Ragnar Ekelunds mest intensiva skaparperiod i ungdomen sammanföll med modernismens genombrott och med uppbyggnaden av det självständiga Finland. Ekelund verkade inom flera kulturområden samtidigt; han målade, skrev nio diktsamlingar, översatte litteratur och skrev konstrecensioner. Ekelunds inflytande på Finlands konstliv sträckte sig från grupperna Septem till Prisma; hans målningar ställdes ut på Septems utställning 1914, han deltog i Novembergruppens första utställning 1918 och var ordförande för Septem 1924–1927. Han var dessutom en av Prismas grundare 1956.
Ekelund är kanske den bland alla finländska konstnärer som tydligast tagit intryck av Paul Cézanne; hans konst bygger på harmoni i färgerna och formerna och kan sägas präglas av klassisk balans, måtta och lyrisk intuition. Ekelunds motiv var landskap, interiörer och stilleben. I motsats till förebilden Cézanne målade han också urbana miljöer. Ekelunds konst var inte de stora skandalernas eller de djärva kommentarernas; hans revolution låg i målningens konstruktiva struktur.
Ragnar Ekelund inledde sina studier i Helsingfors både vid Finska konstföreningens ritskola och vid universitetet. Hans huvudämnen var nordisk filologi och konsthistoria. De stora symbolisterna inom finländsk konst Hugo Simberg och Väinö Blomstedt var hans lärare i bildkonst. Konststudierna kom snart att bli viktigare än universitetet.
På 1910-talet kunde nya strömningar anas inom det finländska konstlivet. En utställning av norsk konst på Ateneum i Helsingfors 1911, och särskilt målningarna av Edvard Munch, gjorde ett starkt intryck på de unga konstnärerna. Den tyska konstnärsgruppen Der Blaue Reiters utställning på Salong Strindberg 1914 visade prov på nya sätt att skapa bild av ytor och konturrytmer.
Ekelunds konstnärliga utgångspunkt var dock den franska bildkonsten, närmast Cézanne, Paul Gauguin, Henri Matisse och André Derain. Genom en studieresa tillsammans med Konstföreningens ritskola hade han redan 1912 kunnat bekanta sig med deras arbeten på en större utställning av fransk konst som då hade ägt rum i S:t Petersburg. År 1914 förnyade han bekantskapen med samma konstnärers arbeten i Danmark. Också Vilhelm Hammershøis lugna och stämningsfulla interiörer influerade Ekelund.
Ekelunds stadsvyer är öde och statiska. Han målade sällan händelser eller människor; det var i första hand landskapets arkitektur som fascinerade honom. Man kan dock förnimma en expressiv livsångest och smärta i hans tidigaste målningar, t.ex. i oljemålningen ”Förstadsgata” (1915). Den kan sägas utgöra en pendang till Ekelunds debutdiktsamling Gatans dikter, som utkom samma år. Dikterna andas en öde melankoli på samma sätt som målningen.
År 1915 innebar ett genombrott för Ragnar Ekelund: han deltog i ett flertal utställningar, bl.a. i Finska konstföreningens vår- och höstutställningar samt i gruppen Septems utställning. Dessutom visades hans målningar i Gösta Stenmans konstsalong tillsammans med arbeten av Tyko Sallinen och Ilmari Aalto. Samma höst ställde han även ut i Riddarhuset tillsammans med Eero Nelimarkka. Hos Ekelund fick målningarnas mörka konturer ge vika för kontrasterna i kulörerna.
En lång resa till Paris och Loiredalen 1920 medförde att Ekelunds färgpalett blev ljusare och målningarnas karaktär mera geometrisk. Europa höll på att hämta sig efter första världskriget, och det självständiga Finlands konstnärer träffades på caféerna i Paris. Eemu Myntti, Yrjö Ollila och Joel Lehtonen arbetade under samma tid i Paris. Nordiska bekantskaper var Pär Lagerkvist och Erik Blomberg. Ekelund målade stadsvyer i Chevreuse, Charenton-le-Pont, Finistère och Reval men också i Helsingfors och Borgå.
I Finland övergick 1910-talets häftiga expressionism under följande decennium i mera klassiska ideal. Här framstod Ragnar Ekelund, som i början av tjugotalet hade återvänt från Frankrike, som en vägvisare. Förutom den cézanneska enkla formbehärskningen bar Ekelunds målningar spår av Vermeers dämpade ljuspoesi.
Ljuset och den disciplinerade arkitektoniska strukturen utgjorde grundelement i Ekelunds senare produktion. Kompositionerna som utgick från en matematisk indelning i vågrätt och lodrätt gav tillsammans med de ljusa, varma färgerna och de starka valörskiftningarna Ekelunds konst ett karaktäristisk dämpat och nästan melankoliskt uttryck. På 1940- och 1950-talet återgick han till att måla strandlandskap från Borgå skärgård vid sidan av stadsvyerna.
I sin översikt av Finlands konsthistoria karakteriserar Onni Okkonen Ekelund som en stiliserande konstnär som gestaltar landskap och interiörer, och framhåller den franska studieresan som en bakgrund till Ekelunds konstruktiva idéer och abstraheringsförmåga: ”Man kan säga att Ekelunds stil inom bildkonsten motsvarar de då rådande funktionalistiska idéerna inom byggnadskonsten; stilen kännetecknas av en metodisk saklighet och geometrisk struktur. Målningen vill som sådan inte föreställa någon levande natur, ej heller rörelse, ingenting mimetiskt. Stadsvyerna är som från en annan värld, en annan planet, där ljuset är svalare och formerna renare än på jorden.” Okkonen medger att Ekelund också ingjutit livskänsla i sina målningar genom sin behandling av formen och sin förfinade färgharmoni. Ur ett senare perspektiv är Ekelunds konst intresseväckande tack vare hans undersökande iakttagelseförmåga. I likhet med Cézanne är han intresserad av olika färgharmonier, av formernas, ljusets och skuggornas struktur.
Som poet var Ekelund i sin visionära idealism på många sätt parallell med Jarl Hemmer, vars stämningar dock i regel var ljusare och mer optimistiska. I sin debutdiktsamling Sånger i sol och skymning (1914) skildrar Ekelund interiörer och landskap – inlandet och ödemarken men också stadsvyer. Dikterna företräder ett kärvt, koncentrerat och övervägande melankoliskt stämningsmåleri, och karakteriserades av kritiken som ”målningar i ord”, också i pejorativ mening: de försökte sig på sådant som bildkonsten klarade bättre. Ekelunds tre första samlingar fick ett avmätt bemötande, dikterna präglades i många recensenters ögon av en monoton gråhet – som Ekelund senare anspelade på i titeln till sin samling Strofer i grått (1926) – och sågs som alltför begränsade till sitt ordval och till sina grepp. Ekelunds favoritmått var elegiskt distikon, men han skrev också en del fri vers. I och med Disticha och Visioner, som båda gavs ut 1918, fick Ekelund dock sitt genombrott. Dikterna hade blivit mer reflekterande och kontemplativa. Efter sin sjunde samling, Improvisationer, höll Ekelund en femton års paus i diktandet, varefter han gav ut sin sista diktsamling, Ljust i mörkt (1941), präglad av kriget och kärleken, en bok som av mången sågs som hans mest lyckade och avklarnade. Tonen i kärleksdikterna i Ljust i mörkt sågs rentav som unik i finlandssvensk diktning, och överlag blev den formella begränsningen här en epigrammatisk styrka.
Vid sidan av sin konstnärskarriär hade Ekelund flera förtroendeuppdrag inom olika kulturorganisationer. Han var bl.a. vice ordförande för Konstnärsgillet, ordförande och vice ordförande för Finlands svenska författareförening rf samt medlem i Statens litteraturkommission.
Marja Sakari och Fredrik Hertzberg
Karl Selim Ragnar Ekelund, född 18.12.1892 i Kangasniemi, död 8.6.1960 i Helsingfors. Föräldrar apotekaren Georg Alfred Ekelund och Elin Elvira Lindholm. Gift med (1) Inkeri (Inni) Siegberg 1918, (2) filosofie doktor Karin Allardt 1937.
VERK. Representerad i konstmuseet Ateneum, Helsingfors; Amos Andersons konstmuseum, Helsingfors; Alvar Aalto-museet, Jyväskylä; konstmuseerna i Lahtis, Tavastehus, Imatra, Tammerfors och Åbo; Jyväskylä stad; Nationalmuseum och Moderna museet, Stockholm.
PRODUKTION. Sånger i sol och skymning. Dikter (1914); Gatans dikter (1915); Disticha (1918); Visioner (1918); Tidiga år 1914–1916 (1919); Vägarna (1919); Improvisationer (1922); Strofer i grått (1926); Ljust i mörkt (1941); Lyrik 1912–1926 (1942).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. L. Bäcksbacka, Ragnar Ekelund. En studie över stilutvecklingen i hans måleri 1913–1920 (1961); A. Ekelund, Min far Ragnar Ekelund (1997); O. Okkonen, Suomen taiteen historia I–II (1945).
BILDKÄLLA. Ekelund, Ragnar. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.