Casimir Ehrnrooth tillhörde en krigarsläkt och fungerade även själv som kejsarens betrodde militärexpert. I den ryska Balkanpolitikens slingrande turer var Ehrnrooth en tid även diktator i Bulgarien innan han utnämndes till ett civilt ämbete vid det finska ministerstatssekretariatet. Under förryskningsperioden, som inleddes med postmanifestet, var Ehrnrooth inte sällan av annan åsikt än senaten.
Släkten Ehrnrooth – ursprungligen Plagman – torde härstamma från norra Tyskland, enligt vissa uppgifter från Pommern. Till Finland anlände släkten via Baltikum på 1500-talet. Häradshövdingen Johan Plagman adlades 1687 med namnet Ehrnrooth. Av överste Carl Gustaf Ehrnrooths gren bildades en ny adlig ätt 1801. Hans sonson Casimir föddes i Nastola på Sesta gård.
Fädernearvet visade vägen till den kommande militära banan. Casimir Ehrnrooth skrevs 1845 in i kadettskolan i Fredrikshamn. Farfarsfadern major Gustaf Henrik Ehrnrooth hamnade i samband med stora nordiska kriget i rysk fångenskap 1714–1718, men återgick i krigstjänst efter att han rymt ur fångenskapen. Farfadern överste Carl Gustaf Ehrnrooth utmärkte sig i kriget mot Ryssland 1788–1790, medan fadern överste Gustaf Adolf Ehrnrooth deltog i 1808–1809 års krig och sårades svårt. Efter fredsslutet tog fadern avsked från den svenska armén och övergick i rysk tjänst, där han avancerade till generalmajor. På detta sätt lade han grunden för sin sons militära bana.
Casimir Ehrnrooth började 1850 som kornett vid livgardets ulanregemente och avancerade därefter snabbt. Han deltog i fälttåget till Kaukasus 1858, där han belönades för tapperhet med en sabel av guld. Till generalmajor befordrades han 1868. Han deltog också i kriget mot Turkiet 1877–1878, varvid han befordrades till generallöjtnant.
Ehrnrooths elddop ägde rum i det från Turkiet erövrade Bulgarien, som Alexander II ville ha som en buffertstat. Den unge bulgariske fursten Alexander var kejsarens favoritsläkting, och för att stödja denne sände kejsaren Ehrnrooth dit som ny krigsminister. Efter sin ankomst vann Ehrnrooth genom sin öppenhet furstens förtroende. Förhållandet mellan den 47-årige generalen och den 23-årige fursten utvecklades så att detta halvt självständiga statsöverhuvud blev ohjälpligt beroende av sin energiske rådgivare. Casimir Ehrnrooths uppgift var grannlaga, och den bulgariske fursten begav sig allt oftare till S:t Petersburg för att hos sin mosters man kejsar Alexander II beklaga sig över ryssarnas ränker i Bulgarien. Situationen förbättrades då Alexander III besteg tronen 1881.
Den nye kejsaren följde inte sin far i spåren utan var snarare en trofast slavofil. Han förhöll sig svartsjuk till sin kusin den bulgariske regenten, eftersom hans far Alexander II trivts bra i dennes sällskap. Samtidigt hade problemen i Bulgarien lett in i en återvändsgränd. Furst Alexander flyttade utomlands, ledde därifrån en statskupp och utsåg Ehrnrooth till diktator över Bulgarien. Ehrnrooth regisserade dramat i två månader, och slutresultatet blev att nationalförsamlingen valde den från utlandet återkomne fursten till sin envåldshärskare. Ehrnrooth reste samma dag från Bulgarien och återvände aldrig till landet.
I S:t Petersburg väntade tjänsten som ministerstatssekreterarens adjoint. Men Ehrnrooth förefaller inte ha tagit uppgiften helt på allvar, utan förde under sin tid i S:t Petersburg ett veritabelt ungkarlsliv genom att dricka och spela kort med de yngre tjänstemännen vid statssekreterarämbetet. Ministerstatssekreterare Theodor Bruun betraktade inte Ehrnrooth som någon administrativ förmåga och föredrog många viktiga ärenden för kejsaren utan Ehrnrooths medverkan. Ehrnrooth kritiserades allmänt för att underskatta rutinarbeten och för att vara alltför van att befalla. Enligt Ehrnrooths egen uppfattning hade han kunnat sköta hela ämbetsverket med hjälp av en stabsskrivare. Kritikerna frågade sig om denna förpost för finska ärenden överhuvudtaget var en lämplig plats för en general som specialiserat sig på revolutioner. De liberala ledarna i Finland klagade allmänt över att förvaltningen låg i händerna på kadetterna från Fredrikshamn och att enbart militära epåletter erbjöd möjlighet att närma sig kejsaren. Senatens medlemmar kritiserade Ehrnrooth för att bara uppfylla sina militära plikter och för att lyda krigsministern och generalguvernören under en tid när det hade behövts civilkurage.
År 1888 utnämnde kejsaren trots den hårda kritiken Ehrnrooth till ministerstatssekreterare efter Bruuns död. Ehrnrooth förringade utnämningen men medgav att det för honom hade inneburit en degradering om någon annan utnämnts till tjänsten.
Att delta i sällskapslivet var oundgängligt, eftersom det utgjorde en förutsättning för utövandet av sekreterarämbetet. Ehrnrooths ställning som ministerstatssekreterare var också annars besvärlig. För den vitale och minnesgode Ehrnrooth var föredragningarna en belastning, då föredragande var tvungen att i detalj upprepa ärendena för kejsaren, som i sin tur gärna drog sig tillbaka i ensamhet för att avgöra de kinkigaste frågorna. Under sådana omständigheter var det svårt för ministerstatssekreteraren att få igenom sin vilja.
Ehrnrooths öde avgjordes av hans inställning till förryskningsåtgärderna. Mot slutet av 1889 hade generalguvernören, general Fjodor Heiden, i förtroende meddelat senatens vice ordförande S. W. von Troil kejsarens vilja att post-, tull- och finansväsendet i Finland skulle omändras i enlighet med de riksomfattande bestämmelserna. Senaten lyckades inte övertyga Ehrnrooth om att ärendet borde underställas ständerna. Enligt senatens uppfattning hade generalerna Heiden och Ehrnrooth fel. Den senare klandrades för att han inte tillräckligt kraftigt opponerat sig beträffande dessa förslag, som hotade Finland, under sina förhandlingar med den ryske inrikesministern, postdirektören, generalguvernören och kejsaren. Han kritiserades ytterligare för att strax innan bestämmelserna utfärdats ha tagit emot briljanter för sitt riddartecken av Alexander Nevskijorden. Ur Ehrnrooths synvinkel hade möjligheterna att driva Finlands intressen hamnat i en så besvärlig återvändsgränd att han i det kritiska ögonblicket absenterade sig med hänvisning till ohälsa och överlät skötseln av ärendena åt sin adjoint Woldemar von Daehn, som sedan blev föremål för allmän kritik efter att manifestet promulgerats. Ehrnrooths uppfattning var att kejsaren över senaten hade rätten och förmågan att avgöra ifall de administrativa reformerna rörande postverket borde underställas ständerna. Kejsaren genomdrev postmanifestet på ett sätt som stärkte Ehrnrooth i dennes uppfattning att ministerstatssekreteraren bara innehade en statistroll, som han snarast möjligt själv ville bli kvitt.
Efter att strafflagens ikraftträdande blivit uppskjutet, gav ett ändringsförslag som avlåtits till ständerna Ehrnrooth en möjlighet att dra sig tillbaka från den statliga arenan. Det är möjligt att förste expeditionssekreteraren vid statssekreterarämbetet Alexis Gripenberg i misstag sänt in fel sida av propositionen, som inte var i enlighet med kejsarens beslut. Genom förbiseendet kunde man dock maskera Gripenbergs medvetna uppsåt att inympa en felaktig svensk översättning i manifestet, vari det hänvisades till statsunionen mellan Finland och Ryssland. På detta sätt kunde man införa Leo Mechelins tankar om en union i det kejserliga manifestet. Oberoende av om detta var uppsåtligt eller ej, resulterade det i att Ehrnrooth inte kunde göra något annat än att meddela att han ensam var ansvarig för allt som ägde rum i statssekreterarämbetet.
Ehrnrooth avslutade sin statliga karriär vid 57 års ålder, besviken och deprimerad, och drog sig tillbaka till sitt barndomshem Sesta, där han tillbringade resten av sitt liv tillsammans med sin brors familj och i sällskap med sina övriga ogifta syskon. Till en början tillämpade han mycket strikt sitt fasta beslut att leva avskild från yttervärlden. Under de gångna 40 åren hade han tillbringat mycket av sin lediga tid med att läsa. Föremålen för hans förströelse var tyska tänkare, franska upplysningsfilosofer, historia, matematik och religionsfilosofi. Som t.f. vicekansler för universitetet hade han samlat ett omfattande urval granskade doktorsavhandlingar. Under sina sista år var hans favoritlektyr en biografi över Schopenhauer, vars filosofi stödde Ehrnrooths pessimism. I den av Schopenhauer beskrivna ”konungarnas ensamhet” kände Ehrnrooth igen sin egen ställning vid statssekreterarämbetet, där det enligt hans mening bara fanns inskränkta och trångsynta stackare omkring honom.
Raimo Savolainen
Johan Casimir Ehrnrooth, född 26.11.1833 i Nastola, död 5.2.1913 i Helsingfors. Föräldrar generalmajor Gustaf Adolf Ehrnrooth och Johanna Christina von Platen.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. M. Ehrnrooth, Casimir Ehrnrooth. Trogen tvenne tsarer och en furste Alexander (1965), ny reviderad upplaga i Bidrag till kännedom av Finlands natur och folk 156 a (2002).
BILDKÄLLA. Ehrnrooth, Casimir. Museiverket.