Kring sekelskiftet 1900 vann Eliel Saarinen internationellt erkännande genom sina jugendbyggnader och som utställningsarkitekt. I sina stadsplaner för Helsingfors skisserade han upp tillväxtmöjligheter för huvudstaden, som förverkligades först långt senare. På 1920-talet flyttade Saarinen till Förenta staterna, där han bl.a. ritade skyskrapor och föreläste i arkitektur. Saarinen är vid sidan av Alvar Aalto Finlands mest kända moderna arkitekt.
Eliel Saarinens bana som arkitekt sträckte sig från 1896 till 1950. Den fördelade sig på två i det närmaste lika långa perioder, var och en mer än ett kvarts sekel: tiden i Finland och tiden i Amerika. I Finland blev Saarinen nästan genast känd som en arkitekturens nydanare och han hade i början av 1900-talet en framträdande ställning. De utställningar som 1984 hölls i Finland och Förenta staterna och som belyste Saarinens livsgärning har vid sidan av en diger monografi från 1990 förstärkt intrycket av honom som en stor finländsk arkitekt. Eliel Saarinen räknas också som en av mästarna inom den riktning som kring sekelskiftet 1900 var tongivande i Europa och som antog varierande regionala former, nämligen art nouveau eller jugendstilen. Saarinen var också en finsk-amerikansk arkitekt, såsom Albert Christ-Janer beskriver honom i sin biografi från 1948. De arbeten som Saarinen utförde i Förenta staterna har också uppmärksammats i internationella översiktsverk.
Saarinens två delkarriärer som arkitekt bildar en logisk helhet i fråga om kontinuitet i formgivning och bevarande av personliga drag. Tiden, de yttre ramarna och förutsättningarna för arbetet var likväl helt andra i Finland vid 1900-talets början än i den amerikanska Mellanvästern på 1920- och 1930-talen. Detta kommer fram i diskussionerna kring Eliel Saarinens person, hans flexibilitet, uthållighet och ambition. Forskningen har likväl haft svårt att skapa en entydig bild av honom. Kanske han var fjär och upptagen också i sin samtids ögon. Hans publicerade arbeten är strikt sakliga, av hans personliga skriftliga produktion har föga bevarats. De finländska arkitekterna kring sekelskiftet 1900 dryftade livligt aktuella ämnen i dagstidningar och facktidskrifter, men Saarinen deltog inte i dylika diskussioner, inte ens då hans egna ritningar utsattes för skarp kritik. Saarinens främsta skriftliga arbeten, The City (1943) och Search for Form (1948) tillhör hans amerikanska period och knyter an till hans pedagogiska verksamhet.
Eliel Saarinen föddes 1873 i Rantasalmi. Familjen, i vilken det föddes sju barn, bodde i Ingermanland från 1875, där fadern Juho Saarinen var kyrkoherde i de två finska församlingarna Liissilä och Spankkova. Eliel Saarinen började gå i läroverk i Viborg och fortsatte skolgången i det finska reallyceet i Tammerfors. Åren 1893–1897 avlade han den 4-åriga kursen vid Polytekniska institutet i Helsingfors och blev arkitekt. Saarinen ingick sitt första äktenskap 1898 med Mathilda Tony Charlotta Gyldén, men det slutade i skilsmässa. År 1904 gifte han om sig med skulptören Louise (Loja) Gesellius, syster till hans kompanjon Herman Gesellius. Paret fick dottern Pipsan och sonen Eero. Loja Saarinen samarbetade redan i Finland med sin man, och under åren i Amerika verkade hela familjen tillsammans som planerare på olika områden och som lärare.
Under en stor del av sin arkitektbana verkade Saarinen tillsammans med andra, varför det med få undantag är hart när omöjligt att urskilja hans personliga andel från de gemensamma arbetena. Kurskamraterna vid Polytekniska institutet, Herman Gesellius, Armas Lindgren och Saarinen grundade en gemensam arkitektbyrå i slutskedet av sina studier mot slutet av 1896. Byrån Gesellius, Lindgren & Saarinen upphörde officiellt med sin verksamhet 1905. Efter det hade Saarinen i två års tid en byrå tillsammans med Gesellius, samtidigt som båda var för sig också tog emot privata uppdrag. Från 1907 till 1923 hade Saarinen en egen byrå i Hvitträsk i Kyrkslätt. Antalet medhjälpare varierade naturligt nog i dessa byråer beroende på uppgifterna. I Förenta staterna drev Saarinen från 1937 en byrå tillsammans med sin son Eero Saarinen. Åren 1939–1947 deltog också svärsonen Robert Swanson i den.
Framgångarna i det inledande skedet för arkitektbyrån Gesellius, Lindgren & Saarinen prisades redan i början av 1900-talet. I dåtida artiklar betonades gång efter annan att de unga arkitekterna svarade för den nya inriktningen inom den finländska byggnadskonsten. I trions arbeten förenades drag av de nyaste internationella arkitektoniska riktningarna och art nouveau med en formvärld som uppfattades som nationell. Gesellius, Lindgren och Saarinen var likväl inte ensamma om att gå i spetsen för utvecklingen. Också andra reformivrande arkitekter utexaminerades från Polytekniska institutet på 1890-talet, men Gesellius, Lindgren och Saarinen var de mest synliga, särskilt till följd av de pris de vann i arkitekturtävlingar. Av de tre lyfte samtiden allra mest fram Saarinen och hans stil som den främsta.
Den första segern vann de tre arkitekterna 1897 i en tävling som gällde ett bostadshus i flera våningar som handlanden Julius Tallberg ämnade bygga på Skatudden. Tävlingen utlystes i december 1896. Det var möjligen detta uppdrag som inspirerade de tre att samarbeta, samtidigt som segern band dem samman också i fortsättningen. Segern var meriterande, och Gesellius, Lindgrens och Saarinens förslag vann såväl första som andra pris bland sammanlagt 26 inlämnade bidrag. I samband med detta uppdrag blev Saarinen också bekant med Julius Tallberg, som senare kom att bli en varm förespråkare för Saarinens stadsplaner.
De därpå följande åren fylldes av betydande uppdrag och framgångar i tävlingar. Ett flertal höghus som ritades för att uppföras i Helsingfors befäste den moderna stil som vi har vant oss att kalla jugend. Dess förebilder var utländska, särskilt brittiska, men då stilen spred sig och tillämpades av ett flertal arkitekter som till den fogade sina personliga drag, kom den så småningom i Finland att få en klart nationell prägel. Försäkringsbolaget Pohjolas hus med sin fasad i granit och täljsten och sina besynnerliga skulpturer var en tid den mest omtalade byggnaden i Helsingfors. Samtidigt ritade Gesellius, Lindgren och Saarinen ett kontorshus för en sparbank i Tammerfors. Med sina släta, rappade fasader och mjukt formade tegeltak representerade det en helt ny bankarkitektur.
De tre arkitekterna fick också rita flera bemärkta villor och enfamiljshus. Den mest kända av dessa är karaktärsbyggnaden på sommarherrgården Suur-Merijoki som den petersburgska fabrikören Max Neuscheller lät bygga 1903. Som helhet var den ett sällsynt konstverk, genom att både den fasta och lösa inredningen planerades och tillverkades samtidigt som byggnaden. Den skapades i samarbete mellan arkitekter och många konstnärer. Hvitträsk, som uppfördes 1901–1903 i Kyrkslätt, bestod i sin tur till en början av arbetsutrymmen, arkitekternas hem och en gemensam ateljé. Eliel Saarinen bodde där den längsta tiden och därför uppfattas Hvitträsk, numera museum och utflyktsmål, i första hand som ett minnesmärke över honom.
Utkastet till Finlands paviljong för världsutställningen i Paris 1900 var byråns största framgång. Den befäste arkitekternas ställning i hemlandet. Segern tog de tre hem redan genom sitt förslag i den skisstävling för paviljongen som utlystes 1898. Det betraktades i Finland som en medveten västerländsk profilering genom sina drag av art nouveau och stenportaler i amerikansk stil. Segern i tävlingen om Nationalmuseets byggnad (1901–1902) avslutade en diskussion som länge pågått om byggnadens arkitektoniska grunddrag. Museiprojektet blev mödosamt för sina planerare; på grund av brist på medel avskalades så småningom all dekor och ornamentering inomhus. Då arkitektbyrån upplöstes, ankom det på Armas Lindgren att övervaka att arbetet slutfördes.
Många utländska arkitekturexperter kring sekelskiftet 1900 betraktade Helsingfors järnvägsstation som Saarinens främsta arbete och samtidigt som ett av den dåtida arkitekturens viktigaste verk. Eliel Saarinen vann ensam arkitekttävlingen om stationshuset 1904. Förslaget var monumentalt men med sina historiska detaljer nationalromantiskt. Kritikerna ansåg likväl att det inte tillräckligt väl framhöll byggnadens uppgift. I den slutliga planen korrigerades denna brist: de historiska inslagen övergavs nästan helt och ersattes med motiv ur periodens österrikiska och tyska modernism. I behandlingen av de olika materialen och i den noggranna utformningen av detaljerna återkom drag som kännetecknade Saarinens arbeten.
År 1908 tilldelades Eliel Saarinen första pris i en tävling för planering av ett lantdagshus för den nya enkammarlantdagen i Finland. Samtiden var överens om att hans projekt var mycket lyckat och att det var Saarinens bästa arkitektoniska arbete åtminstone till det yttre. Den utmärkte sig genom enhetlig form, allvar och värdighet, egenskaper som byggnadens granitfasad skulle framhäva. Planen förblev på pappret, då ingen enighet kunde nås om finansieringen och kejsaren inte tillät att byggnaden uppfördes. Ett utkast till en liknande offentlig byggnad hade Saarinen ritat två år tidigare, då han inbjöds att delta i en tävling för Fredspalatset i Haag. Där hade han likväl ingen framgång.
Då Saarinen i början av 1910-talet gick in för stadsplaneringsuppdrag, var det något som låg i tiden. Redan i slutet av 1800-talet ville de finländska arkitekterna gripa sig an stora projekt och samtidigt göra stadsplaneringen till en konstform. Banbrytare var Bertel Jung och Lars Sonck. Eliel Saarinen kom med i bilden något senare. Han fängslades av stora och funktionellt krävande stadshelheter, inte av enskilda stadsdelar. Saarinens strävan var att ge stadens centrala delar en monumental prägel med vida perspektiv. Han fördjupade sig speciellt i de krav som biltrafiken, tidens nya element, ställde. I sin förstadsplanering tillämpade han till en början modeller som han lärt känna från engelska trädgårdsstäder.
När Saarinen i början av 1910-talet åtog sig att planera området Munksnäs-Haga och Stor-Helsingfors, var det sin tids till omfånget största stadsplaneringsuppdrag. Det offentliggjordes 1915 och resulterade i en i detalj genomförd stadsplan över ett utvidgat Helsingfors, en vision av ett framtida Stor-Helsingfors. Arbetet beställdes av Aktiebolaget M. G. Stenius, till bolagets ägare hörde Sigurd Stenius, Julius Tallberg, Leopold Lerche, K. H. Renlund samt Saarinen själv. Den generalplan över Stor-Helsingfors, som ingick i uppdraget, utarbetade Saarinen delvis tillsammans med Helsingfors stadsplanearkitekt Bertel Jung. Planen förverkligades endast till vissa delar. Saarinen ritade dessutom några byggnader anpassade för Munksnäs, bl.a. Munksnäs pensionat. Stadshusen i Joensuu och Lahtis, som Saarinen samtidigt ritade, återspeglar indirekt den stadsmiljö som han gestaltat i sin plan för Munksnäs-Haga. I den ingick också alléer och ett tättbebyggt förstadsområde med sammanhängande radhus och grönskande innergårdar. Stadsplanen för Munksnäs-Haga blev, sedan den kommit ut i tryck, ett basverk som finländska arkitekter flitigt anlitade.
På uppdrag av Julius Tallberg utarbetade Saarinen tillsammans med Bertel Jung en ny generalplan för hur Helsingfors skulle utvidgas. Den publicerades 1918 med titeln Pro Helsingfors. Ett förslag till stadsplan för ”Stor-Helsingfors”. Den omfattade ett stort område från Esbo till Helsinge socken. I generalplanen hade herrarna fäst särskild uppmärksamhet vid placeringen av hamn- och industriområden. I planen ingick också ett förslag om att flytta järnvägens huvudstation längre norrut, trots att den stationsbyggnad som Saarinen vid samma tid ritade först höll på att bli klar. Orsaken härtill var att det var trångt i Helsingfors centrum då trafiken växte. Det problemet hade också andra arkitekter grubblat över, bland dem Jung. Saarinen själv hade tidigare deltagit i planeringen för hur Genombrottsgatan, numera Kajsaniemigatan, och Centralgatan skulle dras.
Eliel Saarinen arbetade gärna med uppdrag som tillät fri planering och med tävlingsförslag. Han deltog som rådgivare då stadsplaner för Budapest och Reval (Tallinn) gjordes upp. Han segrade i ett förslag till generalplan för Stor-Reval, vilken likväl aldrig fastställdes. Vidare erhöll han andra pris i en stadsplanetävling för Canberra och deltog i en tävling om en generalplan för Kairo. Kort efter sin flyttning till Förenta staterna utarbetade han tydligen på eget initiativ en omfattande plan i flera delar för hur strandområdet i Chicago kunde utvecklas (1923).
Eliel Saarinen hade tecknat och målat ända sedan barndomen och hade också studerat vid universitetets ritsal. Detta avspeglas i hans arkitektoniska arbeten, vilkas perspektivbilder var sin tids främsta. Förutom teckning och målning på fri hand var Saarinen verksam på alla områden inom de visuella konsterna: han ritade såväl sedlar som frimärken och skapade en mångfald av konsthantverk, t.o.m. textilier och ryor. Kring sekelskiftet 1900 hörde inredningskonsten intimt samman med den moderna arkitekturen. Saarinen gjorde sina första lärospån i den här genren genast i början av sin karriär. Gesellius, Lindgren och Saarinen vann med sitt förslag ”Koti” första priset i en tävling som föreningen Finska handarbetets vänner utlyste 1897 och som syftade till att få fram ett möblemang för herrum i finsk stil utgående från den folkliga traditionen. Tävlingsförslaget hade gjorts av Saarinen, liksom Betula-möblemanget som han ritade följande år och som vann Finlands allmänna slöjdförenings möbeltävling.
Saarinen var uppenbart intresserad av det säreget finska i arkitektur och konsthantverk, särskilt i slutet av 1890-talet då finskheten låg i tiden. Men denna inriktning var inte allenarådande i hans produktion, och hans mål och syften är inte helt kända. Saarinens arkitektur som helhet kan inte heller tolkas i ett nationellt perspektiv, samtidigt som det bör nämnas att Saarinen hade vänner bland finsksinnade konstnärer, t.ex. Akseli Gallen-Kallela och Jean Sibelius. År 1919 valdes han in i Kalevalasällskapets underavdelning för bildkonst. Kort därpå gjorde han ett utkast till ett Kalevalahus som sällskapet hade planer på att uppföra.
Saarinen var redan en internationellt känd arkitekt då han 1922 deltog i en tävling som tidningen The Tribune i Chicago utlyst och som gällde en skyskrapa i 30 våningar för företaget, det s.k. Tribune Tower. Då hade Saarinen ännu inte besökt Amerika. Byggherrens ambition var att få fram en ritning till världens vackraste och finaste kontorshus. Det vinnande förslaget hade gjorts av två amerikanska arkitekter, vilkas “torn” hade försetts med en gotiserande fasad. Saarinen blev god tvåa. Hans fasader präglades av starka vertikala linjer som gav intryck av en elegant trappstegsvis avsmalnande form. I fasaddekoren fanns inga direkta spår av historisk arkitektur. I offentligheten betraktades Saarinen som den egentliga vinnaren. Även om byggnaden aldrig uppfördes kom den att påverka utformningen av många skyskrapor i Förenta staterna. Saarinens landsman och vän Gustaf Strengell kunde inte utan skäl karakterisera honom som skyskrapans nydanare.
Saarinen reste till Förenta staterna 1923, kort efter framgången i tävlingen för Chicago Tribune Tower. Han bosatte sig i Chicago. Resan blev längre än planerat, i och med att han kallades till gästprofessor i arkitektur vid universitetet i Ann Arbor i Michigan. Gästprofessuren innehade han i två år och därefter följde andra uppdrag. Saarinen och hans familj stannade i Förenta staterna och fick slutligen amerikanskt medborgarskap 1945.
Som den viktigaste orsaken till att Saarinen lämnade Finland har man nämnt bristen på stora byggnadsprojekt i hemlandet. Kanske var det också fråga om ett händelseförlopp, där ett planerat besök blev en flyttning genom att han knöts till det nya landet med flera långsiktiga projekt. Att Saarinen stannade i Förenta staterna berodde säkerligen också på att dottern Pipsan 1925 gifte sig med en amerikansk arkitekt, en elev till Saarinen, och att sonen Eero inledde sina arkitekturstudier där. Under sina år i Amerika besökte Saarinen Finland, men kontakterna å yrkets vägnar förblev få. Det är uppenbart att han överlämnade den finländska arkitekturen åt finländska arkitekter, för vilka bättre tider stegvis randades på 1920-talet. Saarinen torde inte ha deltagit i tävlingarna 1923 och 1925 som gällde riksdagshusets placering och arkitektur.
Tidningsförläggaren George G. Booth övertalade 1925 Saarinen att bygga upp en konstakademi, Cranbrook Educational Center, i Bloomfield Hills utanför Detroit. Till Saarinens uppdrag hörde såväl att planera området och byggnaderna som att undervisa. I helheten ingick utom konstakademin verkstäder och bostäder för konstnärer och hantverkare. Undervisningen i skolan skulle inspireras av en tilltalande omgivning med konstverk av hög kvalitet. Från början av 1930-talet övergick Saarinen allt mer till ledande uppgifter inom undervisningen och drog till sig medlemmarna i sin egen familj och andra finländska konstnärer. Cranbrook var den amerikanska motsvarigheten till många konst- och utbildningsinstitutioner i Europa, framför allt Bauhaus. Det skapande arbetet som utfördes vid Cranbrook på 1930- och 40-talen var på hög nivå. Saarinen uppmuntrade sina elever att delta i internationella tävlingar, vilket också gjorde Cranbrook känt ute i världen.
Eliel Saarinen uppförde ett flertal byggnader för Cranbrook: Cranbrook School (1926), sitt eget bostadshus (1928–1930) och Kingswood School (1929–1931) samt tillsammans med Eero Saarinen en musei- och biblioteksbyggnad (1938–1942). Eero Saarinen hade 1934 avlagt arkitektexamen vid Yale och från 1930-talets slut arbetade han tillsammans med sin far i deras gemensamma byrå. Konserthuset Kleinhans (Buffalo, N.Y., 1938) var näst efter byggnaderna i Cranbrook Eliel Saarinens första betydande uppdrag i Förenta staterna. Därefter följde privata hus, planer för bostadsområden, två kyrkor och ett antal skolor. Under sina sista år deltog Eliel Saarinen i planeringen av en vidsträckt anläggning, General Motors Technical Center (Warren, Michigan, 1946–1955). Komplexet kom att gå i Eero Saarinens namn, eftersom han i huvudsak slutförde projektet.
Redan i början av sin bana blev Saarinen erbjuden en professur vid olika tyska universitet, men han avböjde. I Finland fick han professorstitel 1919. Därefter mottog han fr.o.m. 1930-talet ett flertal hedersdoktorat vid finländska och utländska universitet och högskolor. Vidare blev han hedersmedlem i flera länders arkitektföreningar, mottog medaljer och utmärkelser och andra bevis på uppskattning. Eliel Saarinen dog i sitt hem i Cranbrook den 1 juli 1950. Urnan nedlades samma sommar i Hvitträsk. I samband därmed hölls i Helsingfors en minneshögtidlighet vid vilken statsminister Urho Kekkonen och arkitekt Alvar Aalto talade. Världens främsta arkitekturtidskrifter publicerade minnesrunor över Saarinen. En minnesutställning ordnades vid konstakademin i Cranbrook 1951 och i Helsingfors konsthall 1955. År 1966 grundades en stiftelse med uppdrag att bevara Hvitträsk som nationalegendom.
Ritva Wäre
Gottlieb Eliel Saarinen, född 20.8.1873 i Rantasalmi, död 1.6.1950 i Cranbrook, Michigan, Förenta staterna. Föräldrar prosten Juho Saarinen och Selma Maria Broms. Gift med (1) Mathilda Tony Charlotta Gyldén 1898, (2) Minna Carolina Louise (Loja) Gesellius 1904.
VERK. Arkitektbyrån Gesellius, Lindgren & Saarinen: Tallbergska huset 1896–1898, Helsingfors, Lotsgatan 1; Finlands paviljong vid världsutställningen i Paris (1898–1900); Försäkringsbolaget Pohjolas huvudkontor, Helsingfors, Mikaelsgatan 3 (1898–1901); Nordiska Aktiebanken Helsingfors, Unionsgatan 32 (1903–1904, rivet 1934); Finlands nationalmuseum, Helsingfors (1902–1911); Folkets hus (numera Kotka konserthus), Kotka (1907); Bostadshuset Olofsborg 1900–1902, Helsingfors, Köpmansgatan 7; Karaktärshuset på Suur-Merijoki 1901–1903, Viborgs landskommun; Hvitträsk 1902–1904, Kyrkslätt; Hvittorp 1901–1904, Kyrkslätt; Haus Remer 1905–1907, Alt Ruppin, Brandenburg, Tyskland. Möbelserierna Koti 1897, Betula 1898. Arkitektbyrå Eliel Saarinen: Helsingfors järnvägsstation 1904–1919; Viborgs järnvägsstation 1904–1913; Stadshuset i Joensuu 1909–1914; Stadshuset i Lahtis 1911–1912; Villa Keirkner 1916–1918, Helsingfors, Östra Allén 1; Cranbrook Academy 1924–1942, Bloomfield Hills Michigan U.S.A; Kleinhans Music Hall, Buffalo, U.S.A. 1938. Arkitektbyrå Eliel & Eero Saarinen: Tabernacle Church of Christ 1939–1942, Columbus, Indiana, U.S.A.; General Motors Technical Center 1945–1951, Warren, Michigan, U.S.A. Se även förteckning av T. Valto i M. Hausen et al., Eliel Saarinen. Suomen aika. Työt 1896–1923 (1990).
PRODUKTION. The City (1943); Search for Form (1948).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. A.-L. Amberg, ”Kotini on linnani” – Kartano ylemmän porvariston omanakuvana. Esimerkkinä Geselliuksen, Lindgrenin ja Saarisen suunnittelema Suur-Merijoki vuodelta 1904. Finska Fornminnesföreningens Tidskrift 111 (2003); A.-L. Amberg, Saarisen sisustustaide 1896–1923. Konstindustrimuseets publikationer 10 (1984); A. Christ-Janer, Eliel Saarinen. Finnish-American Architect and Educator. Chicago (1948; rev. ed. 1979); M. Hausen, Kansallisesta kansainväliseen. Piirteitä Eliel Saarisen henkilöhistoriasta ja suunnittelutyöstä. Finlands arkitekturmuseum (1948); H.-R. Hitchcock, Architecture. Nineteenth and Twentieth Centuries. Harmondsworth (1971); K. Mikkola, Eliel Saarinen aikansa kaupunkisuunnittelunäkemysten tulkkina (1990); R. Nikula, Armas Lindgren 1874–1929. Arkkitehti. Finlands arkitekturmuseums monografiserie (1988); J. Pallasmaa, The Finnish Vision at Cranbrook, Form and Function Finland 2/1984; Saarinen Amerikassa. Design in America. The Cranbrook Vision 1925–1950. Utställningskatalog, Finlands arkitekturmuseum (1984); G. Strengell, Eliel Saarinen – skyskrapans nydanare. Nordens kalender 1936 (1935); T. Westerbom, Arkitektur och politik. Lantdagens hus och representationsreformen i Finland 1906 (2006); R. Wäre, Arkkitehtuuri vuosisadan vaihteessa. Ars. Suomen taide 4/1989; R. Wäre, Rakennettu suomalaisuus. Nationalismi viime vuosisadan vaihteen arkkitehtuurissa ja sitä koskevissa kirjoituksissa. Finska Fornminnesföreningens Tidskrift 95 (1991).
BILDKÄLLA. Saarinen, Eliel. Foto: Aarne Pietarinen. Uusi Suomis bildarkiv.