Matthias Calonius är känd som Finlands mest betydande rättslärde genom tiderna. Som jurisprofessor vid Åbo akademi från 1778 lyfte han den juridiska undervisningen och forskningen ur förfallet. Calonius var därtill en framstående praktiserande jurist och ledamot av Högsta domstolen i Sverige. En tid efter att Finland anslutits till Ryssland lyckades kejsar Alexander I vinna över Calonius på sin sida. Efter att ha deltagit i utformandet av regeringskonseljens reglemente utnämndes Calonius 1809 till Finlands första prokurator, ett ämbete som då lämpades efter hans mått och blev mera betydande än vad som ursprungligen avsetts.
Matthias Calonius härstammade från borgarsläkten Pytti i Åbo. Hans farfar timmermannen Henrik Johansson Pytti antog namnet Kalonen sedan han blivit ägare till ett hus med detta namn, och hans två söner latiniserade sitt släktnamn då de skrev in sig vid akademin i Åbo. Matthias Calonius d.ä. utförde sin livsgärning som präst i Saarijärvi, där han avancerade till kaplan och därefter till kyrkoherde. Han gifte sig med dottern till den tidigare kaplanen i Saarijärvi Henrik Silander. I äktenskapet med Elisabeth Silander föddes fem söner och tre döttrar. Matthias Calonius d.y. förblev ungkarl, liksom sin vän och kollega Henrik Gabriel Porthan.
Efter att ha genomgått Borgå gymnasium blev Calonius student vid Åbo akademi 1757. Han skrev in sig vid Viborgs studentavdelning och valdes redan efter två års studier till avdelningens kurator, ett uppdrag som han skötte i närmare 20 år. Han studerade humanistiska ämnen vid akademin, men tog inte magisters grad.
Calonius verksamhet som konsistorieamanuens från 1763 torde ha påverkat de många undantag som gällde hans utnämning till docent 1764. Som orsak till att han inte hade avlagt magisterexamen angav konsistoriet hans fattigdom. Han fick disputera på sin avhandling i historia, De nova facie Orbis Europaei Circa Saeculum Reformationis exorta. Calonius gjorde också ett utkast till en avhandling om penningväsendet, som han inte behövde trycka eller försvara. Han disputerade för docenturen ett halvt år efter sin utnämning 1764, då han försvarade andra delen av sin avhandling De nova facie. Den tredje delen framlade han som professorsspecimen 1777, varefter forskningen blev därvid.
Calonius utsågs 1770 till att sköta tjänsten som universitetets sekreterare och redan följande år utnämndes han till adjunkt vid filosofiska fakulteten. I konsistoriets tjänstetillsättningsförslag hänvisades till att Calonius var allmänt känd för de ”lyckligaste snillegåvor” och för utmärkta kunskaper på vetenskapernas olika områden samt till hans breda kunskaper i juridik. Han inkallades för övrigt som medlem av Aurorasällskapet 1771, omedelbart efter att det grundats. Han hörde till medarbetarna i Tidningar utgifne af et Sällskap i Åbo, Finlands första tidning.
Calonius hade på egen hand studerat också juridik. Från 1774 verkade han som ständig adjungerad medlem av slottsrätten i Åbo och skötte även konsistoriemedlemmarnas rättsärenden, uppenbart med sikte på att efterträda den sjuklige Olof Pryss som professor i juridik. Calonius placerade sig 1777 i andra förslagsrummet, efter Porthan, till tjänsten som professor i vältalighet, d.v.s. romersk litteratur, och följande år i första rummet till tjänsten som professor i juridik, till vilken han utnämndes den 27 juni 1778.
Calonius presiderade för i medeltal två avhandlingar per år innan han blev verksam i Högsta domstolen, och därefter för en i året. Dissertationerna har obestridligen skrivits av Calonius själv, även om det enligt tidens sed var hans elever som lät trycka dem och försvarade dem. Av dessa utgjorde fem rättshistoriska studier i träldomens historia i Sverige, De prisco in patria servorum jure (1780–1793). De väckte även uppmärksamhet utanför Sveriges gränser. De tio andra gällde svensk civilrätt, straffrätt och kriminalprocessrätt. I sina föreläsningar, hållna på latin, behandlade Calonius 1734 års lag, civilrätt, civilprocessrätt, kyrkorätt, straffrätt, kameralrätt och sjörätt.
Som rättslärd har Calonius beskrivits som en konservativ förespråkare för naturrätten, men i själva verket betonade han också den gällande lagen samt lagarnas rättshistoriska bakgrund, och hans rättsmoral förefaller väl förankrad i den romerska rätten. Att placera in honom i en skola har visat sig svårt. Calonius har ansetts vara en tidig representant för den historiska skolan, då man fäst uppmärksamhet vid hans föreläsningar i vilka han framlade en historisk analys av orsaken till upphävandet av träldomen. Allmänt taget är det också de historiska och rättshistoriska studierna som utgör den förnämsta delen av Calonius forskning, så det är inte utan skäl den 1990 grundade föreningen för främjande av rättshistorisk forskning och kunskap i Finland bär namnet Matthias Calonius-samfundet.
Under sin tid som professor verkade Calonius tre gånger som universitetets rektor, 1781–1782, 1800–1801 och 1807–1808. Han var också i trettiofem års tid, från 1779 till 1814, inspektor för Viborgs studentavdelning. Som professor i juridik fick Calonius också verka som ”konsistoriets jurist”, vilket ökade hans anseende som praktiserande lagman. Att han av G. A. Reuterholms förmyndarregering kallades till ledamot av Högsta domstolen i Stockholm vittnar om den aktning han åtnjöt i Finland. Medan han var i rikets huvudstad, 1793–1799, upprätthöll Calonius en livlig korrespondens med sin vän Porthan och höll sig noga underrättad om såväl stora som små händelser i Åbo.
Eftersom Calonius till tjänsteåren var yngst i Högsta domstolen blev han tvungen att som den första avge utlåtanden inför föredragningen. Detta innebar en avsevärd arbetsbörda, men därigenom har också eftervärlden fått se prov på hans skicklighet som rättsskipare. Calonius var också medlem av justitiekonseljen, en av de separata konseljer som hade ersatt det av Gustav III avskaffade riksrådet. Calonius skrev 1789 en kort, allmän presentation på svenska av grunderna för krigslagarna, vilket vid sidan om utlåtandena visar att han också nyttjade svenskan med stor skicklighet. Han behärskade också finskan väl och gjorde 1795 en översättning till finska av förmyndarregeringens redogörelse för de domar som avkunnats efter den ”Armfeltska konspirationen”. Efter att ha återvänt till Finland publicerade han 1808 en granskad och förbättrad finsk version av 1734 års lag.
Då de ryska erövrarna anlände till Åbo var Calonius rektor för akademin. Vice kansler, biskop Jacob Tengström förhöll sig inställsam till erövrarna, men Calonius var mera reserverad. Vid nedläggandet av rektoratet den 22 juni 1808 tackade han ockupationsarmén för dess måttfullhet, ”värdig tidens högre civilisation”, men konstaterade manligt att fastän kropparna hamnat i fiendens våld förblev själarna sin lagliga regent trogna, ty så länge som krigets slutliga utgång var osäker ”beror det icke på deras gottfinnande att afskudda sig sitt undersåtskap och lösa sig från gemenskapen med sitt fädernesland, såframt de ej vilja befläcka sig med förräderiets ärelösa brott”.
Alexander I, under vars ”ädla och milda” yttre dolde sig en misstänksam realpolitiker, uppskattade principfasta män som Calonius högre än medlöpare. Då han efter öppnandet av Borgå lantdag besökte Åbo visade han Calonius särskild gunst och lyckades genom sin älskvärdhet vinna över den 71 år gamle mannen på sin sida. Den första april 1809, samma dag Alexander anlände till Åbo, fick Calonius ett brev av föredraganden för finska ärenden Michail Speranskij, där denne i uppskattande ordalag förmedlade kejsarens önskan att Calonius skulle delta i den kommitté som tillsatts för att utarbeta reglementet för regeringskonseljen.
Ordförande i reglementskommittén var biskop Jacob Tengström. De övriga medlemmarna var en annan representant för prästeståndet och två för adelsståndet samt som protokollförande medlem kejsarens förtrogne, Speranskijs medhjälpare R. H. Rehbinder. Som Finlands mest framstående jurist deltog Matthias Calonius i kommitténs arbete från Åbo.
Det är alldeles uppenbart att Speranskij och Rehbinder redan då de kom till Borgå hade åtminstone ett utkast till reglemente färdigt, för kommitténs första förslag blev klart på fyra, fem dagar. Förslaget sändes till Calonius i Åbo, där denne gjorde ett nytt, mera omfattande men samtidigt mera skissartat förslag än kommitténs tidigare. I motsats till vad som ofta hävdats fortsatte inte kommittén sitt arbete utgående från Calonius förslag utan från sitt eget och från Calonius anmärkningar. Calonius uppgift i utarbetandet av reglementet var också att säkerställa att förslaget anpassades till de svenska lagar som godkänts av kejsaren och särskilt att kollegialitetsprincipen följdes utan reservationer.
Efter att kommittén fått Calonius version slutförde den sitt förslag, och Rehbinder sände detta till Speranskij. Rehbinder översatte också förslaget till franska, och utgående från den skrev Speranskij på franska ett ”projekt”, som efter att det godkänts av kejsaren i början av juli i svensk översättning sändes till ständerna för utlåtande. Efter inkommet utlåtande stadfäste kejsaren reglementet den 18 augusti 1809. I enlighet med reglementet fick konseljen endast en advokatfiskalstjänst – adelsståndets anhållan om en justitiekanslerstjänst förkastades av de andra stånden – vilket också både kommittén och Calonius hade föreslagit. Advokatfiskalen, som på franska översatts till ”procureur”, blev dock ”prokurator” i den slutliga svenska versionen.
Ständerna fick för första gången föreslå medlemmar till regeringskonseljen, men då det fanns flera kandidater än platser var det generalguvernör Michail Barclay de Tolly som fick sammanställa den slutliga medlemslistan på basis av ständernas förslag. Calonius hade fått stöd av samtliga fyra ständer för att bli ofrälse medlem av justitiedepartementet; enligt reglementet skulle konseljen till hälften bestå av adliga och till hälften av ofrälse. På Barclays kandidatlista nämndes prokuratorn först, och till denna tjänst föreslog han Calonius eller Adolf Fredrik von Willebrand, vilka också var hans alternativa kandidater till justitiedepartementet. Fastän Barclay de Tolly inte i övrigt motiverat sitt förslag, motiverade han särskilt varför han föreslog Calonius. Prokuratorns uppgift var enligt Barclay av stor betydelse, och för den behövdes en sakkunnig och karaktärsfast person, som utan rädsla, osjälviskt och rättvist uppfyllde sin plikt. Professor Calonius fyllde enligt Barclay dessa krav, men om kejsaren inte godkände honom kunde Barclay inte föreslå någon annan än von Willebrand i hans ställe.
Att Barclay nämnde möjligheten att kejsaren inte skulle godkänna Calonius som prokurator torde inte hänföra sig till Calonius modiga ord 1808, utan tvärtom till att Speranskij och kejsaren skulle ha önskat använda Calonius, som de såg som en nyckelfigur, i ett viktigare uppdrag som medlem av konseljen, emedan tjänsten som ”advokatfiskal” skulle ha varit för anspråkslös för honom. Calonius utnämndes till prokurator. Han fick dessutom behålla sin professur, fastän prokuratorn liksom professorn var en ordinarie ämbetsman utnämnd på livstid, i motsats till konseljmedlemmarna, som utsågs på tre år.
Generalguvernör Barclay de Tolly önskade i samförstånd med kejsaren respektera Finlands lagar och behövde stöd av en man som verkligen kände dem. Därför omvandlade han den mera anspråkslösa tjänsten som advokatfiskal till det mera auktoritativa ämbetet som prokurator, mera betydande än de ordinarie medlemmarna i konseljen. Också efter att konseljen inlett sitt arbete stödde han prokuratorns auktoritet, och i 1812 års instruktioner för generalguvernören och prokuratorn fick prokuratorns maktposition lagstadgad bekräftelse. Prokuratorn fick granska lagligheten i såväl de lägre som de högre tjänstemännens, rentav generalguvernörens och regeringskonseljens handlande och stod sålunda som uttydare av lagen ovanom sina närmaste överordnade. Prokuratorn var också som högsta åklagare chef för åklagarväsendet.
Calonius tidigare så goda hälsa verkar emellertid ha börjat vackla 1809, och 1810 drabbades han av en förlamning, varvid R. H. Rehbinder på egen begäran förordades att assistera Calonius som biträdande prokurator. Uppdraget gjordes officiellt i 1812 års instruktioner.
Calonius betydelse inom regeringskonseljen var mycket stor under konseljens första tid. Konseljens ledamöter läste reglementet till punkt och pricka, medan Calonius utan att fästa sig vid småsaker följde en i allmänhet smidig och ändamålsenlig ”realpolitisk” linje. Calonius höll också efter ledamöterna och menade exempelvis 1809 att det var lagstridigt att vissa expeditionschefer ansett sig på förhand kunna bestämma föredragarens ståndpunkt. Också i andra ärenden än 1811 års instruktioner försvarade Calonius regeringskonseljens befogenheter.
Calonius, som fått statsråds titel 1812, beviljades avsked från prokuratorsämbetet den 12 februari 1816, då han blev verkligt statsråd. Sin professur behöll han till sin död 1817. Han testamenterade hela sin egendom till sin hushållerska, som dock avled inom kort. Calonius värdefulla bibliotek, bestående av 3 360 volymer, vars värde var fem gånger större än värdet på hans hus, inköptes av finska staten 1823 på initiativ av prokurator C. J. Walleen. Det var meningen att det skulle inrymmas i det allmänna bibliotek som skulle grundas i Helsingfors, men efter Åbo brand och universitetets flyttning till Helsingfors överläts det åt universitetsbiblioteket. Där placerades även Calonius handskriftssamling och den Calonius-Naumannska samlingen för politiska pamfletter och accidenstryck.
Då det unga Finland sedermera behövde stormän, upphöjdes Henrik Gabriel Porthan och Matthias Calonius som de första av dessa. Under senare tider har Porthans namn varit mera känt, medan forskningen i högre grad ägnat sig åt Calonius vetenskapliga verksamhet, tack vare Edwin Linkomies översättning av hans latinska föreläsningar i civilrätt. De har gett namn åt var sin universitetsbyggnad, Porthan åt Porthania vid Helsingfors universitet och Calonius åt Calonia vid Åbo universitet.
Markku Tyynilä
Matthias Calonius, född 7.1.1738 i Saarijärvi, död 13.9.1817 i Åbo. Föräldrar kyrkoherden i Saarijärvi Matthias Calonius och Elisabeth Silander.
PRODUKTION. Opera omnia I–V. Stockholm (1829–1836; I–II studier och program på latin; III–V smärre skrifter och utlåtanden i Högsta domstolen på svenska); Supplementband (1870, samling utlåtanden avgivna i egenskap av prokurator); Nytt supplement (1925, utlåtanden om militära brott); Praelectiones in iurisprudentiam civilem (1908, föreläsningar i civilrätt).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Promemorior, utlåtanden. Senatens och prokuratorsämbetets arkiv, Rehbinderska samlingen, Riksarkivet; Matthias Calonius arkiv, Nationalbiblioteket; Helsingfors universitets arkiv. Opera Omnia (1829–1836); Henrik Gabriel Porthans bref till Matthias Calonius I–II (1886); Matthias Calonii bref till Henrik Gabriel Porthan (1902); Matthias Calonius’ brev till Nathanael Gerhard af Schultén (1969). L. Björne, Patrioter och institutionalister. Den nordiska rättsvetenskapens historia I (1995); O. Jussila, Suomen perustuslait 1808–1863 (1969); H. T. Klami, Suomen oikeustiede Ruotsin vallan aikana (1982); M. Klinge, Professorer (1990); M. Klinge et.al., Kungliga akademien i Åbo 1640–1808 (1987); M. Klinge et al., Kejserliga Alexanders-universitetet 1809–1917 (1989); M. Tyynilä, Senaatti. Tutkimus hallituskonselji-senaatista 1809–1918 (1992); M. Wahlberg, Den finska straffrättsvetenskapens födelse I (2003); R. A. Wrede, Matthias Calonius (1917).
BILDKÄLLA. Calonius, Matthias. Oljemålning (detalj). Museiverket.