Johan Reinhold Munck hade som militär stort inflytande över storfurstendömet Finlands ställning och innehade flera viktiga administrativa poster. Som vicekansler för universitetet i Helsingfors inverkade han genom sin måttfulla hållning gynnsamt på universitetets utveckling, och hade inflytande på kejsarens inställning till Finland under de kritiska åren efter Krimkriget.
Johan Reinhold Munck var näst äldste son till landshövdingen i Tavastehus län, friherre Johan Henrik Munck af Fulkila. Gossen var avsedd att beträda den militära banan i det svenska riket och sändes därför till kadettskolan i Haapaniemi 1807. Året därpå bröt finska kriget ut, vilket förändrade allting. Finland överläts till Ryssland i september 1809, och Johan Reinholds kungatrogne äldre bror Carl Adolf flyttade över till Sverige. Yngre brodern Erik Otto följde snart broderns exempel, men Johan Reinhold blev kvar i Finland. Han avlade studentexamen och tog i oktober 1812 värvning som underlöjtnant vid det andra finska jägarregementet i den kejserliga armén.
Regementet var en av de enheter som kejsar Alexander I beordrade att sättas upp sedan Napoleon angripit Ryssland med ”den stora armén”. Finländska trupper användes bara till garnisonstjänst, men i början av 1814 flyttades Munck som adjutant till kejsardömets ordinarie armé och sändes mot fransmännen. Den stora koalitionen hade redan då tvingat Napoleon att dra sig tillbaka till Frankrike, och dit marscherade nu Munck med de ryska trupperna. Han deltog i erövringen av Paris den 31 mars 1814 och fick den minnesmedalj som slogs till minnet av segern.
Efter fälttåget befordrades Munck till löjtnant och överfördes i november 1816 till det Pavlovska regementet vid livgardet. Då hans äldre bror lämnat Finland ärvde han faderns friherretitel och immatrikulerades på Riddarhuset, som upprättats i Finland 1818. Den unge friherren befordrades fem år senare till kapten. Hans bana gynnades av moderns släktskap med ministerstatssekreterare Robert Henrik Rehbinder, genom vilken han kunde knyta viktiga bekantskaper vid hovet.
Vändpunkten i Muncks karriär blev dock det så kallade dekabristupproret i december 1825. När Nikolaj I uppsteg på tronen inledde ett antal reformvänliga officerare i S:t Petersburg ett uppror mot kejsarmakten. Pavlovska regementet deltog inte i upproret och även Munck höll sig på avstånd. Sedan upproret kuvats kommenderades Munck att leda avrättningen av fem dödsdömda officerare. Uppdraget plågade honom livet ut. Pavlovska regementet belönades genom att tronarvingen Alexander blev dess chef och Munck knöt ett livslångt vänskapsband med den blivande kejsaren.
Efter detta avancerade Munck snabbt. I maj 1827 blev han som 32-åring överstelöjtnant. Följande år deltog han i kriget mot Turkiet och var med om belägringen av Varna i augusti–oktober 1828. Efter kriget utnämndes han i december 1830 till överste, och ett år senare blev han bataljonschef i sitt regemente. Vid livgardet erhöll han många hedersbevisningar tills han i september 1839 som generalmajor utnämndes till kommendör för gardets Preobrazjenska regemente.
Preobrazjenska regementet var det äldsta och högst värderade vid livgardet, och Munck hade således kommit inom räckhåll för den högsta militära hierarkin. I januari 1841 ingick han äktenskap med en kejserlig hovdam, den 20-åriga friherrinnan Wendla Charlotta Vilhelmina von Willebrand. Följande år föddes ett gossebarn, men i februari 1844 avled hustrun i missfall i Åbo, under en resa. Även Muncks lovande bana inom livgardet var nu redan förbi. Hans mål att utveckla den ytterst stränga disciplinen vid den kejserliga armén i en mer human riktning hade lett till gräl med gardestruppernas auktoritäre överbefälhavare, kejsarens bror storfurst Michail Pavlovitj. Situationen blev till slut så kritisk att Munck våren 1843 ansåg det bäst att anhålla om avsked från sitt uppdrag och övergå till att tjänstgöra vid arméns krigsskolor.
I november 1843 utnämndes Munck till chef för kadettskolan i Fredrikshamn. Nu fick han till slut möjlighet att pröva nya, mer liberala utbildningsmetoder. Tronarvingen Alexanders upprepade besök hos sin vän höjde kadettskolans anseende och gjorde Finland bekant för dess blivande härskare. Munck bevarade således också i Finland sina kontakter med hovet, och i april 1848 befordrades han till generallöjtnant. Han hade i augusti 1847 ingått ett nytt äktenskap, med den 21-åriga Vilhelmina Margareta von Kraemer, och familjen utökades under det kommande årtiondet med fyra nya barn.
I Muncks liv skedde dock ännu en stor förändring sedan Alexander II bestigit tronen. Kejsaren, som mycket väl mindes sin gamle väns intresse för utbildningsfrågor, utsåg i september 1856 den 61-årige generalen till vicekansler för Kejserliga Alexanders-universitetet. Det var inte något alldeles unikt i kejsardömet att en militär fick ett administrativt uppdrag vid ett universitet. Muncks föregångare, friherre Johan Mauritz Nordenstam, var likaså general. Universitetets strävan till vetenskaplig oavhängighet upplevdes som ett hot av den auktoritära förvaltningen och man höll noggrann uppsikt över livet vid universitetet.
Den nye vicekanslern var ett undantag såtillvida att han inte hade några nära kontakter med storfurstendömets egen administration. Inom universitetet fick Munck stöd av professor Fredrik Cygnaeus och av Johan Vilhelm Snellman, vars ställning vid universitetet var osäker. Nikolaj I hade förbjudit undervisning i filosofi inom kejsardömet, varför man för Snellman våren 1856 hade inrättat en särskild professur i sedelära och vetenskapernas system. Med hjälp av Cygnaeus och Snellman försökte Munck bevara och stärka universitetets ställning i storfurstendömet.
Uppgiften var svår, för i efterdyningarna av Krimkriget hade kraftiga meningsskiljaktigheter rörande universitetet förekommit. De liberala studentkretsarna, under inflytande av västerländska strömningar, reagerade mot statsmaktens strama grepp om universitetet och de allmänna begränsningarna i yttrandefriheten. De ledande förvaltningstjänstemännen i storfurstendömet, generalguvernören greve F. W. R. Berg och vice ordföranden för senatens ekonomiedepartement L. G. von Haartman hade åter helst sett universitetet som en tjänstemannaskola underställd statsmakten.
I enlighet med sina humana principer lyckades Munck skapa goda relationer till de studerande, men han lyckades inte förhindra de skandaler som de radikalare studentkretsarna tidvis gav upphov till och som gav greve Berg och von Haartman anledning att anklaga honom för alltför mjukt handlag. Muncks nära förhållande till kejsaren hjälpte honom dock att komma över anklagelserna och få till stånd moderata reformer i universitetets statuter. Vicekanslerns ställning underlättades också av von Haartmans och greve Bergs avgång från sina ämbeten, den förstnämnde 1858 och den senare hösten 1861.
Studenternas aktivitet förstärktes under Muncks tid, då bland annat planen på att bygga ett eget studenthus började ta form. Studenternas nationalistiska åsiktsyttringar, i synnerhet efter det polska upproret i januari 1863, höll på att göra slut på kejsarens välvilja. I S:t Petersburg förekom ibland missnöje med vicekanslerns handlande, då han tillät dylika manifestationer, men genom sin moderata inställning lyckades Munck återigen undvika uppkomsten av en direkt konfrontation och upprätthålla relationer i bägge riktningar.
Den omtyckte generalen rönte också uppskattning i den akademiska världen. Han blev medlem av föreningen Societas pro Fauna et Flora Fennica och 1857 hedersmedlem i Finska vetenskapssocieteten. I januari 1862 befordrades han till general av infanteriet. Småningom började dock Muncks hälsa svikta. I juli 1865 fick han ett slaganfall och avled på sin lantgård Erkylä. Hans frånfälle beklagades allmänt, och universitetet anordnade undantagsvis en särskild sorgehögtid till hans minne.
Risto Marjomaa
Johan Reinhold Munck, född 30.1.1795 i Tavastehus, död 26.7.1865 på Erkylä i Hausjärvi. Föräldrar landshövdingen i Nylands och Tavastehus län, generaladjutanten, friherre Johan Henrik Munck af Fulkila och friherrinnan Catarina Sofia Fleming af Liebelitz. Gift (1) med friherrinnan Wendla Charlotta Wilhelmina von Willebrand 1841, (2) med Vilhelmina Margareta von Kraemer 1847.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. F. Cygnaeus, Till friherre Johan Reinhold Muncks åminnelse (1869); G. A. Gripenberg, Finska kadettkåren och dess kamratskap (1912); M. Klinge, Studenter och idéer. Studentkåren vid Helsingfors universitet 1828−1960 II (1971); M. Klinge et al., Kejserliga Alexanders Universitetet 1808−1917 (1989); S. Nordenstreng & A. Halila, Haminan historia II (1975); Suomalaiset kenraalit ja amiraalit Venäjän sotavoimissa 1809−1917 (2006).
BILDKÄLLA. Munck, Johan Reinhold. Museiverket.