Anders Johan Sjögren var akademiker i S:t Petersburg med språk och folklivsforskning bland finsk-ugriska och kaukasiska folk som sitt specialområde. I Ryssland minns man honom som grundaren av och första chefen för Vetenskapsakademins etnografiska museum. I Ossetien hedras Sjögren för att han beskrivit det ossetiska språket.
Anders Johan Sjögren föddes i en finskspråkig hantverkarfamilj i byn Sitikkala i Itis. Ortens kaplan fäste tidigt uppmärksamhet vid den unge Sjögrens intellektuella begåvning. Han fick lära sig svenska och sattes i skola i Lovisa, där konrektorn imponerades av gossens anlag och lärde honom tyska och franska. När han var gymnasist ordnades plats för Sjögren som informator i familjer i Lovisa och Borgå. Han avlade studentexamen 1813 och började studera vid universitetet i Åbo. Sjögren utmärkte sig som en flitig student och blev en aktiv representant för den litterära Åboromantiken. Av hans opublicerade dagböcker, ”Ephemerider” framgår vilket starkt inflytande J. G. Herder och Henrik Gabriel Porthan hade på honom. Redan 1814, i samband med sitt första fältarbete, började Sjögren samla finska folktraditioner. Under sina forskningsresor till Ingermanland 1816 och 1817 hörde han Kalevalarunor sjungas och insåg deras forntida och nationella värde. Denna upplevelse bidrog till att Sjögren bestämde sig för att studera de med finskan besläktade språken i norra Ryssland och därtill talarnas historia och traditioner.
Också de ryska myndigheterna fann det angeläget att studera dessa folk– om än av andra skäl. De ville inhämta kunskap om historia, geografi, klimat, ekonomiska tillgångar, språk och kulturer inom sitt rikes gränser. Man antog att en stor del av folken i norra Ryssland talade finska dialekter, och därför försökte man knyta kontakter med finska vetenskapsmän. Porthan hade i början av 1800-talet avböjt en inbjudan från Vetenskapsakademin i Ryssland att företa en forskningsresa till Ryssland. När möjligheten återkom i slutet av 1810-talet, anmälde Sjögren sitt intresse för uppdraget. Tack vare statssekreteraren Robert Henrik Rehbinder fick Sjögren av kejsar Alexander I ett resestipendium, kommendering och fullmakter att bedriva forskning bland folken i norra Ryssland.
Resan varade i fem år, 1824–1829, och Sjögren tillryggalade 12 000 km till häst, i vagn, i släde eller längs vattenvägar. Han färdades i Olonetskarelen och Vitahavskarelen, i nordöstra Finland och i norra och östra Lappland. Därifrån begav han sig österut mot Ural och ända till Perm och studerade under resan de finsk-ugriska språken syrjänska (sedermera kallat komi) och votjakiska (sedermera udmurtiska). Till Petersburg återvände han längs en sydlig rutt via Kazan och Vologda. Med sig hade han en stor mängd material om olika folks historia och ekonomi, språk, folkdiktning och traditioner, namnförråd samt seder och bruk.
Efter återkomsten till Petersburg utnämndes Sjögren till forskare vid Vetenskapsakademin. Åren 1830–1834 publicerade han resultaten av sin forskningsresa. I dessa arbeten, liksom i några tidigare publikationer som gavs ut under själva resan, ritade Sjögren upp ett nytt släktträd för de finsk-ugriska språken. Hans klassificering grundade sig på språkliga belägg och inkluderade vepserna, vilkas existens han hade upptäckt. Samtidigt belyste Sjögren de samiska språken och deras förhållande till finskan på ett nytt sätt. Han gjorde också en grundläggande analys av komifolkets språk. Under resan skrev Sjögren artiklar i finländska och ryska tidningar där han rapporterar nya rön om Karelen och dess folkliga traditioner. Anteckningar om församlingarne i Kemi-Lappmark, som han gav ut i Helsingfors 1828, är ett utmärkt prov på de tvärvetenskapliga beskrivningar av områden i Ryssland som Vetenskapsakademin lät utföra.
Sjögrens övriga viktiga arbeten från den här perioden behandlar historia, namn, folkliv och folkdiktning på ett område som sträckte sig från Finland österut till trakterna av Archangelsk och Mezen. Därtill kom de kring Petersburg bosatta ingermanlänningarnas nyare historia och dåtida förhållanden. I arbetena Ueber die älteren Wohnsitze der Jemen (1831), Wann und wie wurden Sawolotschje und die Sawolokschen Tschuden Russisch (1832) och Ueber die Finnische Bevölkerung des St.-Petersburgschen Gouvernements und ueber den Ursprung des Namens Ingermannland (1833) försöker Sjögren klarlägga finnarnas, särskilt tavasternas och karelarnas, förhistoria. Sjögrens sätt att närma sig ämnet och gå in på detaljer är inspirerade av Porthan; i fråga om begrepp och tidsanda är verken typiska för de i 1800-talets början nationalromantiska strävandena att finna en guldålder i en förgången tid. Sjögrens senare forskning kring ingermanlänningarnas folkdiktning kompletterade enligt samtida iakttagare det arbete som Elias Lönnrot gjorde vid samma tid.
Sjögrens forskningsresultat stod sig långt fram i tiden. Hans kategorisering av de finsk-ugriska språken gällde som standard ända till 1878, då Otto Donner förnyade den. Speciellt viktig var Sjögrens tvärvetenskapliga forskningsmodell som tillämpade historikernas, språkvetarnas, namnforskarnas och folklivsforskarnas nyaste vetenskapliga metoder. Sjögrens metod banade i Finland också väg för en utveckling av dessa ämnen som självständiga vetenskapsgrenar. Sjögrens namn förknippades emellertid inte med denna utveckling, eftersom en stor del av hans forskningsresultat snart kom att bli allmän kunskap. Lönnrot var medveten om att han hämtat mycket ur Sjögrens arbeten, såsom beskrivningen av förhistorien i sitt företal till Kalevala 1835 och några dikter i 1849 års utgåva av eposet.
Sjögrens sista tjugo år i S:t Petersburg blev svåra p.g.a. hans ställning som å ena sidan akademiker i Vetenskapsakademin, å andra sidan en orubblig anhängare av den finsknationella ideologin. Akademin leddes från 1818 av greve Sergej Uvarov, som samtidigt också var folkbildningsminister. Akademin tjänstgjorde som det lärda organet bakom Nikolaj I:s politik i fråga om ortodoxi, autokrati och officiell nationalism. I sin egenskap av sakkunnig på icke-ryska folk i kejsardömet hade Sjögren en delikat uppgift i akademin. Han skulle avgöra vilka verk som kunde publiceras, till myndigheterna införskaffa uppgifter om de icke-ryska folkgruppernas skolbildning och också fungera som rådgivare i nationella spörsmål. Försynt skötte Sjögren dessa ärenden med tanke på folkens bästa. Han förmådde på många sätt hjälpa bl.a. estniska nationalister, såsom F. R. Kreutzwald (1803–1882) och F. J. Wiedemann (1805–1887), att få sina arbeten tryckta. Lönnrot och andra finländare vände sig till Sjögren då de ville få tillgång till insamlat material som förvarades i arkiv och bibliotek i Ryssland. Trots motstånd använde Sjögren sitt inflytande i akademin för att främja finsknationella intressen. Utan Sjögrens stöd hade t.ex. inte M. A. Castrén fått tillstånd att bedriva sina språk- och folklivsstudier i Sibirien.
I sina senare forskningar övergick Sjögren från mångvetenskaplighet till ett mer avgränsat empiriskt sätt att närma sig sitt ämne. I det här avseendet var han en internationell banbrytare. Även om han inte övergav historien helt, koncentrerade han sig främst på språk och etnologi. Liksom tidigare baserade sig hans forskningar på fältarbeten. Resultatet av den resa som han, utsänd av akademin, företog till Kaukasien 1835–1838 blev en första ossetisk grammatik och en ordbok (1844). För dem tilldelade Institut de France honom 1846 en guldmedalj, det så kallade Volneyska priset. Hans fältarbeten i Livland och Kurland somrarna 1846 och 1852 resulterade i en samling liviska texter och i en livisk grammatik. Sjögrens ossetiska och liviska arbeten värderas fortfarande högt som källor.
Motsättningar försvårade Sjögrens sista år. Sjögren var i slutet av 1840-talet den namnkunnigaste finländska forskaren utanför Finland. Men i det Finland som följde J. V. Snellman åt åsidosattes han med motiveringen att han bodde utanför landets gränser. Sjögren hade dock inte förmått tjäna den finska nationalitetsrörelsen i den utsträckning som han gjorde, om han hade lämnat sin post i Vetenskapsakademin. En annan paradox är att samtidigt som Snellman angrep Sjögren offentligt, misstänkte de ryska myndigheterna honom för att missbruka sin ställning i sitt arbete för de icke-ryska folken i kejsardömet. Intressant är hur som helst att en gata i Nordossetien-Alanias huvudstad Vladikavkaz namngivits efter Sjögren, och att han därigenom veterligen är den enda finländska vetenskapsidkaren som fått en gata utanför Finland uppkallad efter sig.
Sjögrens opublicerade dagböcker, ”Ephemerider”, som består av ca 8 000 sidor från åren 1806–1855, utgör jämte hans omfattande korrespondens med flera ledande vetenskapsmän och övriga manuskript en unik källa för dem som vill forska i hur den nationellt sinnade idévärlden tog form i Norden vid 1800-talets början.
Michael Branch
Anders Johan Sjögren, född 8.5.1794 i Itis, död 18.1.1855 i S:t Petersburg. Föräldrar skomakaren Mikko Juhonpoika (sedermera Sjögren) och Kaisa Arvidintytär. Gift 1832 med Gustava Sofia Laurell.
PRODUKTION. A. J. Sjögrens arkiv, Finska Litteratursällskapet. ”Ephemerider”, Sjögrens dagbok 1806−1855, Nationalbiblioteket; Ueber die finnische Sprache und ihre Literatur. S:t Petersburg (1821); Ueber die älteren Wohnsitze der Jemen. S:t Petersburg (1831); Ueber die finnische Bevölkerung des St.-Petersburgischen Gouvernements und ueber den Ursprung des Namens Ingermannland. Petersburg (1833); Ossetische Sprachlehre nebst kurzem Ossetisch-Deutschen und Deutsch-Ossetischen Wörterbuch. S:t Petersburg (1844); Reise nach Livland und Kurland zur genauen Untersuchung der Reste der Liwen und Krewingen. Weimar (1847); Zur Ethnographie Liwlands. S:t Petersburg (1849); Teckning af M. Castréns lefnad och verksamhet (1854); Über die Wohnsitze und die Verhältnisse der Jatwägen. S:t Petersburg (1858); Gesammelte Schriften I−II. S:t Petersburg (1861, faksimile Leipzig 1969). Se även Finlands författare 1809−1916 (1993).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. M. Branch, A. J. Sjögren. Studies of the North (1973); K.-M. Piilahti, Akateemikko Anders Johan Sjögrenin esipolvet. Genos 65/1994; P. Ronimus-Poukka, Anders Johan Sjögren. En finskhetens väckare? Historisk tidskrift för Finland 4/2005.
BILDKÄLLA. Sjögren, Anders Johan. Litografi. Finlands nationalmuseum. Museiverket.