Constantin Linder var under ofärdsåren vice ordförande i senatens ekonomiedepartement. Liberal i sin ungdom räknades han till de s.k. undfallenhetsmännen under förryskningsperioden kring sekelskiftet. Han hann verka som ministerstatssekreterare för Finland en kort tid, men var efter storstrejken tvungen att avgå efter påtryckningar från de konstitutionella. Jämsides med sin fyrtioåriga karriär i staten brukade och utvecklade Linder sin gård Nääs.
Sexton år gammal blev Constantin Linder enrollerad i finska skarpskyttebataljonen vid livvaktsgardet. Han avancerade till kapten, men var tvungen att avgå från gardet 1861 efter att ha deltagit i ett möte där man planerade en protestadress mot det så kallade januariutskottet. Detta var ingen personlig katastrof för honom eftersom han vid samma tid, tillsammans med sin hustru grevinnan Marie Musin-Pusjkin, stod i beråd att köpa Nääs, eller Kytäjä, herrgård i Hyvinge. Giftermålet med denna kvinna, som sedan liten uppfostrats av sin moster Aurora Karamzin, gav Linder kontakter till ryska societetskretsar vilka sedermera kom att betyda mycket i hans tillvaro.
Constantin Linder och Marie Musin-Pusjkin gifte sig den 11 juli 1860 i Nikolajkyrkan. Av parets tre barn föddes det första, Emilia Magdalena, i april 1861, och två månader senare flyttade familjen till Nääs. På gården idkade man under åren som följde omfattande jordbruk och boskapsskötsel. Det senare ville Linder koncentrera sig på efter att ha blivit övertygad om att boskapsskötsel var det finska lantbrukets viktigaste gren. Han var med om att i slutet av årtiondet grunda ett boskapsexportbolag, i vars styrelse han också blev invald.
Linders statsmannabana inleddes 1863, då han började delta i lantdagarna som medlem i adelsståndet. Linder började fjärma sig från den liberala lantdagsgrupperingen mot slutet av 1860-talet och anslöt sig till ”Ryska klubben” 1867. Efter nödåren tvingades han på grund av ekonomiska problem ta anställning i Föreningsbanken, och innehade den ända till slutet av maj 1869. Vid samma tid deltog Linder i planerna på en järnväg till Hangö samt fick tillstånd att grunda en brännvinsfabrik på herrgårdens ägor. Linder, som kämpade med ekonomiska problem, övervägde att flytta till S:t Petersburg, men Marie Linders död i mars 1870 ändrade dessa planer.
Constantin Linder ingick 1873 nytt äktenskap med Hélène de Fontenilliat, dotterdotter till generalguvernör greve Nikolaj Adlerbergs hustru. På Nääs byggdes en ny huvudbyggnad mellan 1875 och 1882 för att bättre svara mot den ständigt växande familjens behov.
De ekonomiska svårigheterna fick Constantin Linder att återuppta sina tidigare planer och söka sin utkomst i Ryssland. Familjen slog sig ner i S:t Petersburg i början av 1880, då Linder blev verkställande direktör för furst Demidovs affärsrörelse. Under dessa år tog han allt mer avstånd från sin ungdoms liberala tänkesätt. De liberala blev mot slutet av seklet konstitutionella, medan Linder sökte sig till undfallenhetsmännen.
Generaladjutant Nikolaj Bobrikovs utnämning till generalguvernör i Finland har ansetts vara upptakten till de så kallade ofärdsåren i det finska storfurstendömet. Den finska inrikespolitiska inställningen till Ryssland sträckte sig från de konstitutionellas passiva motstånd till gammalfinnarnas undfallenhetspolitik, som också Constantin Linder företrädde. Därför är det inte att undra på, att Bobrikov i slutet av år 1900 var nöjd med att få Constantin Linder till vice ordförande för senatens ekonomiedepartement. Linder hade enligt Bobrikovs synsätt hederliga övertygelser och utnämningen ansåg han välkommen, uttryckligen med avseende på ”hela rikets intressen”.
Det finska partiets och undfallenhetsrörelsens ledare Yrjö-Koskinen hade omedelbart per brev tagit kontakt med Linder, då han fick höra om planerna att utnämna denne till chef för ekonomiedepartementet. I sitt svarsbrev hade Linder framhållit att Rysslands avsikt verkligen var att förryska Finland, men att denna process hade planerats pågå i årtionden. Finländarnas oöverlagda agerande hade erbjudit lägligt tillfälle att påskynda tidtabellen, varför den finska politikens enda möjlighet och uppgift, enligt Linder, var att vinna tid. Linders åsikter låg mycket nära Yrjö-Koskinens, och mellan de båda männen utvecklades också ett intimt samarbete.
På hösten 1901 började Bobrikov kräva att Finland skulle utlysa förstärkt skyddstillstånd, eftersom landet enligt hans uppfattning höll på att urarta till anarki. Enligt generalguvernörens egna ord intog Linder samma ståndpunkt. Något sådant tillstånd utlystes ändå inte, men våren 1903 fick generalguvernören genom den så kallade diktaturförordningen befogenhet att hantera förvisningen av oppositionella ur landet. För att behandla deportationerna tillsatte Bobrikov en kommitté, i vilken Linder var medlem. Linder var benägen att hitta mer radikala lösningar än de övriga i kommittén. Han var nämligen rädd att ett hårdare motstånd mot generalguvernörens politik bara skulle driva på inskränkandet av Finlands autonomi.
I början av november 1904 utnämnde kejsaren Linder till lantmarskalk i adelsståndet, vilket ledde till protest från representanter i ståndet som inte hade förtroende för Linder. Lantdagsarbetet inleddes således under djup misstro, vilken ytterligare fördjupades av det tal som Linder i egenskap av lantmarskalk höll vid lantdagens öppningssession. Talet gav enbart intryck av lojalitet och orubblig trohet mot regenthuset. Enligt ståndets medlemmar borde det ha lyft fram den oro som det rådande politiska tillståndet lett till. Ståndet blev dock kvitt Linder ganska snart, då denne blev utnämnd till ministerstatssekreterare för Finland i början av 1905.
Som ministerstatssekreterare under storstrejksåret 1905 understödde Linder i allmänhet generalguvernör Ivan Obolenskijs förslag. Efter novembermanifestet var ett av de strejkandes krav att Linder skulle avsättas från tjänsten som ministerstatssekreterare, eftersom han under strejken hade visat motvilja mot de konstitutionellas propositioner. Rysslands premiärminister Sergej Witte krävde att förhållandena skulle normaliseras, och kejsaren gick med på att bevilja Linder avsked den 28 november 1905, samtidigt som han utnämnde honom till medlem i rikskonseljen.
Constantin Linder avled på sin 82-årsdag 1908 på Nääs gård, som han föregående år hade hunnit sälja till sin son Hjalmar Linder för fem miljoner mark.
Kristiina Kalleinen
Constantin Linder, född 19.9.1836 i Pojo, död 19.9.1908 i Nurmijärvi. Föräldrar överstelöjtnanten Carl Anton Linder och Helena Magdalena von Brevern. Gift med (1) grevinnan Marie Musin-Pusjkin 1860, (2) Elisabeth Amélie Hélène de Fontenilliat 1873.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. K. Lehto, Kytäjän kreivitär. Marie Linderin elämä (1986); A. Pesonen, Kytäjä, kohtalon kartano (1983); P. Rommi, Yrjö-Koskisen linja. Myöntyväisyyssuunnan hahmottuminen suomalaisen puolueen toimintalinjaksi (1984); O. Jussila, Ministerivaltiosihteeri, kenraalikuvernööri, senaatti. Suomen hallintohistoria 1809−1996 (1996); U. Tuominen, Suomen kansanedustuslaitoksen historia III. Säätyedustuslaitos 1880-luvun alusta vuoteen 1906 (1964).
BILDKÄLLA. Linder, Constantin. Foto: Ateljé Charles Borchardt. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.