Pekka Halonen är den konstnär som i högre grad än någon annan förknippas med det finska. Hans ursprung i bondesamhället och hans motivval från det finska folket och den finska naturen ligger till grund för denna karaktäristik. Till skillnad från Akseli Gallen-Kallela sökte han inte det finska folkets mytiska ursprung eller ärorika forntid. Halonens finskhet har i stället förknippats med andra egenskaper – med realism, idealism, äkthet och enkelhet. Under senare tid har man dock i allt högre grad börjat placera in Halonen i en internationell kontext.
Pekka Halonen föddes 1865 på Linnasalmi hemman i Ollikkala by i Lapinlax (Lapinlahti). Han tillhörde en stor bondesläkt med flera konstnärligt och musikaliskt begåvade medlemmar. Förutom Pekka var hans kusiner, skulptören Emil Halonen och konstgjutaren och bildhuggaren Arttu Halonen, namnkunniga konstnärer. Pekka Halonens bror Antti hade studerat måleri och brodern Heikki var violinist. Fadern, jordbrukaren Olli Halonen, utförde dekorationer för kyrkor och begravningsplatser. Modern, Wilhelmiina (Miina), som anslöt sig till pietisterna, hade spelat violin som ung, men senare övergått till psalmodikon och kantele; enligt uppgift målade hon också. Pekka Halonen tecknade och målade med oljefärger redan i sitt barndomshem. Av modern lärde han sig spela kantele.
Pekka var det tredje barnet i en syskonskara på nio. Han inledde sin skolgång hos en lärare som bodde på orten eftersom Lapinlax fick folkskola först 1881. Hösten 1885 fortsatte Pekka Halonen sina studier vid Jyväskylä seminarium. Han trivdes emellertid inte i Jyväskylä och flyttade därför mitt i terminen till Helsingfors där han började i Finska konstföreningens ritskola. Vårterminen 1886 finns han antecknad i elevregistret. Halonen som kom till den svenskspråkiga ritskolan utan språkkunskaper och medellös blev snart frielev, men var tvungen att försörja sig som dekorationsmålare. Han höll sig kvar i skolan till våren 1890 även om han absolverat alla kurser året innan. Samma höst fick han ett stipendium och kunde resa till Paris och Académie Julian, där Jules Joseph Lefebvre och Jean-Joseph Benjamin-Constant blev hans lärare. Albert Gebhard hörde till hans närmaste studiekamrater från Finland. Halonen bodde i Montmartre på Boulevard de Clichy i det så kallade ”Hôtel de Scandinavie” samtidigt som Magnus Enckell och Kaarlo Haltia. En god vän fann han också i den svenske konstnären Carl Wilhelmson.
I maj 1891 återvände Halonen till Finland och målade ”Slåtterkarlar”, som tillsammans med fem andra målningar ställdes ut samma höst. Kritiken var positiv, och tack vare ett resestipendium kunde Halonen resa tillbaka till Paris i november och fortsätta studierna vid Académie Julian. Han delade nu en bostad på Rue Racine i Quartier Latin med Magnus Enckell.
Halonen återvände till hemlandet i maj 1892 tillsammans med Väinö Blomstedt, Elin Danielson, Axel Gallén, Kaarlo Haltia och Emil Wikström för att liksom konstnärskamraterna uppsöka finska motiv i ödemarken. Tack vare det s.k. Hovingska stipendiet kunde Halonen resa till Myllykylä by i Sordavala, där brodern Aapeli arbetade i Mäkinens orgelharmoniefabrik. Halonen bodde hos seminarielektor Eero Mäkinen, vars dotter Maria (Maija) han blivit bekant med redan under båtresan från Nyslott till Kesälax (Kesälahti). De två förlovade sig samma år. I Karelen fortsatte Halonen med att måla folklivsmotiv. Under sommaren, som han tillbringade i Ruskeala, målade han ”Kantelespelare” och ”Genvägen”, som tillsammans med åtta andra verk visades på Finska konstnärernas höstutställning. Vintern 1892 bodde han i Ulrikasborg i Helsingfors, där han målade sitt första kända vinterlandskap i Brunnsparken. Han blev nu också medlem i Konstnärsgillet. I december dog brodern Kalle i lunginflammation endast tolv år gammal. Halonen var mycket fäst vid sin yngre bror, som trots sin ringa ålder redan visat prov på konstnärlig begåvning. Våren 1893 reste Halonen via Kuopio hem till Lapinlax. Sommaren tillbringade han i Myllykylä, där han målade tavlan ”Sittande vid stranden” vid ån Helylänjoki.
Halonen fick ett statsstipendium på 3 000 finska mark, och återvände i november till Paris i sällskap med Väinö Blomstedt. Denna gång låg hans bostad nära Boulevard Montparnasse på en adress som var känd bland konstnärer (Rue Campagne Première 9). Halonen och Blomstedt skrev in sig vid Académie Colarossi, men var inte särskilt nöjda med undervisningen. På Madame Carons kafé mötte de Paul Gauguin, som nyligen återvänt från Tahiti, och efter en tid flyttade de över till Académie Vitti, en privat akademi som Gauguin hade grundat. Där stannade de till juli 1894, då de återvände till Finland. I synnerhet akvarellen ”Tre heliga män i skogen” visar på intryck från Gauguin, liksom ”Gitarrspelerska”, en oljemålning i dämpade färger som Halonen målade under en sommarvistelse i Sordavala. Också ”Helg i nybyggarhus” är målad samma sommar.
Pekka Halonen och Maija Mäkinen vigdes den 2 januari 1895, och paret slog sig ned på Komora i den avlägset belägna byn Kirjavalahti i Sordavala. Där målade Halonen framför allt vinterlandskap, bl.a. ”Vinterdag” och ett dubbelporträtt av konstnären med hustru. Halonen blev också allt mer intresserad av motiv från Kalevala. Jean Sibelius komposition ”Båtfärden” från 1893 gav Halonen impulsen att söka motsvarigheter till Kalevala i verkligheten. På sin resa i Karelen besökte Pekka och Maija Halonen också Koli, men Halonen bedrövades över att landskapet hade skövlats, såsom han berättar i sina memoarer. Han hittade slutligen en orörd ödemark vid sjön Kivesjärvi i Paldamo, där han hämtade motivet till målningen ”Ungmöarna på udden” som visades på höstutställningen 1895 och för vilken han fick statens pris i figurmålning. En annan målning som inspirerats av Kalevala, ”Mot fienden”, målade Halonen hos Eliel Aspelin-Haapkylä i Kalvola i Rauhalahti sommaren 1896. Samma år målade han ett porträtt av Amanda Rewell.
Arkitekten Josef Stenbäck hjälpte Halonen till beställningar av altartavlor för olika kyrkor. Redan 1894 föreslog han att Halonen skulle måla altartavlan till Längelmävesi kyrka. Målningen genomfördes dock aldrig, liksom inte heller Halonens förslag till altartavla för kyrkan i Vasa; första priset gick till Louis Sparre. Däremot fick Halonen 1896 uppdraget att måla altartavlan till kyrkan i S:t Michel som ritats av Stenbäck, varvid ”Korsfäst” (1899) utfördes, och också altartavlan i Kotka kyrka, ”Konungarnas tillbedjan” som sattes upp 1900. I december 1896 reste Pekka Halonen tillsammans med Maija till Italien för att studera renässansens monumentalmåleri och temperateknik. Färden gick över Florens, Siena, Rom och Neapel till Pompeji, där väggmålningarna från antiken gjorde ett stort intryck på honom. Under resan bekantade sig Halonen också med den samtida italienska konsten. Han återvände till Finland via Paris och Bretagne i april 1897. Sommaren tillbringade han i Sääksmäki. Samma år målade han ”Väinämöinen spelande”, ett beställningsarbete med motiv från Kalevala, för affärsmannen och dekorationsmålaren Salomon Wuorio. Ett annat motiv som Wuorio beställde, ”Lemminkäinens avfärd”, blev färdig först tre år senare.
Familjens bostad på Annegatan 8 i Helsingfors visade sig vara alltför liten för att samtidigt tjänstgöra som ateljé. Efter en sommar i Sordavala följde Halonen Juhani Ahos exempel och flyttade till Tusby. På Perttila gård fick han ett rum där han kunde måla monumentala folklivsskildringar, såsom ”Måltid” (1899) och ”Vägröjare i Karelen” (1900). Vintern 1898 köpte Halonen Pitkäniemi eller Pirttiniemi, nuvarande Halosenniemi, efter att på skidor ha bekantat sig med landskapet runt Tusby träsk. Med släktingars och vänners hjälp och under brodern Anttis ledning uppfördes först ett ståtligt ateljéhus i vilket familjen flyttade in 1901. Boningshuset, ett stockhus, stod färdigt följande år.
Två målningar av Halonen som visades på världsutställningen i Paris 1900, ”Vid vaken” och ”Lojägare på skidor”, fick silverdukatpriset. Fyra år senare refuserades ”Lodjuret på spåren” (1903) av Parissalongen; i Paris var de nationella motivens tid förbi. Samma målning fick 1903 andra pris i finska statens landskapsmåleritävling. Halonen fick första pris i denna tävling 1907 med målningen ”Vid Tuonela älv”.
I sin egen ateljé kunde Halonen koncentrera sig på monumentala verk, bl.a. ”Hemfärd från arbetet” (1905) och ”Lusttur” (1906), som föreningen Konstverk till skolan beställde till Tölö finska folkskola. Halonen målade också två fresker i entrén till Juselius mausoleum i Björneborg, vilka båda har förstörts. Andra monumentala målningar var altartavlorna för kyrkorna i Jorois (1902) och Karstula (1905) samt domkyrkan i Viborg (1914) samt den dekorativa målningen ”Stockflottarna” (1925) för Internationella arbetsorganisationens högkvarter i Genève. Målningen återbördades till Finland i samband med att högkvarteret renoverades 1976 och hänger därefter i Riksdagshuset.
I början av sin bana ägnade sig Halonen framför allt åt figurativ konst. Han övergav det figurativa måleriet och de monumentala folklivsskildringarna på 1910-talet och målade senare nästan uteslutande landskap och stilleben. I synnerhet vårvintern och våren var årstider som tilltalade Halonen; under sommaren blev naturen i hans tycke alltför grönskande. Därför reste familjen från och med 1916 efter midsommar till ett sommarställe i en kargare omgivning, Kivikoski i Kuhmoinen. Där målade Halonen forsmotiv och lekande gossar. Med ”De vita” (1918) tycktes Halonen ta ställning till de politiska händelserna 1918, men ägnade sig efter det uteslutande åt motiv från naturen eller familjeidyller, med undantag för det monumentala stockflottarmotivet. Halonen målade inte heller längre vidsträckta landskap som vårvinterlandskapet från Koli (1914). Gång på gång väljer han att måla ”en bit natur” – intima och rofyllda vyer från den närmaste omgivningen. Färgerna är ofta tunna och transparenta. Under 1920-talet och under sina sista levnadsår målade Halonen vanligen på Halosenniemi, men t.ex. under den stränga vintern 1923 målade han i Kinahmi i norra Nilsiä.
I mars 1896 föddes det första barnet i Halonens familj, Yrjö, och 1918 det åttonde och yngsta, Kaija. För att försörja den stora familjen var Halonen tvungen att regelbundet ställa ut. Halonen var också den första scenografen vid Finska nationalteatern, grundad 1902. Maija Halonen översatte böcker (bl.a. Pinocchio) och bidrog på så sätt till familjens uppehälle.
Pekka Halonen avled i hemmet i Tusby 1933. Tre år senare anordnade Galerie Hörhammer en minnesutställning, och året därefter anordnades en minnesutställning i Ateneum.
Kasimir Leino, konstkritiker vid tidningen Päivälehti, beskrev redan 1892 Pekka Halonen som en genuint finsk konstnär. Uppfattningen av Halonen som purfinsk förstärks av breven till konstnärsvännerna, bland andra Akseli Gallen-Kallela och Eero Järnefelt, där han i fräna ordalag kritiserar förhållandena utomlands och särskilt den dekadens som rådde i Paris vid sekelskiftet. Rysslands integrationspolitik som vid samma tid hotade Finlands autonomi ökade Halonens kampvilja och övertygelse om det finska folket som ”Guds utvalda folk”. Konstnärernas insats i kampen för Finlands autonomi, t.ex. i samband med världsutställningen i Paris 1900, är visserligen känd, men Halonens deltagande i det aktiva motståndet vid sekelskiftet, t.ex. i den ungfinska kretsen (Nuori Suomi), har först på senare tid blivit föremål för närmare granskning.
Det har fallit sig naturligt att framhålla det nationella i Halonens produktion: hans motiv är genomgående inhemska och han uttalade sig starkt för Finland och det finska. Konstforskningen har också vinnlagt sig om att understryka det nationella i konsten under 1800-talet och 1900-talets första årtionden. Det har tett sig mera problematiskt att studera andra utgångspunkter i Halonens konst, såsom naturkänslan eller de teosofiska idéerna, som hade sin källa i symbolismens idévärld under det sena 1800-talet. I Halonens målningar från tiden efter 1910-talet, i synnerhet från hans ”rofyllda period”, har naturkänslan, den lyriska sensitiviteten och fokuseringen på en inre, andlig verklighet betonats allt mer.
Enligt en tidigare uppfattning ville Halonen hellre måla än teoretisera. Men konstutövning kan inte helt frikopplas från konstteori; därför måste också Halonen granskas mot sin internationella bakgrund. Halonen sökte konstant efter impulser i den aktuella konsten i utlandet, vilket också kan skönjas i hans produktion och i de förändringar den genomgick. Till en början fäste han blicken på Barbizonskolans idylliska naturskildringar, företrädda av Millet och Corot, men också på de övriga finländska målarnas favorit, Bastien-Lepage, och dennes mer momentana, realistiskt återgivna motiv. Både Halonens tid som elev vid Gauguins privatakademi 1894 och Puvis de Chavannes svala, monumentala och avskalade bildspråk förde Halonens produktion mot en mer idealiserande och förenklande, syntetistisk riktning. Den tidiga renässansmästaren Giotto, som också var Puvis de Chavannes förebild, blev det nya idealet.
Även om den samtida kritiken inte såg symbolismen eller syntetismen som utmärkande för Halonen, hade dessa riktningar onekligen en stor betydelse för den förändring som ägde rum i hans måleri vid sekelskiftet. I synnerhet japonismen under 1800-talets senare del, som också ansluter sig till syntetismen, anses ha haft en stor betydelse för honom. Också Halonens ljus- och färgmåleri från åren 1909–1915 har lyfts fram.
Annika Waenerberg
Pekka Halonen, född 23.9.1865 i Lapinlax, död 1.12.1933 i Tusby. Föräldrar bonden Olli Halonen och bonddottern Wilhelmiina (Miina) Uotinen. Gift 1895 med Maija Mäkinen.
VERK. Representerad i så gott som alla konstmuseer i Finland; dessutom Prins Eugens Waldemarsudde, Stockholm; Malmö konstmuseum; Lettlands nationalmuseum för konst; Budapests konstmuseum. Talrika målningar i privat ägo och i olika samfunds-, förenings- och företagssamlingar (antalet konstverk har uppskattats till 2 000–3 000, största delen oljemålningar; därtill kommer tempera-, pastell- och akvarellmålningar, kolteckningar och två fresker, förstörda, samt ett femtiotal grafiska blad).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. A.-M. von Bonsdorff, Hurmos ja harmonia. Vastakohtien 1920-luku (1998); A.-M. von Bonsdorff, Ihminen vaeltaa maailmassa kuin symbolien metsässä. Konsthistoriska studier 18/1998; Pekka Halonen. Red. A.-M. von Bonsdorff (2008); A. Halonen, Vihreä aamu. Pekka Halosen siveltimen tarina (1946); A. Halonen, Latu lumessa. Pekka Halosen etsijäntie (1965); Pekka Halonen, Minnesutställning i Ateneum (1937); Pekka Halonen (1947); Pekka Halonen 1865−1933. Jubileumsutställning (1995); Pekka Halonen, erämaa elää. Maalauksia vuosilta 1890−1932 (1996); O. Hämäläinen, Pekka Halonen (1947); A. Lindström, Pekka Halonen. Elämä ja teokset (1957); V. Lukkarinen, Moni-ilmeinen erämaa – vuosisadan vaihteen taiteilijat Suomen metsissä. Alla Pohjantähden (1999); V. Lukkarinen, Pekka Halonen – pyhä taide (2007); J. Rinta-aho et al., ”Maa ja kansa elää”. Pekka Halonen ja suomalaisuus (1992); M. Supinen, Paul Gauguin’s Fiji Academy. The Burlington Magazine. April 1990; Värin iloa. Pekka Halosen taidetta 1909−1915 (1993).
BILDKÄLLA. Halonen, Pekka. Uusi Suomis bildarkiv.