Arvo Salo har framför allt blivit känd som författare till Lappooperan, den viktigaste prestationen inom Finlands politiska teater på 1960-talet. Salo var förutom författare, kolumnist och kåsör också socialdemokratisk riksdagsman och andre undervisningsminister.
En av höjdpunkterna i Arvo Salos liv utspelades en marsafton 1966, då finska studentteatern Ylioppilasteatteri vid sitt 40-årsjubileum uruppförde Lappooperan, som han skrivit tillsammans med Kaj Chydenius. Uppförandet var en betydelsefull vändpunkt inom finländsk teater efter andra världskriget, ett öppet, politiskt utmanande, häftigt ställningstagande utspel, som vädrade ut traditionella samhälleliga och kulturella värden. Premiären på Lappooperan innebar en frammarsch för den nya teatergenerationen; därefter visste också andra än aktivt teaterintresserade vilka de unga Kalle Holmberg, Kaisa Korhonen, Vesa-Matti Loiri, Kaj Chydenius och Heikki Kinnunen var.
Lappooperan öppnade portarna för 1970-talets propagandistiska teater med politisk förkunnelse – inte sällan baserad på en ganska snäv politisk syn. Politik och teater förenades också helt konkret; på premiärfesten efter Lappooperan kom beskedet att Salo med ett betydande röstetal valts till riksdagsman för det socialdemokratiska partiet (SDP). Det centrala innehållet i Lappooperan var fredsbudskapet: på scenen stod mot varandra de brutala ”blåsvarta”, Vihtori Kosola med sina kumpaner, samt de mjuka röda med sin tro på en fredlig utveckling. Produktionen utgjorde framför allt ett manifest för De hundras kommitté, och Salo som dess upphovsman var en tid språkrör för kommitténs fredsidé.
Arvo Salo skrev kåserier och kolumner och uppträdde i synnerhet i de paneldiskussioner och på de seminarier som blev så vanliga mot slutet av 1960-talet. Var det än hände något kulturradikalt föreföll Salo finnas med, iförd basker med De hundras kommittés märke. I det hårda tempot slets många idéer och människorelationer ut, särskilt som alkoholen i väsentlig grad utgjorde ett bränsle i 1960-talisternas frihetsrörelse.
Det lyckades sågarbetarsonen från Sastmola att avancera snabbt i offentligheten – ibland kanske utan egen avsikt – och att hålla sig kvar där länge. Han var på 1950-talet vid sidan av Jouko Tyyri, Pekka Lounela och Tuomas Anhava en förkämpe för den litterära modernismen, som bland annat utdömde Väinö Linnas trilogi Under polstjärnan som gammaldags och närapå irrelevant litteratur. Salo hade emellertid senare tillräckligt med insikt och mod för att erkänna de konjunkturer som omdömena vilade på; på äldre dagar kom han att värdera Linnas produktion högt.
Arbetet som litteraturkritiker var alltför smalspårigt för Salo; han var hellre en snabbt skrivande expert på slagkraftiga formuleringar och proffs inom rastlös dagstidningsjournalistik. Hans forum var Helsingin Sanomat och i synnerhet studenttidskriften Ylioppilaslehti, som under hans tid som chefredaktör (1959–1961) väckte debatt som ett förträffligt redigerat, skarpt polemiskt åsiktsorgan som flitigt tog ställning till frågor i Finland och i resten av världen. Vid sidan av sina skarpa ledare skrev Salo finurliga och vilt munhuggande kåserier under rubriken ”Tappurin pakinoita” (Tappuris kåserier). Den längsta tiden arbetade Salo vid den socialdemokratiska tidningen Suomen Sosialidemokraatti, 1962–1965 som journalist, 1970–1971 som politisk redaktör och 1975–1988 som fackredaktör.
Salos politiska verksamhet kan snarare kallas för försiktig högersocialdemokrati än ostyrig radikalism. År 1961 var han, visserligen tveksamt, med i det så kallade Honkaförbundet, vars avsikt var att välja justitiekansler Olavi Honka till president och sålunda förhindra omvalet av Urho Kekkonen. Salos sinne för realiteter framgår av att han senare blev, om än inte en helhjärtad beundrare av Kekkonen, dock en försiktig anhängare av honom. Som politiker lämnade Salo under sina två perioder i riksdagen (1966–1970 och 1979–1983) inte några betydande spår, och hans korta period 1983 som andre undervisningsminister i Kalevi Sorsas tredje regering var en lindrig besvikelse för kulturfolket.
Som författare och kritiker frigjorde Salo sig redan i början av 1960-talet från 1950-talisternas knappa och okonstlade modernism och pläderade för en öppnare och mer omfattande dikt. Han favoriserade också de av modernisterna avskydda allitterationerna, slutrimmen och inrimmen samt kärleks- och kampsånger, som kunde framföras kollektivt. Lappooperan visade vad han avsåg med sina krav och han presterade liknande poesi i snabb följd både i form av sånger som kunde tonsättas och för olika publikationer. Salo skrev en utmärkt brukspoesi, och han kunde anpassa sina strofer efter varje enskild recitatör. Hans förmåga att hitta på slagkraftiga rim är unik inom finsk diktning efter andra världskriget.
Arvo Salos skönlitterära produktion är inte så värst omfattande och inte heller konstnärligt särskilt betydelsefull. Lappooperan är präglad av sin tid, trots att den som sådan var rentav epokgörande, liksom även Zigenaroperetten (1969), som behandlade ett finländskt minoritetsproblem, samt det i tv framförda och senare i bokform utgivna sångspelet Maktens män (1986). Slagkraften och kvickheten i budskapet i dessa är fortfarande beundransvärd. Konstnärligt och scentekniskt är de däremot relativt stereotypa. Salos mest ambitiösa skådespel är det 1985 på Finlands nationalteater framförda En djävul, en ängel, som skildrar förhållandet mellan Aleksis Kivi och August Ahlqvist. Bland Salos övriga produktion finner man såväl memoarer som operalibretton.
I det finska språkbrukets historia lever Salo kvar som en författare av kvicka kolumner och kåserier som pricksäkert tar upp slående och aktuella frågor. I den egenskapen ansluter han sig till samma följd av ordkonstnärer som Kaapro Jääskeläinen, Guss Mattsson och Väinö Nuorteva eller kåsören Olli.
Arvo Salo erhöll Eino Leino-priset 1964 och Suomen Kuvalehtis journalistpris 1977, och 2000 utsågs han till Årets diktare. År 2003 tilldelades han professors titel.
Kalevi Kalemaa
Arvo Jaakko Henrik Salo, född 2.5.1932 i Sastmola, död 9.7.2011 i Sastmola. Föräldrar sågarbetaren Niilo Heikki Salo och Tyyne Maria Lehtonen. Gift med (1) Maire Mielikki Pektola 1954, (2) kultursekreteraren Helena Suomela 1982, (3) teologie magistern Tuula Keijukka Ruoppa 1992.
PRODUKTION. Tilauksia (1966); Valitut huulet (1966); 60-luku. Silmäilyä, sormeilua (tills. med B. Ahlfors, 1970); Kirjeitä hyllystäni (1977); Koetut runot. Runoja ja kommentteja (1978); Vallan miehet. Kansakunnan jylhät kohtalot kevytmielisten miesten ohjauksessa (1986); Ystäville, yhteisöille. Runotervehdyksiä vuosilta 1982–1992 (1992). Pjäser för teater och tv: Lapualaisooppera (musik av K. Chydenius, 1966; till svenska Lappooperan 1967–1968); Papin päivä (1968); Mustalaisoperetti (1969); Kirjaton karjaton mies (1975); Yks perkele, yks enkeli. Näytelmä kansakunnan kulttuurihistoriasta, suurista pienistä miehistä ja korkeista pimeistä voimista (1985); Ouraooppera. Merellinen musikaali (2002); Operalibretto: Matilda ja Nikolai (musik av Ilkka Kuusisto, 2003).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. L. Kolbe, Sivistyneistön rooli. Helsingin yliopiston ylioppilaskunta 1944–1959 (1993); L. Kolbe, Eliitti, traditio, murros. Helsingin yliopiston ylioppilaskunta 1960–1990 (1996); M. Kurjensaari, Veljeni merellä myrskyävällä. Muotokuvia muistista (1966); J. Niemi, Lammas ja vuohipukki. Kirjoituksia kirjallisuudesta (1988); A. Salo, Kirjavat päivät. Vaellus eilisessä (1986); P. Tarkka, Suomalaisia nykykirjailijoita (1989).
BILDKÄLLA. Salo, Arvo. Foto: Eero Häyrinen. Uusi Suomis bildarkiv.