J. R. Danielson-Kalmari är bäst känd som historiker. Han var med om att skapa en ny forskningstradition och en ny forskargeneration inom den finska historieforskningen. Som vetenskapsman försvarade Danielson-Kalmari med historiska argument Finlands autonomi gentemot förryskningssträvandena. I sina politiska åsikter är han bekant som en gammalfinsk undfallenhetsman. Under slutet av sin levnad var Danielson-Kalmari ett slags ”grand old man” inom såväl vetenskap som kulturliv, och även i övrigt inom samhället, där han kom att inta en position rätt långt högerut på den politiska skalan.
Johan Richard Danielson föddes i maj 1853 som barn till kaplanen i Hauho, sedermera kyrkoherden Johan Filip Danielson. Han inledde sin skolgång i högre elementarskolan i Tavastehus för att sedan flytta till Finska elementarskolan i Jyväskylä, varifrån han utexaminerades 1870. Vid universitetet studerade han först grekisk och romersk litteratur, men övergick inom kort till att läsa historia. Danielsons första studie i historia behandlade Adolf Ivar Arwidsson; hans ursprungliga forskningsämne var lantdagen i Borgå, vilket professor Georg Zacharias Yrjö-Koskinen ansåg vara ett väl krävande ämne vid denna tidpunkt. Danielson inriktade sig på allmän historia, men senare blev han kanske bäst känd för sina tolkningar av Borgå lantdag och uppkomsten av Finlands autonomi och upphöjning ”bland nationernas antal”.
Åren 1876–1877 företog Danielson en studie- och forskningsresa till Tyskland, där han förstärktes både i sin nationalitetsuppfattning och i sina åsikter i samhällsfrågor. Han påverkades av bl.a. Johann Gustav Droysen, en av tidens stora auktoriteter inom historieforskningen, av vilken han fick ämnet för sin licentiatavhandling Voltaire Kaarle XII:n historian kirjoittajana (Voltaire som Karl XII:s biograf), samt av nationalekonomen Adolph Wagner. En dissertation för docentur skrev han under rubriken Zur Geschichte der Sächsischen Politik 1706–09, och höll sig därmed på sätt och vis till ett tema från Karl XII:s tid. Lärdomsproven hörde i huvudsak till disciplinen allmän historia. Bägge avhandlingarna granskades våren 1878, och Danielson erhöll en docentur i allmän historia.
Det var i synnerhet Wagners och Gustav Schmollers sociala och ekonomisk-politiska åsikter som påverkade Danielsons fennomani och hans politiska och sociala tänkande, inte enbart hans historiefilosofiska tankar. Wagner, Schmoller och deras skola var ett slags konservativa socialister, som önskade omfatta ett äldre samhälles värderingar men samtidigt förbättra arbetarklassens förhållanden för att hålla arbetarna borta från socialismen. De blev kända som katedersocialister, vilket ursprungligen var ett öknamn.
Danielson övervägde för egen del en pedagogisk bana och utnämndes också 1878 till lektor i historia, geografi och svenska vid Vasa lyceum. Han tillträdde dock inte tjänsten utan stannade i Helsingfors, där han undervisade i Svenska normallyceum och Finska flickskolan tills en akademisk bana öppnade sig då Zacharias Topelius avgick med pension från professuren i allmän historia. Danielson sökte tjänsten och speciminerade för professuren med en avhandling kallad Bidrag till en framställning af Englands socialpolitik och ekonomisk-sociala utveckling under XIII–XVI århundradet.
Danielson fick professuren 1880 efter en hård kamp med sin svenskspråkige medtävlare Magnus Gottfrid Schybergson. Den svenska opinionen var förbittrad över utnämningen och ansåg att den skett på språkpolitiska grunder, speciellt som Yrjö-Koskinen i sitt utlåtande hade funnit Danielson kompetent men Schybergson inkompetent för tjänsten. I den vetenskapliga dialogen mellan Danielson och Schybergson fortsatte stridigheterna länge.
Det social- och ekonomisk-politiska tema man finner i Danielsons professorsavhandling vittnade om en ny inriktning i hans forskning, som präglades av en sammansmältning av politisk historia och historisk nationalekonomi, en ”kollektivets” historia och en darwinistiskt färgad utvecklingsidé. Betraktelsesättet baserade sig på den fennomanska nationalitetsidén med uppfattningen om massornas ökade betydelse och om en bestämd riktning för historiens gång. Hans historiemedvetenhet i förhållande till nationalitetsidén var till stor del nedärvd från Johan Vilhelm Snellman och Yrjö-Koskinen. Men vid sidan av dem gjorde Danielson en egen insats som representant för en yngre generation, en generation för vilken den nationella väckelsen redan var en ungdomserfarenhet, liksom även uppfattningen att folket borde höjas till nationell medvetenhet. De stora massornas sociala och ekonomiska behov betonades i högre grad än hos den äldre generationen. Enligt Danielson var det viktigt att historieforskningen i större utsträckning också koncentrerade sig på nationalekonomin, eftersom massorna representerade den faktor som mer än någon annan förde historien framåt. Det framstod därför som viktigt att få nationalekonomin erkänd som ett undervisningsämne vid universitetet.
Den ”politiska ändamålsenlighet” som klarast framträdde i Danielssons historikergärning var försvaret av autonomin. Han poängterade därför speciellt betydelsen av Borgå lantdag och Alexander I för autonomins tillkomst.
Snellman och Yrjö-Koskinen var de läromästare som formade Danielsons livsåskådning. I förhållande till Yrjö-Koskinen, som representerade den äldre generationen, och den yngre J. K. Paasikivi, placerar sig Danielson i ett slags mellangeneration, som varken hade upplevt den tidiga nationalitetsrörelsen eller var präglad av sådana skakande händelser som ofärdsåren eller år 1918, som den yngre generationen kraftigt engagerats i.
Danielson grundade 1881 tidskriften Valvoja tillsammans med E. G. Palmén, Volmari Porkka, Oskar Emil Tudeer och Valfrid Vasenius; även detta visar att han tillhörde mellangenerationen. Gruppen kring Valvoja ansåg att den intog en förmedlarroll och att den ”humaniserade fennomanin” även på det individuella planet, inte blott utgående från nationalitetsidén. Fennomanin inom denna grupp var mera moderat, men dess sociala engagemang mera aktivt än inom den gamla fennomanin. Detta tankesätt framgår av Danielsons pamflett Mihin suuntaan? (I vilken riktning? 1901). I denna förklarades den relativa undfallenhetens principer, delvis också utgångspunkten för en verkligt avancerad social- och reformpolitik.
Danielson ändrade sitt namn till Danielson-Kalmari på Snellmansdagen, 12 maj 1906, i samband med massförfinskningen av namn. Under förryskningsepoken stödde han en moderat undfallenhetspolitik. Han ansåg att Yrjö-Koskinens grundidéer var realistiska och motsvarade verkligheten: det gällde att göra eftergifter i sådana ärenden som inte var livsviktiga, ty finnarnas bro till kejsaren måste bevaras. Det var inte heller möjligt att motsätta sig förryskningen med våld. Ett stramt motstånd och ett envist fasthållande vid lagens bokstav – vilket enligt Danielson-Kalmari i och för sig uttryckligen var Finlands rätt – skulle provocera Ryssland till att fordra även mycket sådant, som det ursprungligen inte alls tänkt göra.
Efter Yrjö-Koskinens död 1903 utnämndes Danielson till ledare för Finska partiet. Han utsågs 1904 till medlem av den s.k. Tagantsevska kommittén, en rysk-finsk kommitté som behandlade de inflammerade relationerna mellan storfurstendömet och Ryssland. Danielsson förespråkade en överenskommelse som noggrant skulle dra upp de statsrättsliga gränserna för förhållandet mellan Finland och Ryssland samt definiera de frågor som hörde till rikslagstiftningen och de som hörde till Finlands egen lagstiftning. Detta förblev hans ståndpunkt ända fram till Finlands självständighetsförklaring 1917.
Konstellationerna förändrade sig dock tämligen snart i en mera försonlig riktning. Sedan förhållandet mellan de borgerliga partierna mjukats upp och ryssarna hotat med att fylla senaten med sina egna män, såvida finnarna inte var förmögna till samarbete, blev Danielson-Kalmari sommaren 1908 minister utan portfölj i Edvard Hjelts koalitionssenat. De konstitutionella senatorerna avgick redan våren 1909 på grund av att man inte ansåg sig kunna publicera en av kejsarens lagtolkningar, och denna gång var inte heller gammalfinnarna längre villiga att föra en undfallenhetspolitik, vilket utmynnade i hela senatens avgång. Danielson-Kalmari var en av de mest synliga förespråkarna för denna lösning. Det innebar samtidigt att man undvek att isolera sig från folkopinionen och att stämplas som alltför ryssvänlig.
Danielson-Kalmari hade 1910 kommit till uppfattningen att den enda vägen var non possumus, att stödd på grundlagen vägra godkänna ryssarnas alltmer långtgående krav. Vid partimötet i december 1909 blev Danielson-Kalmaris linje dock föremål för angrepp från de kretsar som samlat sig kring Yrjö-Koskinen och tidningen Wiipuri. Det var endast med Paasikivis och Lauri Ingmans stöd, och efter att ha fordrat förtroendevotum, som han lyckades avvärja angreppet.
Danielson-Kalmari och den grupp som styrde partiet i grundlagsenlig riktning utgick från erfarenheterna som nu visat att undfallenhetslinjen var ändlös och resultatlös. Man hade inte med dess hjälp lyckats förmildra förtrycket eller bevara kejsaren som ett stöd för Finland, utan slutresultatet hotade resultera i isolering från de borgerliga samarbetsparterna i landet.
Förryskningsåtgärderna avbröts slutgiltigt av den ryska revolutionen i mars 1917, och tämligen snart väcktes också frågan om Finlands eventuella självständighet. Danielson-Kalmari intog nu en mycket försiktig ståndpunkt och ställde sig emot självständighetsmännen. Vid partikongressen 1917 varnade han för att fika efter för mycket. Han betonade att Finland var en ”oskiljaktig del” av det ryska riket; Finland borde inte försöka frigöra sig från Ryssland utan uppträda lojalt. Fastän Danielson-Kalmari avvisade självständighetssträvandena fanns hos honom en önskan om att autonomin skulle utvidgas.
Efter bolsjevikernas maktövertagande i Petrograd ansåg Danielson-Kalmari dock att det enda alternativet var att lösgöra sig från Ryssland. Han höll sig vid sidan av den egentliga självständighetsprocessen, och efter 1917 minskades hans deltagande i dagspolitiken betydligt. År 1918 var han tyskvänlig och monarkist; enligt honom var detta den bästa garantin för att Finlands självständighet gentemot det ryska hotet skulle tryggas och för att eventuella nya revolutionsförsök skulle förhindras.
Tysklands sammanbrott stäckte planerna på monarki. I stället för en förstärkning av den konservativa makten fick Danielson-Kalmari uppleva tillkomsten av ett nytt, för honom själv i många avseenden främmande samhälle. Efter krisåren deltog han egentligen inte i det politiska livet, även om han då och då i samband med opinionsyttringar kring samhälle och historia kunde bidra med egna inlägg. Han flyttade permanent till sin villa i Vääksy och blev småningom blind.
Danielson-Kalmaris sakkunskap utnyttjades vid några kriser där man ansåg sig behöva stöd av en akademiskt bildad och politiskt erfaren grand old man. I samband med Ålandstvisten 1920 skrev han t.ex. en liten bok om ögruppens historia och hur dess ställning utvecklats, vilken kanske kan uppfattas som en sen motsvarighet till försvaret av autonomin under slutet av 1800-talet och ett ställningstagande gentemot kammarherren K. F. Ordin, som hade väckt bestörtning i Finland med sin uppseendeväckande bok om landets statsrättsliga ställning. Inte oväntat kom Danielson-Kalmari till slutsatsen att öarna juridiskt och historiskt tillhörde Finland.
J. R. Danielson-Kalmari var aktivt verksam som historiker fram till sin död, även då han förlorat sin syn och behövde hjälp med sin sista bok. Hans bortgång 1933 sågs som slutet på en epok. Danielson-Kalmaris idéer kom dock att få en överraskande renässans efter fortsättningskriget, eftersom president Paasikivi ansåg att han följde samma linje som gammalfinnarna i början av seklet: den relativa eftergiftens linje. Enligt Paasikivi skedde detta dock under betydligt svårare förhållanden än vid århundradets början.
Vesa Vares
Johan Richard Danielson, fr.o.m. 1906 Danielson-Kalmari, född 7.5.1853 i Hauho, död 23.5.1933 i Helsingfors. Föräldrar kyrkoherden i Gustav Adolfs Johan Filip Danielson och Amanda Lovisa Palander. Gift 1878 med Jenny Mathilda Heurlin.
PRODUKTION. Voltaire Kaarle XII:nen historian kirjoittajana (1878); Zur Geschichte der sächsischen Politik 1706–1709 (1878); Bidrag till en framställning af Englands socialpolitik och ekonomisk-sociala utveckling under XIII–XVI århundradet (1880); Die nordische Frage in den Jahren 1746–1751 (1888); Finlands förening med ryska riket. Med anledning af K. Ordins arbete “Finlands underkufvande” (1892); Finlands inre sjelfständighet (1892); Viborgs läns återförening med det öfriga Finland (1894); Finska kriget och Finlands krigare 1808–1809 (1897); I hvilken riktning? Med anledning af Nemos “Betraktelser” (1902); Ahvenanmaan asia vv. 1914–1920 (1920); Stats- och samhällsliv i Finland under gustavianska tiden I–II (1925); Tien varrelta kansalliseen ja valtiolliseen itsenäisyyteen. Kirjoituksia ja puheita I–IV (1928–1931). Se även T. Carpelan & L. O. T. Tudeer, Helsingfors Universitet. Lärare och tjänstemän från år 1828 (1925); Finlands författare 1809–1916 (1993).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. J. R. Danielson-Kalmaris arkiv, Riksarkivet; K. Ikonen, Autonomiasta itsenäisyyteen. J. R. Danielson-Kalmarin poliittinen toiminta murroksen vuosina 1917–21. Turun Historiallinen Arkisto 47/1992); P. Rommi, Yrjö-Koskisen linja. Myöntyvyyssuunnan hahmottuminen Suomalaisen puolueen toimintalinjaksi (1964); H. Salokorpi, Pietarin tie. Suomalainen puolue ja suomettarelainen politiikka helmikuun manifestista Tarton rauhaan 1899–1920 (1988); J. Tervonen, J. R. Danielson-Kalmari. Historiantutkija ja -opettaja (1991); T. Torvinen, J. R. Danielson-Kalmari Suomen autonomian puolustajana (1965); T. Torvinen, Suomen puolustusta Kööpenhaminassa. Ina Langen salainen toiminta Danielson-Kalmarin asiamiehenä 1890-luvun alussa (1967); V. Vares, Konservatiivi ja murrosvuodet. Lauri Ingman ja hänen poliittinen toimintansa vuoteen 1922 (1993).
BILDKÄLLA. Danielson-Kalmari, J. R. Foto: Ateljé Nyblin. Uusi Suomis bildarkiv.