Hjalmar Linder härstammade på mödernet från en av Rysslands förnämsta och förmögnaste adelsfamiljer och på fädernet från medlemmar av storfurstendömets högsta ämbetsmannakår. På höjden av sin bana ägde han godset Nääs, Svartå fideikommiss, sågar, träsliperier och fabriker. Linder var konstnärligt begåvad och nyckfull, men hade också snillrika ingivelser som han genomförde utan att hämmas av penningbrist eller omgivningens åsikter. Medaljens baksida utgjordes av en olycklig uppväxt, ett upplöst äktenskap och ensamhet.
Hjalmar Linders mor var grevinnan Marie Musin-Pusjkin, berömd för sin skönhet och spiritualitet. Hans far, Constantin Linder, var ämbetsman och affärsman. Paret hade gift sig 1860 och tillsammans köpt storgodset Nääs i Hyvinge, där Hjalmar Linder föddes och växte upp. Marie Musin-Pusjkin var systerdotter till Aurora Karamzin, Rysslands rikaste kvinna efter sin första make, hovjägmästaren Paul Demidov. Aurora Karamzin förhöll sig till grevinnan Marie som till sin egen dotter.
När livet på Nääs med dess 18 000 hektar inte kunde uppfylla Marie Linders konstnärliga ambitioner, erbjöd Aurora Karamzin Constantin Linder anställning vid det Demidovska järnbruket i S:t Petersburg. Planerna gick likväl om intet, för Marie Linder avled i början av 1870, vid endast 29 års ålder. Linders barn Emilie, Hjalmar och Marie – alla under tio år – omhändertogs av en schweizisk guvernant tills Constantin Linder ingick ett nytt äktenskap 1873. Hans nya hustru, Hélène de Fontenilliat, hade en mormor som var gift med generalguvernör Nikolaj Adlerberg. Marie Linders barn vårdade minnet av sin mor och förhållandet till styvmodern var spänt från första början.
Hjalmar Linder inledde sina universitetsstudier 1880 och avlade juridisk examen sex år senare. Till hans närmaste vänner under studietiden hörde Emil Cedercreutz, Albert Edelfelt, Hjalmar Neiglick och Werner Söderhjelm, alla lämpliga bekantskaper för en yngling vars mor var författare och amatörskådespelerska. Linder följde också med på de resor som fadern, nu i Demidovs tjänst, företog till storkoncernens sibiriska och italienska företag.
När vicehäradshövding Hjalmar Linder inledde sin tjänstemannabana 1889 vid kommittén för finska ärenden i S:t Petersburg hade han fördel av de nära kontakterna till den kejserliga familjen och trygghet i sina förmögna släktingar på mödernet och fädernet. År 1892 befordrades han till kammarjunkare. Nu stod vägen till societeten öppen för Linder med sin smak för såväl skådespel som hasardspel. När fadern tröttnade på att betala hans spelskulder och skandal stod för dörren, räddades han av faderns kusin och moderns beundrare, Fridolf Linder, ägare till Svartå, som blivit oense med släkten.
Hjalmar Linder avgjorde sin framtid genom att återvända till hemlandet. Han grundade en advokatbyrå i Tammerfors och vann snart uppskattning som en kvicktänkt och skarpsinnig jurist som fick rykte om sig att aldrig förlora sina mål. Gamle baron på Svartå blev till den grad imponerad över sin unge frände att han lockade honom med i det spel han drev med släktens egendom. Fridolf Linder var fideikommissarie på Svartå, som efter hans död skulle övergå till Constantin Linder. Men Fridolf Linder ägde också stora skogsområden och flera utgårdar i västra Nyland. Dessa, inklusive Svartå järnbruk med såg, maskiner och lager, sålde han till Hjalmar Linder.
Fridolf Linder avled några månader senare, varvid den bittra sanningen gick upp för Constantin Linder. I sin affärsverksamhet ville han inte vara beroende av sin son och dennes skogar, och så blev Hjalmar Linder arrendator på Svartå. Mellan far och son Linder uppstod nu spänningar som blev allt starkare med åren. Som viceordförande i ekonomiedepartementet i Bobrikovs senat, ministerstatssekreterare och medlem i Rysslands rikskonselj såg fadern på situationen i Finland ur rysk synvinkel, medan sonen såg den ur finsk.
Till senare hälften av Hjalmar Linders 1890-tal hörde också ett äktenskap. Våren 1896 gifte han sig med friherrinnan Sophie Mannerheim, äldst i en stor syskonskara på Villnäs. Hon stod särskilt nära sin bror Gustaf, den blivande marskalken av Finland. Vännerna undrade huruvida två så olika personer, som därtill var vana vid så skilda förhållanden, skulle lämpa sig för varandra. År 1899 upplöstes det barnlösa äktenskapet. Sophie Linder var då 35 år. Hon beslöt att bege sig till London för att bli sjuksköterska och inleda ett nytt självständigt liv. Ingen av makarna gifte om sig.
I början av 1900-talet trivdes Hjalmar Linder i kretsen kring kulturtidskriften Euterpe, vars kärntrupp bestod av hans gamla vänner från studietiden. Som brukspatron företog han radikala reformer. Han ansåg att en nöjd arbetare var företagets bästa, mest produktiva tillgång. Följaktligen kunde hans folk på Svartå övergå till åtta timmars arbetsdag redan 1903. Härtill höjde han arbetarnas löner över gängse nivå och lät uppföra goda och förhållandevis rymliga bostäder för dem. Med tanke på arbetarnas ökade fritid lät han också bygga samlingslokaler, gynnade förenings- och idrottsverksamhet samt amatörteater och -musik. I gengäld krävde han att arbetarna skulle prestera ett fullödigt dagsverke. Att så skedde kontrollerades av brukspatrons falkblick. Det berättas att det Linderska sinnet för ordning krävde att även kommunens katter skulle bokföras. Svartå var hans kommun och Svartå församling hans församling, och han bestred kostnaderna för båda.
Linder förutspåddes en säker undergång. Så blev det dock inte. Han tog djärva risker, införde nyheter och arbetade även själv hårt. Sannolikt hade han också en utmärkt intuition. Han ägde Nääs med sågar jämte Svartå och därmed sammanlagt 50 000 hektar jord, Svartå träsliperi, Högfors Bruk, Wattula Träsliperi och Lojo cellulosafabrik, som han grundat 1906. Enligt hans egna beräkningar uppgick antalet anställda på hans marker till minst 5 000. Han uppgavs känna dem alla. Sedan kom första världskriget och gjorde honom ännu förmögnare. Hans anställda fick också del i detta genom gratis sjukvård, läkare och mediciner och därtill lön för sjukfrånvaron. Linder understödde också ekonomiskt den växande arbetarrörelsen. Kammarherre Linder sågs som en herre i sitt eget imperium. Många ansåg honom vara en diktator.
Året 1918 kom att bli en vattendelare för Hjalmar Linder. Sannolikt på inrådan av sin f.d. svåger, general Gustaf Mannerheim, begav han sig till Sverige i början av januari och återvände i april då kriget i det stora hela var över. I Linders rike var allt väl; egendomen var oskadad. Krigets verklighet gick dock upp för honom när flera arbetarkvinnor bad honom om hjälp för sina män som tillfångatagits av tyska trupper som anklagade dem för samarbete med de röda. Linder reste till Helsingfors och besökte fånglägret på Sveaborg, där förhållandena befanns motsvara kvinnornas beskrivningar. Linder brusade upp och började på ett för honom karakteristiskt sätt oförväget försvara de nödställda. Den 28 maj publicerade Hufvudstadsbladet hans insändare ”Nog med blodbad”. Han ansåg att överklassens eget slösaktiga leverne hade fött avund, varifrån vägen inte var lång till hat och grymhet. Den hade nu följts av en vit terror. Skribenten fördömde vinnarsidan som med vapen i hand hade kuvat landets största parti och därmed idkat en antiparlamentarisk ”hokus-pokus”-politik.
Linders agerande vann inte godkännande hos släkt och vänner, som inte heller tog hänsyn till hans bakgrund, att hans ryske farfar Vladimir Musin-Pusjkin hört till dekabristerna på 1820-talet eller till att hans mor med sin tolerans på ett mycket ovanligt sätt trotsat sin omgivning och även dem som stod ovanom henne. En tystnad sänkte sig runt Linder och hatet följde honom under de få år han hade kvar. Åren 1918–1919 sålde han allt han ägde, inkasserade en förmögenhet på 32 miljoner mark och flyttade till Norrland i Sverige för att skapa sig en ny bana.
I Norrland misslyckades han med alla sina företag. Så gick det också med hans skånska slott Hjularöd, vars corps-de-logi i fransk medeltidsstil stod färdigt på 1890-talet. Den lokala noblessen såg ned på nykomlingen som lade ner enorma summor på godsets restauration och tillbyggnad och som flitigt mottog gäster ur den ryska aristokratin. Linder fortsatte sin resa och hamnade 1920 i Algeriet och den palatsliknande villan Ali-Rais, belägen utanför Alger. Sommaren därpå, när han befann sig på resa till Paris, fick han höra att hans egendom belagts med kvarstad. Han valde själv sin dödsdag och tog sitt liv den 4 juni i Marseille. Av den jättelika förmögenheten fanns då endast några tiotal tusen franc kvar. Kanske hade han förbrukat sin viljestyrka i Finland. Kanske kunde han inte mera, i främmande land och föraktad av sina närmaste, samla sina krafter.
Hjalmar Linder var stordonator på många områden. Å andra sidan är det skäl att minnas att även detta var en konkurrensinriktad verksamhet och att Linders främsta medtävlare var bl.a. Åbodonatorerna Ernst och Magnus Dahlström. Linder donerade en konsthistorieprofessur till Helsingfors universitet och flera tavlor till Ateneum; den mest kända av målningarna torde vara Albert Edelfelts ”Drottning Blanka”, som hade gått i arv från Aurora Karamzin. Under sin levnad upprättade Linder flera testamenten. De kunde inte uppfyllas, men i dem stod Finska konstföreningen och finländska konstnärer hans hjärta nära, likaså forna anställda, barn utan försörjning, och flera andra.
Linder hade blivit en legendarisk värd på Svartå och berömd för sin taffel. För sina gäster importerade han från S:t Petersburg sådant som inte fanns att tillgå i Finland. På sina utlandsresor tog han med sin kock för att denne skulle kunna lära sig tillreda de maträtter som han särskilt uppskattade. För omväxlings skull kunde han bjuda sina gäster på jakt i Kaukasien, Tula eller Skottland. Han hade en privat järnväg från Hyvinge till Nääs, och i början av 1900-talet införskaffade han Finlands första automobil.
Venla Sainio
Hjalmar Constantin Linder, född 27.4.1862 i Helsingfors, död 4.6.1921 i Marseille. Föräldrar ministerstatssekreteraren, överhovjägmästaren Constantin Linder och grevinnan Marie Musin-Pusjkin. Gift 1896 med översköterskan, friherrinnan Eva Charlotta Lovisa Sofia (Sophie) Mannerheim.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. B. Gripenberg, Det var de tiderna (1943); V. Hoving, En wiborgare berättar för sina vänner (1946); E. Koskinen, Kullalla kirjailtu elämä. Kamariherra Hjalmar Linder 1862−1921 (2005); K. Lehto, Kytäjän kreivitär. Marie Linderin elämä (1985); W. E. Nordström, Hjalmar Linder. På scen och estrad (1967); T. Tuulio, Friherrinnan Sophie Mannerheim. Människan och livsgärningen (1948).
BILDKÄLLA. Linder, Hjalmar. 1909. Museiverket.