Theodor Bruun föddes i Fredrikshamn men bodde och arbetade största delen av sitt liv i Ryssland. Han hade en viss kontakt med Finland och finländarna genom sina vistelser på Summa gård i Veckelax, men före sin utnämning år 1881 till ministerstatssekreterare för Finland var Finland tämligen främmande för honom. Efter att ha adlats deltog Bruun dock i lantdagarna 1863–1864 och 1877–1878, varvid han nödgades fördjupa sig i förhållandena i Finland. Under sina sista levnadsår försökte Bruun balansera mellan finländska och ryska intressen men blev då föremål för både finländarnas och ryssarnas misstro.
Theodor Bruun gick i skola i S:t Petersburg och efter att ha avlagt studentexamen 1839 skrevs han in som studerande vid juridiska fakulteten vid universitetet där. Sedan Bruun blivit juris kandidat anställdes han 1844 som tjänsteman vid andra avdelningen, eller kodifikationsavdelningen, vid det kejserliga kansliet, där han snabbt avancerade. Den flitige och begåvade Bruun utnämndes 1869 till medlem av den dirigerande senaten i Ryssland och några år senare till adjoint för chefen för kodifikationsavdelningen. Bruuns talanger framgår också av att han på 1870-talet var medlem i eller ordförande för många olika kommittéer, bland andra kommittén för järnvägsväsendet och kommittén för en reform av fångvården. Bruun adlades 1863, och han deltog i lantdagarna i Finland 1863–1864 och 1877–1878.
Sedan ministerstatssekreterarens adjoint avlidit i januari 1881 utnämnde kejsar Alexander II på eget initiativ Bruun till dennes efterträdare med förbigående av elva andra för honom föreslagna kandidater. Efter Alexander III:s trontillträde anhöll ministerstatssekreterare Emil Stjernvall-Walleen om avsked, vilket beviljades i augusti 1881, och Bruun utsågs till hans efterträdare.
På Alexander III:s tid skedde alla föredragningar på ryska – i motsats till vad som varit fallet under hans företrädares tid – varvid goda insikter i ryska språket blev nödvändiga för att föredra de finska ärendena. Om en förändring av styrelsesättet från personligt till byråkratiskt berättar också att Alexander III inte duade sina rådgivare såsom de tidigare härskarna gjort. Kejsarens förhållande till ministerstatssekreteraren var dock gott och förtroendefullt, även om Bruuns förhållande till Alexander III var mera opersonligt än till Alexander II.
De ledande kretsarna i Finland var inte förtjusta över utnämningen av Bruun. Redan många år tidigare hade Stjernvall-Walleen sagt om Bruun att en hederlig ryss vore nyttigare för Finland än en halvfinne och att Bruun inte hade sådana kontakter som behövdes för att upprätthålla Finlands ställning. Detta omdöme ägde sin riktighet, och ministerstatssekreterarens ställning sjönk klart under Bruuns tid. Hans möjligheter att påverka var mindre än företrädarens, eftersom han inte hade tillräckligt goda relationer till ministrarna för nyckelsektorerna i kejsardömet och inte heller till de högsta ämbetsmännen i Finland.
Bruuns förhållande till generalguvernör Fjodor Logginovitj Heiden var korrekt och på ett allmänt plan gott, men oenighet om ärendena förekom ofta. När Kommittén för finska ärenden och generalguvernören avgav från varandra avvikande utlåtanden underställdes dessa kejsaren, som i regel fattade beslut i enlighet med generalguvernörens uppfattning, men undantag förekom. Generalguvernör Heiden led nederlag 1883 sedan han lierat sig med den fennomanska minoriteten i senaten och dess ledare Yrjö-Koskinen i tvisten om att göra finskan till ett officiellt språk genom en förordning. Majoriteten i senaten pressade Bruun och kommittén för finska ärenden till att avslå förslaget, och kejsaren ansåg sig inte kunna besluta i ärendet mot senatsmajoritetens, finska kommitténs och ministerstatssekreterarens uppfattning. Bruun själv var fullständigt övertygad om att ifall han för kejsaren föreslagit att det finska språket skulle få officiell ställning hade kejsaren sagt att det enda möjliga officiella språket i Finland var ryska. Bruun ansåg sig sålunda ha gjort Finland en stor tjänst genom att förhindra uppkomsten av en sådan situation.
Bruuns ställning försvagades 1883, ty sedan Heiden lidit ytterligare ett nederlag fick han tillstånd av kejsaren att närvara vid ministerstatssekreterarens föredragningar. I detta läge ansåg Bruun det lämpligast att i förväg underhandla med generalguvernören om tvistefrågor för att oenigheterna inte skulle behöva lösas vid föredragningen.
Ett väsentligt drag i Bruuns verksamhet som ministerstatssekreterare var att han inte godtog de finländska liberalernas uppfattning om Finland som en från Ryssland separat stat som stod i ett unionsförhållande, utan han betraktade Finland som en rysk besittning med egna lagar och privilegier. Bruun medgav visserligen att Finland hade en egen konstitution, en egen grundlag, men detta inskränkte enligt hans åsikt inte på något sätt i en modern mening härskarens makt. På basis av denna uppfattning verkade Bruun i sitt ämbete så att finländarnas, enligt hans uppfattning, alltför långtgående försök att utvidga autonomin inte skulle skada denna, och å andra sidan så att finländarna inte skulle lyckas i sina planer att begränsa monarkens rättigheter. Konfliktforum blev Kommittén för finska ärenden, som bestod av två finländska senatorer, en rysk medlem och kejsarens finländska rådgivare med ”vidsyntare uppfattning” (ministerstatssekreteraren och hans adjoint).
Bruuns och hans adjoints och efterträdares Casimir Ehrnrooths tid i Kommittén för finska ärenden har betraktats som avvikande från företrädarna Alexander Armfelts och Emil Stjernvall-Walleens. Vid början av Bruuns och Ehrnrooths epok stod i regel vid omröstningarna senatorerna på ena sidan för att försvara senatens propositioner, medan Bruun, Ehrnrooth och den ryske medlemmen stod på andra sidan. Åsikterna i senaten började vid mitten av 1880-talet alltmer splittras i enlighet med partilinjerna, och senatorerna i kommittén kunde därför rösta i kors. Kommittén började få rollen av ett organ för övervakning av senaten, varför det inte är något under att Bruun i hög grad uppskattade den.
Tidningspressen i Finland hade liksom lantdagsmännen i gemen en mycket negativ bild av Bruun, vilket uttryckligen berodde på att Bruuns relationer till senaten inte fungerade. Förhållandet till lantdagen förbättrades säkerligen inte av att Bruun och kommitténs ryske medlem 1885 vägrade överlåta kommitténs protokoll till lantdagen för granskning.
Bruun belönades för sina tjänster med ett flertal ryska ordnar, bland annat riddartecknen av Vita örnens orden och Alexander Nevskijorden, han upphöjdes till friherre och han tilldelades titeln verkligt geheimeråd.
Bruuns ställning som ministerstatssekreterare var inte avundsvärd, då han tvingades balansera mellan många olika intressen och utstå kritik av den finländska pressen. Han insjuknade i början av år 1888, beviljades avsked och avled på hösten samma år på Summa gård. Gården hade kommit i släkten Bruuns ägo 1790. Med sitt omfattande arkiv och ståtliga bibliotek var gården ännu i början av 2000-talet i samma släkts ägo.
Kristiina Kalleinen
Theodor Bruun, född 18.5.1821 i Fredrikshamn, död 8.9.1888 i Veckelax. Föräldrar kommerserådet Anton Bruun och Jacobina Stewen. Gift 1852 med Maria von Fock.
KÄLLOR OCH LITERATUR. O. Jussila, Kenraalikuvernööri, ministerivaltiosihteeri ja senaatti. Suomen keskushallinnon historia 1809–1996 (1996); R. Schweitzer, The rise and fall of the Russo-Finnish Consensus (1996); M. Öljymäki, Esittelijä vai ministeri? Suomen ministerivaltiosihteerin julkinen kuva 1800-luvun loppupuolella. Tutkielmia Suomen suuriruhtinaskunnan keksushallinnon historiasta (1992).
BILDKÄLLA. Bruun, Theodor. Museiverket.