Konni Zilliacus hade svårt att finna sig tillrätta med sin bakgrund, det borgerliga och det politiska livet i Finland. Han reste världen runt som journalist och författare och knöt politiska kontakter med motståndare till ryska kejsardömet. Han verkade aktivt för Finlands frigörelse från Ryssland, skydde inte våld och fick till slut i landsflykt stödja jägarrörelsen.
När Konrad (Konni) Zilliacus 1872 blev student var hans far, juris utriusque doktor Wilhelm Zilliacus (1823–1887), borgmästare i Helsingfors och borgarståndets talman i lantdagen. Han blev snart prokuratorsadjoint, sedan senator. På både fädernet och mödernet – modern var Ida Charlotte Söderhjelm – hörde Konni Zilliacus till en stor släkt med bakgrund i Viborg. Släkten nådde under senare delen av 1800-talet och början av 1900-talet anmärkningsvärda positioner i samhället.
En hög ämbetsmannabana var utan tvivel målet även för Konni Zilliacus. Efter sin studentexamen blev han skickad till Schweiz på ett år för att lära sig franska. Efter en snabbt och någorlunda lätt avklarad juridisk examen 1877 skickades han till Moskva för att lära sig ryska. Efter återkomsten från Moskva började Zilliacus sin ämbetsmannabana i generalguvernörskansliet.
Zilliacus liv påverkades på ett avgörande sätt av äktenskapet 1878 med den elva år äldre änkan Lovisa Ehrnrooth (född de Geer till Tervik); hustrun hade sju barn – tillsammans fick de tre. Zilliacus hade varit informator hos familjen Ehrnrooth. Änkan och barnen ägde släkten Ehrnrooths gård Sesta i Nastola, och Zilliacus fick anställning som flottningschef vid Kymmene flottningsbolag. På denna post stannade han dock bara drygt ett år, och 1883 såldes Sesta till barnens farbror, general Casimir Ehrnrooth. Denne gav senare gården tillbaka till en brorson.
I stället för Sesta köpte paret Zilliacus 1881 Håkansböle gård i Helsinge socken, som 1883 byttes ut mot Mariefors vidsträckta egendom i Tusby. Som herre till Håkansböle och Mariefors började Zilliacus leva på stor fot, ett liv där hans intresse för ridhästar spelade en central roll. Han deltog i tävlingar i hemlandet, tog de bästa finska hästarna till Moskva och reste i ridhästarnas tecken till Paris. Samtidigt genomförde han ett stort byggnads- och ombyggnadsprogram i Mariefors. Nya ekonomibyggnader uppfördes för den dyra importerade nötboskapen och för hästavel och annan kreatursavel, en stor park anlades och en pampig mangårdsbyggnad i sten i nyrenässansstil uppfördes. År 1889 hölls en storstilad invigning, där bl.a. Karl Flodins komposition ”Flirtation” till text av Zilliacus framfördes. Texten idealiserar en atmosfär av överdådiga fester och erotik.
Zilliacus identifierade sig med de liberala kretsar som vid denna tid ville internationalisera ”Finlands sak”, det vill säga framhäva olikheterna mellan Finland och Ryssland utomlands. Han var en av huvudarrangörerna av ett lotteri på Studenthuset, anordnat för att finansiera Finlands deltagande i världsutställningen i Paris 1889 till 100-årsminnet av franska revolutionen. I festdikten, som delades ut i tryckt version och sedan publicerades i pressen, lovprisade Zilliacus revolutionen och kritiserade kejsaren för att denne inte ämnade bege sig till Paris (för att slippa delta i firandet), i motsats till Alexander II vid världsutställningen 1867. Zilliacus krävde att Finland skulle uppvisa vad landet presterat inom industri och kultur.
Men i maj 1889 lämnade Zilliacus familjen, gården, hästarna och skulderna och flydde till Amerika. Zilliacus berättar själv att han i Hufvudstadsbladet hade läst om de finska Amerikaemigranternas förhållanden, funderat över den motsägelsefulla informationen och föreslagit tidningens redaktion att han skulle bli dess korrespondent – utan resekostnader eller andra kostnader, endast till priset av författarhonorar. På så sätt fick han status av journalist, och gav sig i väg. Skilsmässoprocessen inleddes omedelbart, och skilsmässan fick laga kraft samma år. Med tio barn blev fru Ehrnrooth (som hon åter kallade sig) ensam igen, men lyckades med släktens hjälp rädda en del av sin egen och barnen Ehrnrooths förmögenhet, en del av Mariefors gård, som förblev i hennes ägo till 1904. Konni Zilliacus förde sin förmögne far till konkursens rand. Senator Wilhelm Zilliacus dog 1887, bara 64 år gammal, och svårigheterna i dödsboet kan endast bero på faderns strävan att skydda sonens och familjens anseende för följderna av dennes ansvarslösa slöseri med pengar.
I Zilliacus liv började nu de märkliga vandringsåren, författarlivet och den politiska verksamheten. Han arbetade bland annat vid ett järnvägsbygge i Costa Rica, som journalist i Chicago, som reporter i indiankriget och som advokat för invandrare. Han skrev samlingar av noveller och berättelser som gavs ut i Helsingfors, Utvandrarehistorier 1892 och Indiankriget 1898. Han publicerade vidare översiktsverket Amerikas Förenta Stater och guideboken Amerika-boken. Dessutom besökte han Kanada 1899 och försökte få den finska invandringen koncentrerad till ett område där.
Zilliacus gifte 1893 om sig med Lilian Graef, dotter till en tysk-amerikansk affärsman. Han reste med henne via Spanien, Marocko och Egypten till det dåförtiden ännu rätt okända Japan, där han vistades i ett och ett halvt år. Där föddes Konni (junior), som senare blev ledamot av det brittiska parlamentets underhus, och Laurin, som i Finland har blivit känd för sina reformpedagogiska insatser (Tölö svenska samskola, kallad ”Zilliacuska skolan” eller ”Zillen”) och sin politiska aktivitet under andra världskriget.
Efter återkomsten till Europa slog Zilliacus sig ned i Paris för att bedriva litterär och politisk verksamhet och återvände till Finland 1898. Från början av 1899 hörde han till redaktionen för oppositionstidningen Nya Pressen. Nu började han intressera sig för internationell aktivitet riktad mot den ryska regeringen. Han representerade två linjer. Till att börja med ägnade han sig åt en effektiv mobilisering av den europeiska intellektuella och juridiska opinionen till försvar av Finlands särställning i ryska riket, sedan åt samarbete med alla kretsar som stod i opposition mot den ryska regeringen. Han samarbetade med den finska oppositionen, med alla ryska oppositionella och revolutionära grupper och med Rysslands potentiella fiender, särskilt Japan. Han var initiativtagare till den stora europeiska kulturadressen 1899. Han ledsagade delegationen som förde adressen till S:t Petersburg, och han planerade sammankallandet av ett möte med utländska juridiska experter för att behandla Finlands sak. Snart specialiserade han sig på illegal informationsverksamhet och flyttade till Stockholm för att ge ut tidningen Fria Ord, som gav många tillfällen till spänning när den skulle redigeras och framför allt när den skulle smugglas in i Finland.
Konspirativa äventyr verkar ha passat Zilliacus lynne utmärkt, för där kom hans kvickhet, överlevnadsförmåga, mod, språkkunskaper, charm och världsvana till sin fulla rätt. Samtidigt kom denna politiska och storpolitiska verksamhet, kontakterna med Japan och de underjordiska krafterna i Ryssland otvivelaktigt att ha stor betydelse för rehabiliteringen av Zilliacus, i hans egna och andras ögon.
Zilliacus publicerade 1902 i Stockholm skildringen Det revolutionära Ryssland, som snart översattes till finska och många andra språk. Andra finländare ville inte identifiera sig med ryska revolutionärer. Hela Finlands oppositionstaktik, utformad på olika vis av olika partier, grundade sig på tanken att Finlands ställning inte skulle förknippas med eller jämföras med ryska kejsardömet i övrigt, vare sig som helhet eller till någon del.
Under de första åren av 1900-talet, fram till slutet av 1905, verkade Zilliacus likväl för att bygga upp en allrysk opposition. Han var övertygad om att varken polacker, finnar eller andra så kallade nationella minoriteter på egen hand kunde störta det ryska självhärskardömet. Tillsammans skulle alla nationella rörelser och politiska grupperingar som ville ändra det ryska statsskicket däremot kunna genomföra en revolution. Enligt Zilliacus var finska oppositionsmän särskilt väl lämpade som koordinatorer, eftersom deras program inte innehöll några sociala krav.
Zilliacus, som av sin kusin Alma Söderhjelm karakteriserades som en kombination av grandseigneur och cowboy, var väl lämpad att förena ädla principer med hänsynslös äventyrlighet gentemot gränsvakter och tullare i en stil som utmärker många romanhjältar.
Konspiratorisk aktivitet behöver dock politiskt och finansiellt stöd. Finanskretsarna i Finland var beredda att stödja en utrikespropaganda som framhävde den legala aspekten av Finlands särställning och kulturband till Västeuropa. Det låg dock inte i dessa kretsars intresse att knyta Finlands sak till andra minoriteters problem i Ryssland, i alla händelser inte till de socialt radikala revolutionära grupperna. En ny aktör med intresse av att agera mot Ryssland framträdde, nämligen Japan, ett land som Zilliacus hade god kunskap om. Han brukade själv framhålla sina förbindelser med den japanska ambassaden i Stockholm, och nya källfynd från Japan har visat vidden av kontakterna. Uppgifter om detta nådde även ryssarna. När generalguvernör Bobrikov hade fått diktatoriska fullmakter och 1903 började landsförvisa ledarna av det så kallade passiva motståndet, var det endast Zilliacus som han genast utfärdade en häktningsorder på, varhelst han kunde gripas inom Finland.
Anstiftan till uppror med representanter för en främmande makt innebar ett klart avsteg från den konstitutionella linje som hade laglighet eller passivt motstånd som rättesnöre, den linje som representerades av ledningen för den finska oppositionen med Leo Mechelin i spetsen. De allt mer spända relationerna mellan Ryssland och Japan ledde till krig i februari 1904. Zilliacus var med, kanske rentav som initiativtagare, i en intrig som gick ut på att med hjälp av polska revolutionärer skapa en stämning av defaitism i de ryska trupperna. Aktionerna ledde också till åtminstone en massiv desertering, då ungefär 10 000 polacker trotsande sina ryska officerare gav sig till fånga vid Jalufloden.
I det läge som följde på det rysk-japanska kriget lyckades Zilliacus som viktigaste initiativtagare få till stånd en allrysk oppositions- och revolutionskongress i Paris i september–oktober 1904; från kongressen uteblev endast bolsjevikerna, mensjevikerna och den ledande, mer försiktiga delen av den finska oppositionen. Kongressen krävde ett slut på enväldet i Ryssland och självbestämmanderätt för alla nationaliteter inom ryska riket. För Finlands del krävdes en återgång till läget före Bobrikov, men inte att landet skulle skiljas från imperiet.
När den konstitutionella ledningen i Finland tog avstånd från Pariskongressen, som Zilliacus var ordförande för, grundade de missnöjda i november 1904 Finska aktiva motståndspartiet. Aktivisterna tog avstånd från konstitutionalismen och gick in för uppror och terrorhandlingar samt varaktigt samarbete med andra oppositionella i ryska riket. De flesta finländare föredrog dock att driva Finlands sak med lagliga medel och oberoende av andra oppositionsgrupper i Ryssland. I den allryska motståndskongressen i Genève deltog inte längre ens det ryska kadettpartiet, och de kvarstående aktivistrevolutionärerna bestämde sig för att inleda en väpnad revolution med japanska pengar. En del av de vapen man köpte för dessa pengar skickades till Georgien, en del till S:t Petersburg och Finland. Vapenfartyget John Grafton blev man ändå, för att undgå upptäckt, tvungen att spränga i luften vid den österbottniska kusten 1906.
Zilliacus återvände till Finland i november 1905 och var politiskt aktiv men tvingades snart inse att det politiska och sociala läget förändrats i hemlandet. Följden blev att han lämnade politiken i brytningsskedet 1906–1907. När hans förbindelser med japanerna avslöjades försökte man få honom häktad, men han flydde till Sverige 1909 och fortsatte där sin litterära verksamhet, till stor del som Rysslandsexpert. När världskriget bröt ut och med det ett nytt tillfälle till motstånd mot Ryssland med hjälp av dess fiendeländer, engagerade sig Zilliacus igen på flera sätt. Han gav jägarutbildningen sitt stöd och framträdde på kongressen för undertryckta folk i Lausanne. Nu började Zilliacus bror, den framstående läkaren och politikern Wilhelm Zilliacus, liksom även många andra före detta anhängare av konstitutionalismen se en mening med en allians med Rysslands fiende Tyskland. Men man ville inte alliera sig med andra ”undertryckta folk” utan driva endast Finlands intressen. Finlands intresse innebar härvidlag även en möjlighet att Konni Zilliacus forna revolutionära vänner skulle komma till makten i Ryssland.
Konni Zilliacus återvände till Finland 1918 och levde under anspråkslösa förhållanden, men med oförminskat självförtroende. Han gav ut hågkomster om sin politisk-konspirativa verksamhet och – en kokbok.
Under de första åren av självständighet i Finland var minnen av den allryska revolutionära fronten inte särskilt uppskattade. Det var i stället Gustaf Mannerheim, som en gång i tiden tappert kämpat mot Konni Zilliacus japanska vänner, som man högaktade. Efter mitten av 1920-talet fick dock den historietolkning stöd som idealiserade aktivismen, och Zilliacus började stiga i anseende igen. Den herremansidealist eller romantiker med starka individualistiska drag som praktiserat ”direkta aktioner” och ”försvarat de undertryckta” började på ett sätt ta formen av en litterär gestalt lämpad för fiktiva framställningar – av grandseigneur-cowboyen och vännen av god mat.
Matti Klinge
Konrad Viktor Zilliacus, Konni, född 18.12.1855 i Helsingfors, död 19.6.1924 i Helsingfors. Föräldrar juris utriusque doktorn, borgmästaren i Helsingfors, senatorn Henrik Wilhelm Johan Zilliacus och Ida Charlotta Söderhjelm. Gift med (1) Lovisa Fredrika Adelaide Ehrnrooth, född grevinna de Geer till Tervik 1878, (2) Lilian Graef 1893.
PRODUKTION. Mariquita och andra historier från verldens utkanter (1892); Amerika. En handbok för menige man. Chicago (1891); Amerika-boken. Hjälpreda för utvandrare. Stockholm (1893); Utvandrarehistorier (1892); Amerikas förenta stater. New York (1893); I societeten. En Helsingfors-berättelse (1895); Japanesiska studier och skizzer (1896); Nya utvandrarehistorier (1897); Indiankriget. Amerikanska gränsmarkshistorier (1898); Hågkomster och historier, sanna och diktade (1899); Ur Finlands nyaste historia I–II. Stockholm (1900–1901); Det revolutionära Ryssland. Stockholm (1902; suppl. Helsingfors 1906); Finlands senat förr och nu. Stockholm (1903); Moskoviter och finnar i äldre och nyare tid. Stockholm (1912); Revolution och kontrarevolution i Ryssland och Finland. Stockholm (1912); Korruptionen i Ryssland i rysk belysning. Stockholm (1913); Från ofärdstid och oroliga år I–II (1919–1920); Farbrors kokbok (1920); Vandringsår I–III (1920–1923); Elias Möykkäs Amerikafärd och andra utvandrarhistorier (1922); Stämplingar och äventyr. Minnen (1922).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. H. Gummerus, Konni Zilliacus. En levnadsteckning (1933); S. Huxley, Constitutionalist Insurgency in Finland (1990); S. Huxley, Imperial Borderline. Bobrikov and the Attempted Russification of Finland 1898–1904. London (1995); A. Motojiro, Rakka ryusi. Colonel Akashi’s Report on His Secret Cooperation with the Russian Revolutionary Parties (1988); T. Polvinen, Riket och gränsmarken (1995); A. Söderhjelm, Min värld III. Stockholm (1931); R. Törngren, Randanteckningar till en biografi över Konni Zilliacus. Finsk Tidskrift 116 (1934).
BILDKÄLLA. Zilliacus, Konni. Foto: Ateljé Charles Riis & Co. Museiverket.