Johannes Salminen har gjort fräscha tolkningar av den svenskspråkiga litteraturens tradition i Finland. Han verkade också under lång tid som förlaget Söderström & Co:s litterära chef. I sina många essäsamlingar har han insiktsfullt granskat gränstrakter och kulturer i marginalen, något som bottnar i hans åländska bakgrund. Han har vänt den i viss mån isolerade åländskheten till någonting positivt. Salminen har länge varit en flitig debattör i internationell och liberal anda. Han kan karaktäriseras som en klassisk kosmopolit och gammaldags humanist.
Johannes Salminen föddes i Hammarland på Åland 1925. Han berättar i efterordet till sin bok Den blå stenen (1994) att han ”vuxit upp med ansiktet vänt mot väst”. Hans far var en patriot som flyttat från fastlandet till Åland och som livet ut bevarade sin finskhet. På grund av sin fars förhållningssätt växte Johannes Salminen upp i ett hem där konflikten mellan svenskhet och finskhet var förhärskande. Salminen studerade – enligt eget uttalande med föga framgång – finska under sin ungdoms somrar i Savolax. Sina tidiga erfarenheter av tillhörigheten till hemlandskapet Åland fick han genom att som skolpojke delta i den åländska bondemarschen 1938. Hans identifiering med Åland blev bestående och påverkade hela hans orientering. Salminen definierade sin ställning på 1990-talet som ”en ålänning bosatt i Helsingfors”.
I sina senare uttalanden betraktar essäisten Salminen Stockholm och Rom som de städer som står honom närmast. Om Italiens betydelse som ett kulturellt och andligt hem vittnar också att Salminen redan på 1940-talet konverterade till katolicismen. Sin första resa till Rom gjorde han dock inte förrän 1961. Som sin politiska tillhörighet har han uppgett Svenska folkpartiet men han kan snarare betraktas som en klassisk kosmopolit och gammaldags humanist.
De litterära anknytningarna till den svenska kulturen ledde den unge studenten Salminen till Stockholm, men strax efter andra världskriget fann han sin studieplats vid Åbo Akademi. Hans doktorsavhandling om Jarl Hemmer publicerades 1955. Salminen började tjänstgöra vid Söderström & Co 1956 som litterär rådgivare och blev 1961 förlagets litterära chef. Chefskapet varade till 1991.
I sina första essäer och artiklar på 1960-talet skärskådade Salminen kritiskt J. L. Runebergs idealism och riktade stark kritik mot den finlandssvenska modernismen – särskilt den inåtvända naturen hos Edith Södergran, Elmer Diktonius och Gunnar Björling. Han skrev en av sina viktigaste analyser om finlandssvenskarnas förhållningssätt till inbördeskriget 1918 i sin bok Levande och död tradition (1963). I boken skärskådar han den svenskspråkiga överklassens mentalitet. Salminens viktigaste argument är att de svenskspråkiga rättskämparna, motståndarna till det ryska tyranniet, inte skyndade sig att försvara de röda då medborgarkrigets efterspel delade folket. I sin tidiga produktion (Pelare av eld, 1967) ser han ur liberalens synvinkel på arvet efter J. V. Snellman. Också om nationalfilosofens budskap i hela sin statscentrering enligt essäisten är föråldrat, strålar Snellmans andliga dynamik fortfarande som en förebild.
Salminens omvärdering av den finlandssvenska modernismen påverkade starkt 1960-talets generationsuppror. Som förläggare stödde han 1960-talisternas frammarsch, men han lyfte också fram den äldre generationens författare som exempelvis Anni Blomqvist. Salminen hade i sitt arbete också trots meningsskiljaktigheter etablerat kontinuerlig kontakt med de svenskspråkiga oppositionsförfattarna i Österbotten. Under hans långa tid som litterär chef vid Söderström & Co blev förlaget ett av de ledande finlandssvenska litterära förlagen. Viktiga författare som Christer Kihlman, Jörn Donner, Claes Andersson och Gösta Ågren kunde under Salminens ledning marknadsföras i allt högre grad i Sverige. Översättningarna till finska blev fler och de svenskspråkiga författarna fick en betydande intellektuell roll som opinionsbildare i de finskspråkigas nationella medvetande.
Salminen har i sina texter på 1980- och 1990-talen behandlat också helt finskspråkiga författare och deras verk. Han har sökt efter nya synvinklar i Kalevala och analyserat Algoth Untolas (pseudonymen Maiju Lassila), V. A. Koskenniemis, Mika Waltaris och Olavi Paavolainens författarprofiler. Essäisten Salminen har koncentrerat finländskhetens karaktär bäst i dialogverket Puhe on Suomesta (1980, Det är tal om Finland) där han för en dialog med Antti Eskola, som då var starkt marxistiskt inriktad. Till Salminens tänkande om den finländska identiteten hör motsatserna: olika språkgrupper, Österbotten och Karelen, klubbekrigarna och runosångarna, ortodoxa och lutheraner, kommunister och borgare. ”Vårt läge som skarv mellan två världar låser oss ibland men skyddar också från alla förenklingar”, sammanfattar Salminen. Liknande synpunkter i den nyare historiska brytningstiden har han understrukit i den publicerade brevväxlingen med Jaan Kaplinski, den estniske oliktänkaren.
Salminen har ända sedan 1960-talet varit en flitig debattör i internationell och liberal anda. ”Donau flyter inte för ros skull ner i Svarta havet, och en dag skall slätterna bli europeiskt landskap bland andra”, sammanfattade Salminen då han höll sitt öppningsanförande vid Medborgarnas Agenda 2000, Europeiska unionens konferens i Tammerfors, arrangerad av finländarna. ”Den stora frågan inför nästa årtusende är hur nykomlingarna görs europeiska utan att vi våldför oss på deras identitet”, sade han som en programförklaring inför utvidgningen av den europeiska familjen.
Som essäist är Salminen intresserad av gränsöverskridanden och av att bygga broar i synnerhet till kulturen i söder och öster. Han sammanför kreativt och i bästa essätradition fenomen i tid och rum. Några av Salminens favoritmiljöer är Alexandrias hellenistiska kultur, Bysans – ”österns brohuvud” – samt det forna Bagdad. Han har ofta använt ”minnet av Alexandria”, det forna Egyptens tolerans och solidaritet, som ett exempel på en inre livskraft. Salminen anser i sina essäer att språkens, rasernas och religionernas mångfald är modeller för möjligheter samtidigt som den nationella slutenheten har färgat Europas moderna historia.
När Salminen reser utanför Finland har framförallt Medelhavets Europa och det katolska Europa utgjort hans resmål, liksom det utgjort hans andliga hemvist. I ett flertal essäer, t.ex. samlingen Middagsdemonerna (1975) – namnet syftar på den nästan olidligt heta middagstimmen under sommarmånaderna i Medelhavsländerna då allt liv tycks avstanna och olika demoner få fritt spelrum – har han återvänt till den europeiska och till den kristna traditionen. På senare år har han, med samlingarna Undret i Bagdad (1997) och Islams två ansikten (2010), sträckt sig utöver den kristna traditionen och närmat sig den muslimska, och även här betonat mångfalden.
Johannes Salminen har på 2000-talet använt sig av dagboksformen som genre i sin bok Skuggan på Kiasmas vägg. Dagbok från 2003 (2004). Han är en edsvuren försvarare av de europeiska värdena och ser i sin dagbok tecken på nationalstaternas själviskhet och Europas sönderfall. Salminen är medveten om sitt åldrande och behandlar förutom aktuella teman gärna minnen, särskilt när han befinner sig på Åland eller utomlands. Han dryftar andliga frågor och döden, och på dagbokens sista rader lyfter han fram som sitt credo Thomas a Kempis tanke om det onödiga vetandets skadlighet.
Så svenskspråkig han är har Johannes Salminen skapat sig en stark profil i det finska Finland – detta inte minst tack vare att han länge varit kolumnist i den stora dagstidningen Helsingin Sanomat. Genom sina många böcker och sina bidrag i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet har han även blivit uppskattad i Sverige.
Juhani Niemi
Gustav Johannes Salminen, född 21.6.1925 i Hammarland, död 23.5.2015 i Helsingfors. Föräldrar jordbrukaren Gustav Alexander Salminen och Olga Erika Högman.
PRODUKTION. Jarl Hemmer. En studie i liv och diktning. 1893−1931 (1955); Levande och död tradition (1963); Pelare av eld (1967); Slavarna kastar ingen skugga (1971); Middagsdemonerna (1975); Landskap i öster (1978); Ålandskungen (1979); Gränsland (1984); Minnet av Alexandria (1988); Sjunger näktergalen än i Dorpat? En brevväxling mellan Jaan Kaplinski och Johannes Salminen (1990); Från Det eviga till Den knutna näven (1990); Den blå stenen. Anteckningar om öst och väst (1994); Undret i Bagdad (1997); Vita nätter och svarta. En brevväxlingmellan Jaan Kaplinski och Johannes Salminen (2002); Skuggan på Kiasmas vägg. Dagbok från 2003 (2004); Islams två ansikten (2010).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. A. Eskola & J. Salminen, Puhe on Suomesta (1980); M. Enckell, Öppningen i taket (1997); Finlands svenska litteraturhistoria II (2000); J. Salminen, Ett gränslöst Europa. Hufvudstadsbladet 5.12.1999.
BILDKÄLLA. Salminen, Johannes. Söderströms förlag.