Albert Edelfelt, en av Finlands genom tiderna mest framstående bildkonstnärer, var redan under sin livstid internationellt ryktbar. Som konstnär var Edelfelt framför allt målare, varken nydanare eller rebell, men uppmärksam på tendenser och strömningar i sin samtid. Han var också efterfrågad porträttmålare, grafiker och illustratör, även med kommersiella framgångar. Vid världsutställningen 1900 i Paris kunde han genom personliga kontakter utverka att de finländska konstnärerna framträdde tillsammans i en egen avdelning.
På fädernet härstammade Edelfelt från Sverige. Hans far, Carl Albert Edelfelt, tillhörde en militärsläkt från Östergötland, som adlats 1688. Efter sin fars död flyttade Carl Albert vid fjorton års ålder till sin morbror, E. A. Benzelstierna, i Finland, och studerade där till arkitekt. År 1855 utnämndes han till länsarkitekt i Tavastehus län och 1867 till överdirektör vid Överstyrelsen för allmänna byggnaderna. Carl Albert ingick 1852 äktenskap med Alexandra Brandt, dotter till en förmögen köpman och skeppsredare från Borgå. Hustrun hade vuxit upp på Kiala gård nära staden. Herrgården hade hennes mor ärvt efter sin moster, brukspatronessan Linderoth.
Makarnas första barn, Albert Gustav Aristides, föddes 1854. Fastän föräldrarna då bodde i Helsingfors föddes Albert på Kiala gård. Där kom han också att tillbringa sin barndoms somrar. Av sin far ärvde han kärleken till musik och teckning. Modern, som uppträdde som amatörpoet och umgicks i kretsen kring J. L. Runeberg, kom att bli den person som stod honom närmast. Genom henne blev sonen delaktig av den runebergska idealismen med den tillhörande kulten av nationalskalden. Den ambitiösa modern påverkade i hög grad Albert Edelfelt som människa och konstnär. Det nära förhållandet mellan mor och son gav konstnären ett starkt stöd, men inkräktade också på hans självständighet.
Den unge Albert väckte tidigt uppmärksamhet genom sitt intresse för teckning, som hans föräldrar på allt sätt uppmuntrade. Vid sidan av skolgången i Svenska normallyceum i Helsingfors, började han 1869 ta lektioner i Finska konstföreningens ritskola under C. E. Sjöstrands ledning. Följande år tog han privatlektioner i målning för den tyske porträttmålaren Bernhard Reinhold, som var tillfälligt bosatt i Finland.
Våren 1869 avled fadern i blodstörtning. De ekonomiska svårigheter som han råkat i till följd av skulder och borgensförbindelser hade bidragit till att bryta ned hans också i övrigt vacklande hälsa. Genom uppoffrande arbete lyckades Alexandra Edelfelt få hemmet att utåt te sig välmående, och hon gjorde allt för att utbilda sin son och dennes tre systrar, av vilka den yngsta föddes först efter faderns död.
Albert Edelfelt blev student våren 1871. På hösten skrev han in sig vid universitetet och började studera latin, grekiska och historia. Samtidigt avslutade han sina studier vid ritskolan och blev i stället elev hos Adolf von Becker i universitetets ritsal. Vid universitetet var emellertid nationslivet viktigare än studierna. Redan under sommaren hade dock Edelfelt anlitats som tecknare, i samband med att Finska fornminnesföreningen företog sin första konsthistoriska forskningsexpedition till sydvästra Finland och Åland.
Edelfelt avbröt sina universitetsstudier efter det första året, men fortsatte att teckna i ritsalen och målade våren 1873 också vid Adolf von Beckers privata akademi. Han deltog i Finska konstföreningens utställning 1872. Ryktet om Edelfelts begåvning spred sig snabbt och flera betydande konstnärer och konstlivets ledande män i Finland ställde inom kort sitt hopp till honom. Till en början rekommenderade man för den unge mannen studier vid konstakademin i Antwerpen, dit han reste i oktober 1873, med stöd av ett statligt stipendium.
Det romantiska historiemåleriet var vid denna tid i det närmaste passé och en realistisk skildring av enskilda detaljer hade trätt i stället. Under de fem månader som Edelfelt studerade i Antwerpen flyttades han upp till den högsta klassen. Han fick också i en pristävling ett av de tre hedersprisen. Men Edelfelt ville till Paris, och dit anlände han i maj 1874. Han började studera för historiemålaren Jean-Léon Gérôme vid den franska konstakademin, École des Beaux-Arts. Han knöt nära vänskapsband med unga konstnärer, av vilka den främste kom att bli Jules Bastien-Lepage, en förkämpe för det realistiska friluftsmåleriet.
Det första verk i större format som Edelfelt utförde i Paris var ”Le billet doux” (”Rokokodam”). Det belönades i Finland med Konstföreningens s.k. dukatpris. År 1875 fick Edelfelt i uppdrag av förläggaren Edlund att illustrera Runebergs ”Julqvällen”. Hemkommen till Finland målade han 1876 ett porträtt av skådespelerskan Hedvig Charlotte Raa-Winterhjelm. I februari samma år inbjöd den unge köpmannen och mecenaten Victor Hoving honom att följa med på en resa till Rom. Där insjuknade emellertid båda två i tyfus, och Hoving dog. Då Edelfelt återvände till Finland hann han avporträttera sin syster Ellen innan också hon dog, i tuberkulos. I detta porträtt framträder Edelfelt för första gången som en självständig mästare.
Vintern 1876–1877 återupptog Edelfelt sina studier i Paris. Till en början fortsatte han som historiemålare men strävade allt tydligare efter att gestalta känslor; han hade alltid intresserat sig för teater och för hur känslor uttrycks. Det första betydande verket med historiskt motiv var ”Drottning Blanka”, som tillkom inför Salongen 1877. Motivet var hämtat ur Topelius Läsning för barn och beskriver moderskärlek och glädje. Tavlan avslöjar också honom själv, den är som ett monument över hans hängivenhet för modern. Både på Salongen och vid världsutställningen följande år rönte duken stor framgång. I hemlandet togs den emot med entusiasm. Reproduktioner av målningen gjorde den på kort tid till ett av tidens mest älskade konstverk i Norden.
Våren 1877 utförde Edelfelt också andra historiska dräkt- och genremålningar. Sommaren tillbringade han i Finland och gjorde då landskapsskisser. Tillsammans med Adolf von Becker företog han en resa till östra Finland, där han bland annat i Jääskis tecknade folktyper med tanke på framtida projekt. På senhösten tog han i sin Parisateljé itu med ett helt annat slags historiemåleri och valde motivet ”Hertig Karl skymfande Klas Flemings lik”. Edelfelt ville skildra dramatisk vrede och visa att han hade förmåga att uttrycka också manliga känslor. Som hans förebilder tjänade målningar av J. P. Laurens.
Målningen togs väl emot på Salongen i Paris och i Finland belönades den med statspriset i figurmålning. Tavlan lade grunden till Edelfelts internationella anseende, och med den kan man säga att höjdpunkten för det realistiska historiemåleriet i Finland var nådd. Tiden började nu definitivt vara förbi för detta slags konst, och i kamratkretsen fick Edelfelt mycket kritik för den teatraliska framställningen. Men ännu för Salongen 1879 färdigställde han en historiemålning, ”Den brända byn”, en episod från klubbekrigets dagar. Avsikten var att scenen skulle målas utomhus enligt friluftsmåleriets principer. De snöstudier Edelfelt hade gjort, innan han i slutet av 1878 återvände till Paris, visade sig dock vara otillräckliga och han var allt annat än nöjd med resultatet. Nytt i framställningen var att folket spelade huvudrollen och att grundstämningen var fruktan. På Salongen hade hans målning också denna gång framgång och i hemlandet uppmärksammade man det nationella motivet.
Edelfelt trodde nu inte längre på en framtid för historiemåleriet. Han insåg att han inte kunde uppnå ett slutgiltigt genombrott på Salongen med sitt tidigare måleri. En tavla måste vara målad helt och hållet utomhus och efterbilda naturen för att dra till sig uppmärksamhet vid denna stormönstring. Edelfelt tog itu med ett nytt verk sommaren 1879 på Haiko utanför Borgå, där hans mor hyrt en sommarvilla. Motivet var ”Ett barns likfärd”, med andra ord sorg, en av de centrala mänskliga känslor han ännu inte gestaltat. Edelfelt koncentrerar sig på att beskriva hur olika personer upplevde och uttryckte sin sorg. Tavlan ger uttryck för psykologisk realism, men är genomförd enligt friluftsmåleriets metoder. På Salongen i Paris 1880 tilldelades tavlan medalj av tredje klassen, den första i sitt slag som vunnits av en finländare. Konstnären hade beräknat rätt: vägen till internationell berömmelse hade nu öppnats för honom.
Edelfelt köpte 1880 en gammal förvaltarbostad på Haiko gård och byggde senare en ateljé på tomten. Våren 1881 reste han till Spanien, där solljuset och studier av Velázquez konst lärde honom att bredda penseldragen. Utomhus, på Haiko, målade konstnären sommaren 1881 ”Gudstjänst i skärgården”, vilken visade att hans tolkning av friluftsmåleriet fördjupats. På Salongen i Paris belönades den med medalj av andra klassen och inköptes till franska statens konstsamlingar.
Framgången öppnade dörrarna till den internationella konsthandeln och även till det kejserliga hovet i Ryssland. Redan efter det att hans ”Hertig Karl” blivit känd, utnämndes Edelfelt till fri hedersledamot av konstakademin i S:t Petersburg. För ”Ett barns likfärd” tillerkändes han titeln akademiker och verket köptes till en privatsamling i Moskva. I september 1881 reste han till S:t Petersburg för att presentera sina receptionsstycken för storfurst Vladimir, som var konstakademins preses. Ett ytterligare incitament för resan var konstnärens passion för en rysk fröken, Sophie Manzey, som han träffat på Haiko och vars porträtt han målat året innan. Förälskelsen ledde till en kortvarig förlovning, men inte längre, för konstnären ville inte bosätta sig i S:t Petersburg. I övrigt blev besöket en succé. Kejsarparet köpte en tavla som var målad för en engelsk konsthandlares räkning och gjorde därtill flera beställningar. I två månader bodde konstnären i Gattjina och målade bl.a. ett grupporträtt av kejsarparets yngsta barn. Det är sannolikt att hans personliga bekantskap med Alexander III och kejsarinnan Dagmar, i Ryssland kallad Maria Fjodorovna, hade en viss betydelse för de politiska besluten rörande Finlands ställning inom imperiet.
I Paris hade Edelfelt snabbt lagt sig till med vanan att hålla sig med älskarinnor, ett hos tidens franska konstnärer mer än vanligt accepterat bruk. Han förälskade sig lätt i vackra kvinnor och verkar ha haft lika lätt att få gensvar, men förhållandena varade sällan länge. Undantag var i det här skedet två av hans modeller. Den första hette Antonia Bonjean, och stod modell för honom 1878–1879. Mer betydelsefull var förbindelsen med Virginie, dotter till en lärare och Edelfelts modell 1880–1883. Med henne uppges Edelfelt ha haft två barn, en dotter och en son, och han hade allvarliga planer på att gifta sig med henne. Med moderns och systerns besök i Paris våren 1883 tog förbindelsen emellertid slut.
Det stora arbetet under 1882 var ett porträtt av modern. Sommaren 1883 blev tavlan ”På havet” färdig, som på Salongen året därpå betraktades som det bästa nordiska konstverket. Det köptes av den svenske konstsamlaren Pontus Fürstenberg. Samma år höll Edelfelt en separatutställning i Köpenhamn och en i Göteborg, och kallades då till ledamot i såväl den danska som den svenska konstakademin.
Våren 1885 målade Edelfelt sitt berömda porträtt av Louis Pasteur. Det var ett så kallat miljöporträtt, där modellen framställdes i sin professionella omgivning. På Salongen 1886 ställde man ut två porträtt av Pasteur; utom Edelfelt hade också den franske mästaren Léon Bonnat avbildat vetenskapsmannen. Framgången blev stor för den unge finländaren, då kritiken ställde hans porträtt främst. Efter detta strömmade andra beställningar på porträtt in, och Edelfelts Pasteurporträtt blev mönsterbildande för liknande miljöporträtt.
Åren 1886–1887 färdigställdes målningen ”I Luxembourg-trädgården” med motiv från Paris. Edelfelt hade kommit i kontakt med de ledande impressionisterna vid utställningar som arrangerades i Galerie Georges Petit, vilket framträder tydligt i hans arbeten. Ljuset blev ett allt viktigare element, men samtidigt gav han inte avkall på detaljskildringen. I hans skisser och små arbeten från 1880-talet ser man många impressionistiska drag. Sommaren 1887 gjorde han ett medvetet försök att närma sig naturalismen, vilket resulterade i målningen ”Ruokolaks-gummor på kyrkbacken”.
I januari 1888 ingick Edelfelt äktenskap med friherrinnan Anna Elise (Ellan) de la Chapelle. Sonen Erik (1888–1910) föddes i slutet av året. Trots att makarna hade känt varandra sedan barndomen, och därtill framstod som ett representativt par, blev äktenskapet inte lyckligt och de gled så småningom ifrån varandra.
Samtidigt som Edelfelt i många av sina målningar med Helsingforsmotiv närmade sig impressionisterna i sättet att fånga ögonblicket och ljuset, kan man iaktta de första tecknen på nyromantik i hans konst. Sommaren 1889 målade han på Saaris i Tavastland ”Kaukola ås i solnedgång”. Den återger den nordiska sommarkvällens lyriska stämning som i sin form också var påverkad av den s.k. japonismen, intresset för japansk konst. Följande år målade Edelfelt ”Kristus och Magdalena”, inspirerad av Kanteletar. Karelianismen tangerade han i sina studier av runosångerskan Larin Paraske. Nu var han inte längre, som tidigare, den självskrivne ledaren. Finland hade fått en skara framstående unga konstnärer som ledde den nationella konstens utveckling in på nya banor. Edelfelt gjorde ändå sitt bästa för att stöda den yngre generationen.
Vid världsutställningen i Paris 1889 belönades ”Porträtt av Louis Pasteur” med den högsta utmärkelsen, grand prix d’honneur. Kort därefter utnämndes Edelfelt till officer av franska hederslegionen, 1901 utnämndes han till kommendör. Han stod nu på höjden av sin bana som porträttmålare. Den psykologiska kraften i hans arbeten var ovedersäglig, han försökte gestalta de bästa sidorna hos sina modeller. De allt vanligare miljöporträtten ökade intresset för porträttkonsten. En av Edelfelts mest helgjutna personstudier är den stora målningen av sångerskan Aino Ackté, avbildad under repetitionerna på Stora operan i Paris. Ett annat betydande arbete är porträttet av professor J. W. Runeberg från 1902.
Väggmålningarna i Helsingfors universitets solennitetssal sysselsatte Edelfelt i över tio år. En tävling hade utlysts 1891, och juryn beställde målningen för det tre centrala väggfälten, ”Åbo akademis invigning 1640” (Per Brahe-sviten), av Edelfelt. Han hade studerat förebilder för motivet under flera utlandsresor, men målningen blev inte färdig förrän 1904. Den blev en imponerande avslutning på hans karriär som historiemålare, men målningen förstördes vid universitetsbyggnadens brand under bombardemangen av Helsingfors 1944.
Edelfelt grep sig an uppgiften att illustrera den svenske författaren Carl Snoilskys diktsamling Svenska bilder, med stor iver inte minst för att det gav honom tillfälle att röra sig i miljöer från rokokons och Gustav III:s tidevarv. Arbetet blev klart 1894. Ett annat storverk var illustrationerna till praktupplagan av Fänrik Ståls sägner 1894–1900. Dessförinnan utförde han de kända gouachemålningarna ”Björneborgarnas marsch” 1892 och ”Wilhelm von Schwerin” 1893. Under sina sista år ägnade han sig också åt etsning, radering och torrnålsgravering, som han började arbeta med i slutet av 1890-talet, inspirerad av A. W. Finch.
Edelfelt hade kontinuerligt upprätthållit kontakterna med det ryska kejsarhuset. I början av 1896 presenterade han sina främsta arbeten i S:t Petersburg. Samma vår målade han ett officiellt porträtt av Nikolaj II för universitetets räkning. Monarken gick undantagsvis med på att själv sitta modell och beställde ytterligare ett personligt porträtt, avsett som gåva till kejsarinnan. I maj 1896 förevigade Edelfelt i egenskap av officiell målare tillsammans med andra akademiker kröningsfestligheterna i Moskva. Åren 1897 och 1898 erbjöds konstnären officiellt en professorstjänst vid konstakademin i S:t Petersburg, men avslog anbudet. Vid världsutställningen i Paris 1900 lyckades han genom sina personliga kontakter och påtryckningar utverka att finländarna kunde uppträda som en grupp för sig i en egen sal.
I sin produktion under sina sista levnadsår försökte Edelfelt följa med sin tid, men för symbolismen och syntetismen kände han inte någon större entusiasm. ”I yttersta skären”, ett motiv målat sommaren 1898 i stort format, återspeglar en runebergsk idealism i mer förenklad men djärvare utformning än tidigare.
Äktenskapet förefaller att i någon mån ha dämpat Edelfelts böjelse för amorösa eskapader. Kort före sekelskiftet inledde han dock ett nytt förhållande, som blev allmänt känt, med en änka efter en turkisk överste. Därefter höll han sig med en rysk älskarinna, Olga. Hon kom från Kiev och stod även modell. Den sista var en vacker fransyska, madame Durand. I Edelfelts porträtt spelade hans sensuella och passionerade förhållanden till kvinnor en stor roll; om detta har hans kollega, skulptören Ville Vallgren, vittnat för Bertel Hintze. Vallgren ansåg att Edelfelts erotomana läggning rentav var till skada för konstnärens hälsa. Också Edelfelts arbetstempo var obarmhärtigt hårt, och i augusti 1905 ändades hans liv av en hjärtinfarkt.
År 1910 hölls en stor utställning till Edelfelts minne. Internationellt sett började konstnären ändå snart falla i glömska, i takt med att den moderna konsten vann insteg. Inom konsthistorien blev modernismen under en lång tid den måttstock efter vilken all konst värderades. Så småningom har ensidigheten i detta synsätt blivit uppenbar, och på senare tid intresserar man sig inom konstforskningen på nytt för den konst som beundrades på hans egen tid. Som omtyckt porträttmålare vid europeiska hov hade Albert Edelfelt ett större socialt inflytande i de ledande kretsarna än många andra konstnärer. Framför allt lade han grunden till att den finländska kulturen blev känd internationellt.
Mycket har skrivits om Edelfelt och hans konst; bland annat har ett urval av de brev han skickade till sin mor utkommit i fem band. Bertel Hintze ansåg i sin omfattande biografi över konstnären att brevsamlingen inte tillät honom att ge en allsidig levnadsbeskrivning av Edelfelt, på grund av att de anhöriga uteslutit eller censurerat vissa brev. Att teckna ett slutgiltigt porträtt av konstnären överlät han därför till senare forskare. Problemet gällde närmast Edelfelts förhållande till det motsatta könet. Av den orsaken var brevsamlingen också sekretessbelagd fram till 1985. Huvudlinjerna i den är numera kända och därmed kan i princip ett mera fullständigt porträtt utformas. Edelfelt var en konstnär som höll sig till medelvägen och vars framgång var noggrant kalkylerad. Nydanare eller rebell var han inte, däremot en lysande målare.
Aimo Reitala
Albert Gustaf Aristides Edelfelt, född 21.7.1854 på Kiala i Borgå socken, död 18.8.1905 i Borgå landskommun. Föräldrar arkitekten, överdirektören vid Överstyrelsen för allmänna byggnaderna Carl Albert Edelfelt och Alexandra Augusta Brandt. Gift 1888 med Anna Elise (Ellan) de la Chapelle.
VERK. Representerad bl. a. i konstmuseet Ateneum, Helsingfors; Helsingfors universitet; Åbo konstmuseum; Borgå museum; Albert Edelfelts ateljé, Borgå; Amos Andersons konstmuseum, Helsingfors; Cygnaei Galleri, Helsingfors; Villa Gyllenberg, Helsingfors; Tavastehus konstmuseum; Lahden taidemuseo, Lahtis; Gösta Serlachius konstmuseum, Mänttä; K. H. Renlunds museum, Karleby; Imatra konstmuseum; Tammerfors konstmuseum; Hiekan taidemuseo, Tammerfors; Tikanoja konsthem, Vasa; Nationalmuseum, Stockholm; Göteborgs konstmuseum; Malmö museum; Uddevalla museum; Norrköpings museum; Statens Museum for Kunst, Köpenhamn; Musée d´Orsay, Paris; Eremitaget, S:t Petersburg; Konstmuseet i Odessa; Philadelphia Museum of Art, Philadelphia.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Jac. Ahrenberg, Albert Edelfelt (1902); A. Edelfelt, Hvad Albert Edelfelt skrifvit. Minnesteckningar, uppsatser och konstbref (1905); A. Edelfelt, Ur Albert Edelfelts brev. Drottning Blanca och Hertig Carl (1917); A. Edelfelt, Ur Albert Edelfelts brev. Resor och intryck (1921); A. Edelfelt, Ur Albert Edelfelts brev. Liv och arbete (1926); A. Edelfelt, Ur Albert Edelfelts brev. Middagshöjd (1928); A. Edelfelt, Ur Albert Edelfelts brev. Kring sekelskiftet (1930); Albert Edelfelt och Ryssland. Brev från åren 1875−1905. Utg. R. Knapas & M. Vainio (2004); Albert Edelfelt 1854–1905. Juhlakirja. Red. L. Ahtola-Moorhouse (2004); Albert Edelfelt. Red. H. H. Brummer & P. Hedström. Stockholm (2005); B. Hintze, Albert Edelfelt I−III (med verkförteckning) (1942−1944); B. Hintze, Albert Edelfelt (på finska, med kompletterad verkförteckning) (1953); K. Kaisla, Edelfelt i Paris (2001); R. Kallio, Albert Edelfelt 1854−1905 (2004); A. Kortelainen, Albert Edelfeltin fantasmagoria. Nainen, ”Japani”, tavaratalo (2002); A. Kortelainen, Virginie! Albert Edelfeltin rakastajattaren tarina (2002); E. Kämäräinen, Albert Edelfelt. kultainen häkki (1992); M.-S. Lundström, Travelling in a Palimpsest. Finnish nineteenth-century painters’ encounters with Spanish art and culture (2008); Niin kutsuttu sydämeni. Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen 1871−1901 (2001); A. Reitala et al., Albert Edelfelt (1992); P. Savolainen, Rakkautta Pariisin taivaan alla. Aino Acktén ja Albert Edelfeltin tarina (2002).
BILDKÄLLA. Edelfelt, Albert. Postkort. Foto: Ateljé Paul Heckscher. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.