Johan Jacob Ahrenberg, allmänt bekant som Jac. Ahrenberg, var en mångsidig påverkare inom sin tids konst- och kulturliv. Han var förutom arkitekt, konstnär och konstnärlig planerare också författare och skrev romaner, biografiska essäsamlingar och kritiska och polemiska artiklar om arkitektur, konstindustri och bildkonst. Av Ahrenbergs novellsamlingar och romaner har de som behandlar eller tangerar teman från författarens hemtrakt, östra Finland, ansetts vara de främsta. Hans färgstarka, om än något ojämna och i detaljer otillförlitliga memoarer i sex band, Människor som jag känt, har stått sig bäst.
Viborgaren Johan Jacob Ahrenbergs far var skolman och anhängare av den gammalkyrkliga riktningen inom kyrkan; hans okonventionella mor var aktiv inom väckelserörelsen och kritiserade den vedertagna kyrkliga religiositeten. Hemmets kulturella aktiviteter, t.ex. moderns intresse för folkkultur, spelade likväl en stor roll för Ahrenbergs utveckling.
Inspirerad av sin vän arkitekten Carl Theodor Höijer beslöt sig Ahrenberg som student att ägna sig åt arkitekturen och antogs vid Konstakademien i Stockholm. Fredrik Wilhelm Scholander var professor i arkitektur vid akademin, och i hans undervisning hade akvarellmålning, ornamentik och litteratur en central plats. För Ahrenberg med sina mångsidiga estetiska intressen blev Scholander en god förebild. Akademins utbildning kompletterades av studieresor till Europa, Balkan och Nordafrika.
Genast i början av sin karriär under andra hälften av 1870-talet knöts Ahrenberg till projekt som avsåg att vid internationella utställningar skapa en bild av Finland som en industriellt, konstnärligt och kulturellt utvecklad nation. Det började med världsutställningen i Paris 1878 och slutade med industri- och konstutställningen i Köpenhamn 1888, där Ahrenberg tillsammans med ingenjör Robert Runeberg och general Julius Lindfors (adlad af Lindfors) bildade en treklöver som planerade och organiserade Finlands utställning. Ahrenberg arrangerade utställningsmiljöer och ritade möbler och textilier som kunde igenkännas som europeiska men som samtidigt hade finska särdrag. Han följde samtida strömningar i sin strävan att utveckla en nationell stil med utgångspunkt i folkliga hemslöjdsalster. I Finland hörde han tillsammans med sin vän konstnären Fanny Churberg och kretsen kring den av henne initierade föreningen Finska handarbetets vänner till skaparna av denna nya inriktning. Senare fjärmade han sig från denna grupp fennomaner och närmade sig den liberala konstuppfattning som företräddes av professorn och konstpolitikern Carl Gustaf Estlander.
Som utställningsarkitekt och -kommissarie kunde Ahrenberg också förhandla med och påverka de ryska utställningsmyndigheter som i sista hand satte ramarna för det finländska deltagandet. Ahrenberg, som vuxit upp i en mångkulturell atmosfär i Viborg, hade goda språkkunskaper. Han var därför lämpad för specialuppdrag som förutsatte kontakter med representanter för det ryska kejsardömet. Han fick sålunda i uppdrag att planera och ansvara för kejsar Alexander III:s besök vid en militärövning i Villmanstrand 1885 och dessutom att planera inredningen av den fiskestuga i Langinkoski som sedan skänktes till kejsarfamiljen. Ahrenberg skapade i båda fallen för majestäterna en ”finsk” miljö genom att använda motiv från traditionella föremål och karelska textilier.
En stor del av de byggnader som Ahrenberg planerade som arkitekt vid Överstyrelsen för allmänna byggnader utfördes i samarbete med kolleger, men det finns också ett flertal självständiga projekt som går under hans eget namn. Lyceer, flickskolor och seminariebyggnader utgör huvudparten av de arbeten han utförde å tjänstens vägnar; bland de privata finns ett flertal kyrkor och samskolor. Som arkitekt var Ahrenberg en konsekvent eklektiker, som sökte sina influenser i den västerländska kulturens rika form- och stilförråd. I princip var han till följd av sin utbildning klassicist, vilket också kom till uttryck i hans artiklar. Han talade t.ex. för C. L. Engels stil och byggnadssätt vid en tidpunkt, sekelskiftet 1900, då nationalromantiken redan gjort sitt intåg. Hans synsätt hindrade honom ändå inte från att pröva gotiska stildrag, såsom i träkyrkan i Kajana eller i några flickskolor. Ahrenbergs syn på sin egen tids arkitektur och konstliv kan inte entydigt definieras. Å ena sidan förefaller han konservativ, som en som opponerade sig mot dem som vid sekelskiftet bröt med den klassiska stilen. Men å andra sidan kan man hos honom också se en förespråkare för de nya strömningarna.
Ahrenberg var den förste finländske arkitekt som insåg betydelsen av en systematisk och historiskt motiverad restauration av arkitektoniskt värdefulla minnesmärken. I Åbo domkyrka har hans restaureringar av Torsten Stålhandskes, Åke Totts och ätten Kankas gravkor bevarats. De återskapade historiska interiörer och kulturvärden som Åbo brand i stor utsträckning förstört. Ahrenberg ringaktade inte historisk sakkunskap men följde samtidigt en för 1800-talet typisk stilrestaurering – en metod som senare skulle bli utsatt för sträng kritik. Medeltidsforskaren Emil Nervander, som tillsammans med Ahrenberg skulle göra upp planer för restaureringen av Tövsala kyrka, ansåg att man hade en alltför schematisk syn på restaureringsobjektet och inte beaktade dess särdrag. Nervander påpekade att inte en enda levande arkitekt gjort sig mödan att lära känna det historiska material som Finska fornminnesföreningen samlat in. Han hade uppenbarligen sin samarbetspartner i tankarna. Fornminnesföreningen representerade en finsknationell inriktning som Ahrenberg, kosmopolit och beundrare av svensk kultur, inte omfattade med några varmare tankar.
Ahrenberg debuterade som författare genom att 1870 bidra med resebrev och små noveller till Helsingfors Dagblad och Finsk Tidskrift. De kom att bilda stommen i novellsamlingarna På studieresor (1878) och På främmande botten (1880). På 1880-talet upptäckte han sin hembygd, östra Finland. Karelen blev hans speciella motivkrets. Karelska folklivsbilder ingår i bl.a. novellsamlingarna Hemma (1887) och Österut (1890) samt i berättelsen Hihuliter (1889). Det främsta arbetet med motiv från östra Finland är romanen Stockjunkarn (1892). Däremellan gav han ut en brevnovell Anor (1891), som skildrar aristokratins liv på 1700-talet.
Romanerna Familjen på Haapakoski (1893) och Vår landsman (1897) har betraktats som Ahrenbergs främsta verk. De skildrar förryskade finländska officerare och deras familjer och knyter delvis an till det östfinska temat. Böckerna blev mycket populära, och till det bidrog säkerligen att Ahrenberg som en förebild använde ministerstatssekreteraren för Finland Woldemar von Daehn och hans familj. I samlingen Människor som jag känt, första delen, citerar Ahrenberg den kommentar som von Daehn fällde när Ahrenberg överlämnade ett exemplar av sin Haapakoski-roman. Den lydde: ”Hm! tackar, hm! Har läst den redan. Arkitekten har exploaterat mig, plöjt med mina kalvar.” Ahrenbergs två sista arbeten, de historiska romanerna Med styrkans rätt (1899) och Rojalister och patrioter (1901) var svagare än de tidigare böckerna och fick ett svalt mottagande.
Ahrenbergs böcker uppskattades av samtiden och de översattes till finska och andra språk. Nu har de i huvudsak fallit i glömska; klassiker blev de inte. Den samtida kritiken konstaterade att Ahrenberg hade en livfull fantasi och en flytande penna men att intrigerna och språket ställvis uppvisade brister.
I memoarboken Människor som jag känt beskriver Ahrenberg ett brett persongalleri och belyser via det också sina egna resor, sociala kontakter och yrkeskolleger, olika arbetsuppdrag och studier. Till hans bekantskapskrets hörde Heinrich Schliemann, berömd för sina utgrävningar av Troja, den ryske konstnären Vasilij Veresjtjagin, Ivan Turgenjev, Viktor Rydberg, Parisoperans arkitekt Charles Garnier, och den normandiske greven Arthur de Gobineau, ur vars rasteorier om germanernas förträfflighet Ahrenberg hämtade idéer. I hemlandet rörde han sig i de kulturella och politiska kotterierna. Han tecknade personstudier av bland andra Zacharias Topelius, ministerstatssekreteraren Woldemar von Daehn och dennes adjoint Victor Procopé, av ett antal generalguvernörer samt av Albert Edelfelt, Fredrik Pacius, folkloristen Julius Krohn, skulptören Robert Stigell och teaterchefen Kaarlo Bergbom. Enligt Ahrenberg hade folkkulturen haft stor betydelse för hans andliga utveckling, och därför avporträtterade han i ord också två av tjänarinnorna i sitt barndomshem samt jägaren Ignoi Wornanen. Wornanen hade han besökt tillsammans med konstnären Severin Falkman, och genom Wornanen lärde han känna ödemarkerna i Karelen och dess folk.
Ahrenberg skrev flitigt i Helsingfors Dagblad, Nya Pressen, Hufvudstadsbladet och Finsk Tidskrift. Då generalguvernör Bobrikov drog in Nya Pressen 1900, grundade Ahrenberg Dagligt Allehanda. Tidningen lyckades kringgå censuren i ungefär ett års tid, tills också den blev indragen. Därtill medverkade Ahrenberg i tidskriften Teknikern.
Ahrenbergs hustru Widolfa var konstnär. Enligt vad han själv berättar gjorde han hennes bekantskap vid konstakademin i Stockholm där båda studerade. Dottern Signe, gift Tandefelt, var också konstnär och bäst känd som konstkritiker. Dottersonen Kaj Franck, för vilken morfaderns konstnärliga och andliga arv spelade en uppenbart stor roll, kom att bli en av den finländska konstindustrins mest kända formgivare.
Eeva Maija Viljo och Markku Tyynilä
Johan Jacob Ahrenberg, Jac., född 30.4.1847 i Viborg, död 10.10.1914 i Helsingfors. Föräldrar rektorn Carl Wilhelm Ahrenberg och Matilda Maria Bäck. Gift 1876 med Fredrika Widolfa Carolina von Engeström.
VERK. Kauppakatu 18, Kuopio (1879); Heinjoki kyrka (1881); konsul Wolffs hus, Viborg (1884); ärkebiskopens residens, Åbo (1887); Tampereen suomalainen reaalilyseo, Tammerfors (1888, 1896); Viipurin suomalainen klassillinen lyseo, Viborg (1889); landshövdingens residens, Viborg (1890); seminariet i Sordavala (1888, 1907); restaureringsplan för Raumo kyrka (1889); Hangö kyrka (1890); Posthuset, Salmi (1892); S:t Olofs badinrättning och casino i Nyslott (1894, 1896); länssjukhuset i Viborg (1895); Kadettskolan, Fredrikshamn (1896); Vaasan suomalainen reaalilyseo, Vasa (1896); seminariet i Raumo (1897); Oulun suomalainen tyttökoulu, Uleåborg (1899); seminariet i Heinola (1900); Kajana kyrka (1895); Kristinestads kyrka (1893/1896); seminariet i Kajana (1900); restaureringsplan för Åbo slott (1901); Realskolan i Mariehamn (1902); tronsalens inredning i Kejserliga palatset, Helsingfors (1905); Helsingin suomalainen normaalilyseo, Helsingfors (1904); Turun suomalainen tyttökoulu, Åbo (1905); Viipurin suomalainen tyttökoulu, Viborg (1905); Tampereen suomalainen reaalilyseo, Tammerfors (1906); restaureringsplan för Akademihuset, Åbo (1908); Turun suomalainen reaalilyseo, Åbo (1908); Lantmäterikontorets hus, Åbo (1908); Synagogan, Helsingfors; Raahen yhteiskoulu, Brahestad; Ortodoxa kyrkan, Kexholm, Posthuset, Viborg (1914).
PRODUKTION. Finsk ornamentik 1878−1882; Förslag till Viborgs slotts restaurering. Tekniska föreningens i Finland förhandlingar (1886); Hemma. Skildringar från östra Finland (1887), Hihuliter. Skildringar från östra Finland (1889); Österut. Berättelser (1890); Stockjunkarn. En berättelse från Karelen (1892); Familjen på Haapakoski (1893); Vår arkitektur och våra arkitekter. Teknikern 1897−1898; Ur Åbo slotts byggnadshistoria (1901); Ett nytt uppslag i frågan om Åbo domkyrkas restauration. Finsk tidskrift 2/1903; Människor som jag känt 1−6 (1904−1914).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Meritförteckningar, Byggnadsstyrelsens arkiv, Statens fastighetsverk; Tövsala, Byggnadshistoriska avdelningens topografiska arkiv, Museiverket. B. Brunila, Jac. Ahrenberg in memoriam. Arkitekten 7/1914; E. Ekelund, Jac. Ahrenberg och östra Finland (1943); V. Lukkarinen, Classicism and History. Finska Fornminnesföreningens Tidskrift XX/1989; Arkitektens arbete. Finlands arkitektförbund 1892−1992 (1992); Sata vuotta Suomen käsityön ystävät 1879−1979 (1979); H. Tallqvist, Tekniska föreningen i Finland 1880 (1930).
BILDKÄLLA. Ahrenberg, Jac. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.