Under sina studieår anslöt sig Axel Lille till de svensksinnade kretsarna vid den nyländska nationen. Efter journalistiska läroår i redaktionen för bl.a. Vikingen var han 1882 med om att grunda Nya Pressen och blev dess huvudredaktör. Tidningen utvecklades till ett ledande organ för den svenska ståndpunkten i Finland och företrädde under det växande ryska förtrycket på 1890-talet en konsekvent laglighetslinje. Lille såg sig 1902 tvungen att gå i landsflykt till Sverige. Återkommen under ändrade politiska förhållanden 1906, pläderade han för nytt framstegsvänligt svenskt parti. Axel Lille blev Svenska folkpartiets förste ordförande.
Då Axel Lille föddes i Helsingfors våren 1848 blåste revolutionära vindar ute i Europa. Också till det avlägsna Finland nådde revolutionens dyningar, bl.a. i form av studentaktivism, och Lille blev förvisso präglad av sitt födelseår i så måtto att han hyllade frihetens ideal i alla sammanhang och hatade ofrihet och förtryck. Han genomgick Helsingfors privatlyceum och avlade 1866 studentexamen som secundus efter klassens primus, sedermera professorn A. A. Granfelt. En annan av Axel Lilles klasskamrater var sedermera professorn E. G. Palmén. Sina barndomssomrar tillbringade Axel Lille i Sjundeå, där hans far, teologieprofessorn B. O. Lille hade sitt prebende.
Axel Lille anslöt sig 1866 till den illegala nyländska nationen, som två år senare legaliserades som Nyländska avdelningen. Han medarbetade i avdelningens tidning Nylands dragon, där han fick sina första journalistiska lärospån. Han gav även ut skämttidningen Myggan. Studierna gick framåt, filosofie kandidatexamen avlade Lille 1872 och filosofie magistertiteln erhöll han följande år.
Axel Lille tillhörde den krets av svensksinnade studenter som samlades kring professor A. O. Freudenthal. När den första svensksinnade tidningen Vikingen startades i november 1870 var Lille en av initiativtagarna, och han blev även medlem i dess redaktion. Under Vikingens sista år, 1874, var han tidningens ansvarige utgivare. Därförinnan var han 1873 redaktör för Wiborgsbladet.
Axel Lille fortsatte sina studier på juridikens område. Han avlade 1879 juris utriusquekandidatexamen med ekonomisk rätt som huvudämne och inskrevs därefter som auskultant vid Åbo hovrätt. På rekommendation av professorn i nationalekonomi Leopold Mechelin erhöll Lille det Kiseleffska stipendiet och kunde bedriva studier utomlands, i Strassburg och i Leipzig. Lille erhöll hösten 1882 doktorstiteln efter att ha disputerat på avhandlingen Försäkringsväsendet, dess historiska utveckling och nationalekonomiska betydelse. År 1879 efterträdde han professor Freudenthal som kurator för Nyländska avdelningen, en post som han beklädde ända till 1888.
Axel Lille gjorde dock sin största insats på andra områden än vetenskapens, nämligen inom politiken och journalistiken. Hösten 1882 var han med om att grunda Nya Pressen, tidning för politik, handel och industri. Han var dess huvudredaktör fram till 1900, då tidningen upphörde. Initiativtagare till det konstituerande möte vid vilket man beslöt grunda Nya Pressen var vicehäradshövdingen Rudolf Elving, och privilegieansökan inlämnades i Axel Lilles namn i oktober 1882. I november fastställde senaten bolagsordningen för ”Tidnings- och Tryckeriaktiebolaget i Helsingfors”, som följande år började ge ut Nya Pressen sju gånger i veckan. Det första provnumret av den nya tidningen utsändes den 30 november 1882.
Nya Pressen grundades samma år som folkbildningssällskapet Svenska folkskolans vänner, vilket skall ses som ett utslag av de svekomanska konsolideringssträvandena i början av 1880-talet. Bland de svekomanska politiska flygbladen och pamfletterna var den viktigaste den av Axel Lille författade Nationalitetsprincipen och dess tillämpning på förhållandena i Finland, även den utgiven 1882. Lilles avsikt var här att göra allmänheten förtrogen med de utgångspunkter och målsättningar som de svensksinnade hade ställt upp i nationalitetsfrågan.
Axel Lille gjorde Nya Pressen till en av landets ledande tidningar. Den fick en landsomfattande spridning och som organ för den svekomanska rörelsen var Nya Pressen en av de mest avgörande faktorerna, sedan det liberala Helsingfors Dagblad trängts till döds på tidningsmarknaden mellan det fennomanska och det svekomanska lägret. I provnumret uttalade Lille åsikten att ”fennomanin är reaktionär av böjelse lika mycket som av politik”. Men Nya Pressens linje var även präglad av sin huvudredaktörs frisinne, i både ekonomiska, sociala och religiösa frågor. Under sitt första år var tidningens upplaga dryga 1 500 exemplar, men redan 1888 var upplagan uppe i 4 500. Nya Pressen blev under Lilles ledning även den nyväckta konstitutionalismens främsta ansikte utåt. Under det växande ryska förtrycket på 1890-talet värnade tidningen konsekvent om Finlands konstitution såsom ”de konstitutionella” uppfattade den, och motsatte sig inskränkningar i landets autonomi.
Nya Pressen drabbades hårt av censuren när de s.k. ofärdsåren satte in efter februarimanifestet 1899. Redan i maj samma år indrogs tidningen på en månad, och definitivt tvingades den upphöra med utgången av juni 1900. Axel Lille hade dock under det gångna året i sin tidning piskat upp motståndsandan mot regeringspolitiken och Nya Pressens upplaga hade ökat till över 10 000. Vid Nyländska avdelningens årsfest 1902 framförde Lille i sitt festtal tanken på Finlands lösgörande från Ryssland, men blev också motsagd av en del yngre. Axel Lille gav protesterna ett ansikte, vilket gjorde att han snart såg sig föranledd att flytta utomlands.
Axel Lilles överflyttning till Sverige skedde ännu samma år 1902, och han blev snart även svensk medborgare. Denna landsflykt som var frivillig väckte även kritik i Finland, bl.a. från många svensksinnade konstitutionella personer, vilka anklagade Lille för svek och fanflykt. Beskyllningarna var dock mestadels ”politiska”, och Lille fortsatte sin politiska insats i Sverige genom att medarbeta i Stockholms-Tidningen, ett utpräglat demokratiskt organ under Adolf Hallgrens ledning.
Flyttningen till Sverige tyngde dock även Axel Lille, och det var en lättnad för honom när han efter novembermanifestet 1905 kunde återvända till Finland och börja organisera den svenska samlingsrörelsen politiskt och söka överbrygga motsättningarna inom det svenska partiet. Samtidigt återuppstod Nya Pressen 1906 med Axel Lille som huvudredaktör och ansvarig utgivare samt Tidnings- & Tryckeri Ab i Helsingfors som förlag. Nya Pressen blev dock inte någon ekonomisk succé, och 1909 övertogs tidningen av ett nybildat bolag Ab Nya Pressen, med Hufvudstadsbladets ägare A. R. Frenckell som främste intressent. Axel Lille kvarstod som huvudredaktör, men Frenckell blev både direktionsordförande och ekonom i bolaget. Nya Pressen, som 1914 hade en upplaga på 7 000 exemplar, sammanslogs dock samma år med Dagens Tidning och blev Dagens Press. Axel Lille fortsatte som den nya tidningens huvudredaktör till utgången av år 1917, då han under trycket av den allt hårdare krigscensuren lämnade sin tidning, som han i egenskap av huvudredaktör tjänat i drygt trettio år, med undantag för avbrottet 1900–1906.
Inför Nya Pressens återuppståndelse utarbetade Axel Lille ett program för tidningen, vilket samtidigt var ett program för svenskhetsrörelsens politiska enande. Det publicerades den 30 december 1905 och innehöll t.ex. i fråga om representationsreformen ett stöd för en lantdag med två kamrar. Lille pläderade våren 1906 aktivt för en ny partibildning, ett framstegsvänligt och liberalt parti med ett omfattande reformprogram. I namnfrågan stödde Lille formen ”Svenska folkpartiet”. Redan 1895 hade Axel Lille tagit initiativ till sammankallandet av ett allmänt partimöte i huvudstaden. Mötet hölls i Brandkårshuset den 10–11 januari 1896 och samlade totalt 741 partimedlemmar. Bland mötets huvudfrågor märktes partiets namnfråga, skolfrågan, frågan om ämbetsspråket samt rösträttsfrågan. För att bereda sistnämnda ärende tillsatte mötet en tjugomanna delegation, som kom att bli bestående.
Efter sin återkomst till hemlandet hösten 1905 verkade Axel Lille för att få till stånd ett nytt allmänt partimöte, vid vilket det nyformade ”Svenska folkpartiet” kunde konstitueras. Detta svenska partimöte hölls den 20–21 maj 1906 i det Nyländska nationshuset vid Kaserngatan i Helsingfors. Mötesagendan bestämdes till största delen av just Axel Lille. Bl.a. förelåg två konkreta förslag till partiprogram för partiet, ett moderat högerprogram och ett radikalare, ”ungsvenskt” vänsterprogram.
Efter rätt svåra förhandlingar enades partimötet om att konstituera ett nytt svenskt parti, Svenska folkpartiet (SFP). Det var alltså Axel Lilles namnförslag som segrade, även om det formellt var bankdirektör Emil Schybergson som lade fram förslaget vid mötet. Man lyckades också ena sig om ett partiprogram, som närmast fokuserade på språkfrågan, i vilken Lille fungerade som inledare. På hans förslag ströks också de sociala frågorna ur programmet och sålunda kunde de skilda fraktionerna enas om programmet trots divergerade uppfattningar i de sociala frågorna. Det nya partiets organisation fastställdes också, det skulle ledas av en centralstyrelse. Axel Lille, som invaldes i partiets första interimsstyrelse, blev SFP:s förste ordförande, en post som han innehade 1906–1917.
Axel Lille som 1885–1900 hade deltagit i samtliga ståndslantdagar som företrädare för det Svenska partiet, invaldes ännu 1916 i enkammarlantdagen från Nylands valkrets och deltog sålunda i 1917 års lagtima lantdag. Sin debut på den konstitutionella banan gjorde han redan vid 1877–1878 års lantdag, då han var sekreterare för myntlagsutskottet. Han var även i en följd av år medlem av stadsfullmäktige i Helsingfors. Likaså arbetade Axel Lille för den svenska folkbildningen i Finland, bl.a. som medlem i styrelserna för Svenska folkskolans vänner och Svenska folkakademien i Malm. Lille gjorde även en betydelsefull insats som medlem i Städernas allmänna brandstodsbolags direktion 1882–1917. År 1917 valdes han till dess sekreterare och 1918 blev han för en kort tid verkställande direktör i Försäkringsaktiebolaget Fennia.
Axel Lille, som i olika sammanhang hade försetts med epitetet ”Finlands mest framstående tidningsman” valdes 1907 följdriktigt till ordförande i Finlands svenska publicistförbund, som han även varit initiativtagare till. Han handhade även denna syssla i tio år, en svår tid i opposition mot den förda regeringspolitiken. Axel Lille lämnade i slutet av revolutionsåret 1917 både politiken och tidningsmannavärvet. Men ännu våren 1917 efter marsrevolutionen i Ryssland låg han bakom ett uttalande från SFP, där partiet som det första av partierna i Finland explicit framförde kravet på Finlands självständighet. Han drog sig tillbaka, ”besviken över att partiets politik inte utformats i den riktning han hoppats.” Han efterträddes som SFP:s ordförande av direktör Eric von Rettig.
Axel Lille gjorde ännu under sina sista år 1918–1921 en insats både som historieskrivare och nationell opinionsbildare. Efter inbördeskriget gav han i juni 1918 ut en skrift Till den svenska arbetaren, där han sammanfattade orsakerna till det blodiga broderkrig som drabbat landet. Följande år gav han ut en samling uppsatser där han redogjorde för sin insats som finländsk pressrepresentant i Sverige under ett drygt halvår 1918–1919. Han hade då kunnat göra en insats för att förbättra de kyliga förhållandena mellan de bägge ländernas regeringar och sprida riktig information om förhållandena i Finland. Hans storverk var ändå Den svenska nationalitetens i Finland samlingsrörelse, en monografi på över tusen sidor som han gav ut 1921. Under sina sista år debuterade Lille även som pjäsförfattare med lustspelet Lyckans galoscher som uppfördes både på Åbo svenska teater och på Svenska teatern i Helsingfors 1920–1921. Trots tilltagande sjuklighet var han även korrespondent i huvudstaden för Åbo Underrättelser och fullföljde därmed in i det sista sin drygt femtioåriga bana som tidningsman. Axel Lille avled sommaren 1921 som den siste i skaran av det tidiga 1900-talets ”svenska hövdingar”: Estlander, Freudenthal, Mechelin. En ny generation tog vid.
Lars-Folke Landgrén
Axel Johan Lille, född 28.3.1848 i Helsingfors, död 28.6.1921 i Helsingfors. Föräldrar professorn i kyrkohistoria Bengt Olof Lille och Ida Gustava Waenerberg. Gift (1) med Maria Charlotta Waenerberg 1882, (2) med Sigrid Aina Wilhelmina Cronstedt 1890.
PRODUKTION. Försäkringsväsendet. Dess historiska utveckling och nationalekonomiska betydelse (1882); Ett halvt år såsom Finlands pressrepresentant i Sverige. Utredande och polemiska uppsatser (1919); Den svenska nationalitetens i Finland samlingsrörelse (1921).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. G. von Bonsdorff, Svenska Folkpartiet. Bakgrund, tillblivelse och utveckling till 1917 (1956); M. Hanemann, Axel Lille. En levnadsteckning (1931); M. Lille, Min far i närbild. En minnesteckning över Axel Lille baserad på hans brev (1965).
BILDKÄLLA. Lille, Axel Johan. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.