsknationell bildning och litteratur. Det tal han höll i Savokarelska studentavdelningen den 14 november 1844 sågs sedermera som startskottet för tidningen Suometar. Den unge studenten fick dock ännu inte tillstånd att ge ut en tidning.
Grundandet av Suometar lyckades ett par år senare, då boktryckaren A. W. Gröndahl övertog det formella ansvaret. Ekonomiskt tryggades tidningen av stödprenumerationerna från Finska Litteratursällskapet. Till den första redaktionen hörde också August Ahlqvist, Daniel Europaeus och Antero Warelius, men snart blev Tikkanen ensam utgivare. Han blev också bokhandlare och chef för Finska Litteratursällskapets tryckeri, som han grundat tillsammans med sin svåger, professor Herman Kellgren.
Den företagsamme Tikkanen fick sitt boktryckeri att blomstra och han blev själv förmögen. Det sociala uppsvinget befästes av hans äktenskap med Helena Tengström, dotter till professorn i filosofi Johan Jakob Tengström och Sofia Magdalena af Tengström. Den närmaste kretsen kom nu att omfatta M. A. Castrén samt Fredrika och Johan Ludvig Runeberg. Suometars bana gick däremot upp och ned.
Bortsett från den kortlivade Kanava i Viborg var Suometar den första finskspråkiga tidning som riktade sig till den bildade klassen. Dess linje var till en början försiktig, eftersom man fruktade ingrepp av censuren, men Ahlqvist framförde starka politiska åsikter i förtäckta ordalag i sin berättelse ”Satu” (Saga). Tidningens bidrag till det finska ordförrådet var betydelsefullt. Tikkanen myntade finska ord som ’ilmiö’, ’luonto’, ’mielipide’, ’teollisuus, ’tilasto’ och ’valtio’ (företeelse, natur, åsikt, industri, statistik och stat). Under det politiskt ”galna året” 1848 blev Suometar mera inriktad på nyheter och skildrade utförligt jäsningen i Europa samt den berömda studentfesten i Gumtäkt. Tidningens sympatier för frihetssträvandena låg i öppen dag.
Efter att en reaktionär politik åter stärkt greppet om makten skärptes censuren. Språkmanifestet 1850 tillät tryckning på finska bara av en strängt avgränsad religiös och ekonomisk litteratur. Tikkanen upplevde nu Suometars ställning som omöjlig och publicerade som protest långa avsnitt ur Bibeln. Den 29 juni 1850 lade han ned sin tidning i det han lät publicera ett bitskt avsked.
Uppenbarligen var det Kellgren som fick Tikkanen att inse att även en starkt begränsad tidning var bättre än ingen alls. Suometar började utkomma på nytt 1851, då till en början med Tikkanen som verkställande direktör för tidningshuset, medan Rietrikki Polén i huvudsak skötte det redaktionella arbetet. Tikkanen organiserade emellertid den viktiga landsortskorrespondensen. Han var i en nyckelposition då Suometar 1854 fick tillstånd att publicera nyheter om Krimkriget.
Tikkanen var framför allt intresserad av nyheter, reportage och praktiska råd och rön, som t.ex. om fiskodling. Ideologiska proklamationer och tidningens många skönlitterära bidrag intresserade honom mindre. Om hans praktiska samhälleliga intresse vittnar också hans doktorsavhandling om befolkningsutvecklingen i Finland, som han skrev vid sidan av tidningsarbetet.
Inriktningen på nyheter ledde till ett starkt uppsving för Suometar; år 1856 uppgick dess upplaga till – i Finland anmärkningsvärt höga – 4 600 exemplar. Tikkanen återkom som huvudredaktör, sedan han avstått från boktryckeriet och bokhandeln. Emellertid drabbades Tikkanen i detta skede av motgångar, såväl med tidningen som i sitt privatliv.
Inspirerad av Suometars framgång och samtidigt medveten om dess svårigheter grundade senaten 1857 en egen finskspråkig tidning, Suomen Julkisia Sanomia. Suometar hade visserligen först erbjudits att bli regeringens språkrör, men Tikkanen hade avböjt förslaget. Trots att den dåvarande Finlands Allmänna Tidnings framgång blev kortvarig, undergrävde den Suometars upplaga permanent.
Svårigheterna ökades av tvisterna om den politiska kursen på 1860-talet. Som ledare för de ”gamla hederliga finnarna” blev Tikkanen föremål för häftiga angrepp från ungfinnarna under ledning av G. Z. Yrjö-Koskinen. Ungfinnarna grundade 1862 en egen tidning, Helsingin Uutiset, medan liberalerna grundade Päivätär. I huvudstaden fanns dock inte utrymme för tre finskspråkiga tidningar, även om lantdagens sammankallande och andra stora händelser ökade intresset för nyheter.
I den ideologiska kampen kryssade Tikkanen, framför allt i egenskap av kolumnisten Tiitus Tuiretuinen, utan att ge avkall på sina principer. Han avvisade Zacharias Topelius förslag om en blåvit flagga för Finland som alltför bleksiktig och dessutom påminde den om de ryska färgerna. Han stödde liberalernas förslag om en rödgul flagga. Tikkanen uppskattade Sverige och det svenska arvet, medan ungfennomanerna orienterade sig mot S:t Petersburg. När det gällde den finska språkpolitikens radikalitet tävlade Tikkanen ändå med ungfennomanerna.
Tikkanen föreslog hösten 1863 att man skulle slå ihop Suometar och Helsingin Uutiset. Därom nåddes enighet och Suometar började utkomma sex dagar i veckan i stället för två. Pietari Hannikainen blev huvudredaktör, medan Tikkanen, som avstått från publiceringsrätten, trädde åt sidan. Han tvingades dock ännu 1865 försvara tidningen mot nya angrepp från Yrjö-Koskinens sida.
Den djärva reformen av Suometar misslyckades såväl politiskt som ekonomiskt, och tidningen lades ned i slutet av 1866. Paavo Tikkanen stod då redan vid sidan av händelserna. Hans namn förekom ännu i den första förteckningen över medarbetarna i Uusi Suometar, men hans tid var redan förbi. Hans privata svårigheter bidrog i högsta grad. Tikkanens hustru avled 1857, och följande år förstördes familjens hem i en eldsvåda. Trots motgångarna stretade den pragmatiske Tikkanen vidare, inte utan framgång, bland annat som juridisk sakförare, tills hans krafter slutligen knäcktes av sjukdom. Enligt officiella uppgifter avled han 1873 som sinnessjuk. En ättling till hans bror, huvudredaktör Heikki Tikkanen, har dock påvisat att orsaken var syfilis, som på ett förödande sätt angripit hjärnan.
Tikkanens barn växte upp som svenskspråkiga i kretsen av familjen Tengström. Johanna ingick äktenskap med professorn i allmän historia Magnus Gottfrid Schybergson medan Johan Jakob Tikkanen blev den första professorn i konsthistoria i Finland.
Jyrki Vesikansa
Paavo Tikkanen, pseudonym Tiitus Tuiretuinen, född 2.3.1823 i Kiuruvesi, död 7.11.1873 i Helsingfors. Föräldrar bonden Antti Tikkanen och Elisabet Remes. Gift 1851 med Helena Maria Tengström.
PRODUKTION. Suomen suuriruhtinaanmaan nykyinen tilasto (1848); Väki-luvun ja asukas-vaiheiden suhteita Suomessa (1859).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. V. Hytönen, Paavo Tikkanen (1917); O.W. Louhivuori, Suometar 1847–1852 (1940); K. Nieminen, Suometar II. Uusi Suometar 1 (1946); J. Vesikansa, Sinivalkoiseen Suomeen (1997).
BILDKÄLLA. Tikkanen, Paavo. Museiverket.