Pertti Paasio hör till det fåtal framträdande politiker som representerar den andra generationen. Statsminister Rafael Paasios son var, i likhet med sin far, ordförande för Finlands socialdemokratiska parti. Han har varit riksdagsledamot, utrikesminister och medlem av Europaparlamentet. Även hans dotter är riksdagsledamot.
Trots att Pertti Paasios far Rafael Paasio veckovis kunde vara borta från familjen i Åbo då han vistades i Helsingfors, överfördes intresset för politik från far till son. Bastubadandet tillsammans med fadern och diskussionerna om politiska frågor band dem samman. Redan från barnsben deltog Pertti, liksom hans far hade gjort, aktivt i den socialdemokratiska ungdomsrörelsen, först som medlem och senare som ledare. I dessa sammanhang blev han bekant med både dåtida och framtida opinionsbildare.
Pertti Paasio studerade för politices kandidatexamen vid Åbo universitetet och deltog också i studentpolitiken. Han var den förste som invaldes från en partilista till representantskapet för studentkåren vid universitetet.
Paasio valdes in i Åbo stadsfullmäktige vid kommunalvalet 1964. Han hamnade i kläm för sin fars skull, då Väinö Leskinens och Rafael Paasios gamla anhängare i arbetarkommunen i Åbo drabbade samman. Pertti Paasio var som många andra ungdomar i sin omgivning intresserad av internationella frågor och deltog sedermera med de unga socialdemokraterna bl.a. i de internationella ungdomsfestivalerna i Sofia och Havanna.
Trots att hans väljarstöd ökade, misslyckades Paasio tre gånger 1966, 1970 och 1972 med att bli invald i riksdagen för Socialdemokratiska partiet (SDP). Men en andra suppleantplats sistnämnda år, ledde tre år senare till riksdagsmannaskap efter att riksdagen redan hade upplösts. År 1975 fick Paasio fler än 7 000 röster och invaldes med bred marginal, medan hans far föll ut. Vid riksdagsvalet 1979 föll Paasio ut ur riksdagen, trots att han då för första gången var kandidat utan att hans far konkurrerade. År 1982 kom han för andra gången in i riksdagen från en suppleantplats, då Jacob Söderman utnämndes till landshövding i Nylands län efter Kaarlo Pitsinki. Vid det följande valet 1983 hade Paasio inga svårigheter att förnya sitt mandat.
Paasios karriär inom SDP tog fart snabbare än vid valen. Till detta bidrog hans verksamhet som Mauno Koivistos sekreterare, då Koivisto var finansminister i Rafael Paasios minoritetsregering 1972. Sedan var Pertti Paasio en kortare tid 1975 sekreterare hos statsminister Kalevi Sorsa. År 1978 blev Paasio ledamot av partirådet. Där satt han kvar, trots att han föll ut ur riksdagen 1981. År 1985 valdes han till ordförande för riksdagsgruppen. Han var framgångsrik i detta uppdrag, där det krävdes förmåga att medla mellan olika personligheter och uppfattningar. Framgången ledde till att han fördes fram som partiordförandekandidat.
Efter den starke Sorsa, som i tolv år lett partiet – enligt somligas uppfattning alltför stramt, i synnerhet mot slutet – sökte man efter en komunicerande ordförande. Paasio motsvarade detta krav. Vid partikongressen 1987 besegrade Paasio klart Paavo Lipponen och Vappu Taipale. Med Ulpu Iivari fick partiet för första gången i sin historia en kvinna som partisekreterare. Bägge valen skedde i en atmosfär av förändring, som dels hade sin bakgrund i den begynnande liberaliseringen i Sovjetunionen under Michail Gorbatjovs ledning, dels i att man under Sorsas tid försökte omvandla det statsbärande partiet till en folkrörelse.
Den partikongress vid vilken Paasio valdes till ordförande hölls efter att Harri Holkeris blåröda regering bildats. Därmed uppkom samma situation som 1979–1981, då partiets ordförande Sorsa inte satt i regeringen, och detta ledde till spänningar. I ett mycket uppmärksammat förstamajtal hävdade Sorsa, som nu var utrikesminister, att ordföranden Paasios plats var i regeringen. Efter talet inleddes en lång debatt om vem som skulle erbjuda sin plats åt Paasio. Alla var var nog med på det, men ingen ville avstå sin egen plats. Dessutom uttryckte statsminister Holkeri förhoppningen att varken utrikesminister Sorsa eller finansminister Liikanen skulle avgå ur regeringen.
Paasio var ovillig att fatta beslut om vem som borde avstå från sin ministerpost. Därmed förstärktes uppfattningen om honom som en svag ledare. Sorsa löste frågan i januari 1989 genom att meddela att han skulle avgå från utrikesministerposten till förmån för Paasio. Som villkor för sin avgång ställde Sorsa att han skulle väljas till riksdagens talman. Detta ledde till att den sittande talmannen Matti Ahde åsidosattes. Som utrikesminister fick Paasio hantera den stora omvandlingen i samband med Sovjetunionens begynnande sönderfall. Samarbetet med president Koivisto löpte friktionsfritt.
Riksdagsvalet i mars 1991 blev ödesdigert för Paasio. SDP förlorade åtta mandat och ställningen som största parti. Efter valet sades det att ordföranden tidvis varit oanträffbar, vilket förstärkte bilden av dålig stresstålighet. Ordföranden och nästan hela den övriga partiledningen var överens om vikten av att gå i opposition.
Valnederlaget och brytningstiden efter Sovjetunionens sönderfall medförde kritik och anklagelser mot dem som tidigare lett politiken. Brytningstiden krävde en klar linje för framtiden. En central kärna i missnöjet var partiledarens tv-framträdanden; många var av den åsikten att Paasios framträdanden varit fumliga. Det växande missnöjet ledde till krav på att sammankalla en extraordinarie partikongress för att byta ordförande. Partisekreterare Ulpu Iivari drev aktivt på frågan med stöd från många håll. Efter en framställning från en annan Åbobo, Esko Niskanen, valde Paasio att inte ställa upp till kamp om sin post vid partikongressen i november 1991. Hans chanser hade visserligen varit klena.
Sökandet efter en mer målmedveten ledare och en mer övertygande tv-personlighet resulterade i att Ulf Sundqvist, tidigare partisekreterare och därefter verkställande direktören för STS-banken (f.d. Arbetarsparbanken i Finland), fick det överlägset starkaste stödet. Han blev emellertid tvungen att avgå som partiledare i mars 1993 under bankkrisens dagar, p.g.a. skulder i de bolag som han och hans bror ägde. Vid partikongressen i juni 1993, då Paavo Lipponen valdes till ordförande för partiet, utsågs Paasio till ordförande för partifullmäktige och även till partistyrelsen. Dessa val kan ses som erbjuden gottgörelse.
Då socialdemokraterna klarade sig bra i riksdagsvalet 1995 och partiordförande Lipponen blev statsminister, förväntades allmänt att Paasio skulle återkomma som utrikesminister. Lipponen lyfte emellertid fram Tarja Halonen som utrikesminister och erbjöd Paasio posten som arbetsminister, vilken denne dock avböjde. Paasio blev på nytt ordförande för riksdagsgruppen, och hösten 1996 invaldes han i det första valet till Europaparlamentet. Paasio fick flest röster av de fyra invalda socialdemokraterna.
Paasio ställde inte upp som kandidat vid valet till Europaparlamentet 1999, då de första representanterna valdes för parlamentets fulla period. Valdeltagandet sjönk kraftigt: bara 30 procent av de röstberättigade röstade, och i synnerhet för socialdemokraterna, som fick bara tre platser, gick valet dåligt. Paasio har i sina memoarer kritiserat partierna i allmänhet och socialdemokraterna i synnerhet för deras inställning till detta val.
Sedan Paasio lämnat Europaparlamentet har han verkat inom kommunalpolitiken i Åbo och gett ut memoarer i tre delar med livfulla iakttagelser i avspänd stil: Minä ja Mr Murphy (1996), Punatulkku ja sikarodeo (1998) och Brysselin baanalla (2000). Ett undantag utgör de avsnitt där han skarpt kritiserar de statliga tjänstemännens egna utspel i centrala samhälleliga frågor med förbigående av de förtroendevalda. Framställningen och ställningstagandena röjer också att hans åsidosättande från partiordförandeposten liksom den gången han förbigicks som utrikesministerkandidat fortsatt att ynga hans sinne.
Pertti Paasio har i olika sammanhang försvarat betydelsen av såväl riksdagsarbetet som politisk verksamhet i allmänhet och också de ersättningar som utbetalas för dessa uppdrag. Han är så till vida en relativt ovanlig andra generationens riksdagsman, att han anammat en positiv bild av politiken. Politikerbarn brukar snarare tadla sina föräldrar för deras jäktade livsstil. Den positiva uppfattningen om politikerns värv har också gått i arv till den tredje generationen; Paasios dotter Heli Paasio är ledamot av riksdagen.
Hannu Soikkanen
Pertti Kullervo Paasio, född 2.4.1939 i Helsingfors, död 4.4.2020 i Åbo. Föräldrar, statsministern, ordföranden, huvudredaktören Kustaa Rafael Paasio och bokbindaren Mary Regina Wahlman. Gift 1967 med adb-planeraren Kirsti Kaarina Johansson.
PRODUKTION. Minä ja Mr Murphy (1996); Punatulkku ja sikarodeo (1998); Brysselin baanalla (2000).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Rafael Paasios samling, Arbetararkivet, Helsingfors. M. Koivisto, Kaksi kautta II. Historian tekijät (1995); H. Lehtilä, Tarja Halonen. Yksi meistä (2005).
BILDKÄLLA. Paasio, Pertti. Foto: Toivo G. Mäkinen, 1989. Utrikesministeriets arkiv.