Olof Wibelius, landshövding i Kuopio och 1808 adlad af Wibeli, hyllas i Runebergs dikt ”Landshövdingen” som en ämbetsman med civilkurage som försvarade lagen. I verkligheten var hans insatser inte så okomplicerade som landshövdingens i dikten. Återbördad till Sverige blev Wibelius efter kriget landshövding i Värmland.
Olof Wibelius var av svensk börd. Endast 16 år gammal blev han föräldralös och försörjde sig som informator och skrivare. Han tog studenten vid Strängnäs gymnasium och avlade 1776 juridisk examen vid Uppsala universitet. Därefter auskulterade han vid Åbo hovrätt, och efter olika uppdrag som domare och på liknande tjänster blev han 1783 utnämnd till länssekreterare i Åbo och 1789 till lagman för Karelen. Vid sidan av lagmanskapet i Karelen var han 1795–1798 lagman för Nyland och Tavastland, och ställföreträdande landshövding var han i Åbo och Björneborgs län 1801–1802. Han utnämndes 1803 till landshövding i Savolax och Karelens län med säte i Kuopio.
Wibelius representerade liberalistiska tankegångar och gjorde många insatser som främjade befolkningens välfärd. Som ämbetsman höll han samtidigt starkt på paragrafer och formaliteter. Han var med om att grunda Finska hushållningssällskapet och var dess första sekreterare 1797–1800. Han deltog i organisationen av strömrensningen i Finland och ledde år 1800 den ständerkommission som hade i uppdrag att värdera tillgångarna i Åbo och Björneborgs län. Enligt C.E. Mannerheims efterlämnade anteckningar var Wibelius en ”skicklig, energisk och handlingskraftig” ämbetsman, men i viss mån egenmäktig och benägen till karriärism. Enligt Mannerheim sökte Wibelius vid kung Gustav IV Adolfs besök i Finland 1802 om rätt att få bära de ”gula böxor” som hörde till landshövdingens ämbetsdräkt.
Som landshövding i Kuopio hamnade Wibelius mitt i krigslarmet. Ryska styrkor intog Kuopio den 15 mars 1808. Fastän krigföringen i Europa redan hade börjat omvandlas från kabinettskrig till folkkrig, var detta fenomen ännu okänt i Finland. I ett brev till kronofogden Gabriel Wallenius i Karelen framhöll Wibelius redan den första mars 1808 att en civiliserad regering inte kunde kräva att en ämbetsman skulle tjänstgöra som uppviglare; enligt honom var det väpnade civilmotstånd som förekom i den dåvarande situationen ett uppror mot regeringsmakten. I försöken att bespara sitt län förödelse genom att följa ockupanternas order fick Wibelius känna av folkets motstånd, varför han i april 1808 utfärdade en kungörelse mot uppror, där han underströk att lagarna på kejsarens uttryckliga befallning måste följas. Wibelius goda rykte i ryska ögon illustreras även av att hans namn förekom i överste Turskijs förslag till regeringskonselj för Finland våren 1808, där hälften av medlemmarna skulle vara finländare och hälften ryssar.
Mot denna bakgrund är det naturligt att Wibelius kunde åberopa lagen även mot den ryske överbefälhavaren von Buxhoevdens order. Mest känt är det brev han skrev till F.W. von Buxhoevden den 14 april 1808, där han hävdade att dennes order till landshövdingarna om att beslagta och hyra ut boställen som tillhörde officerare i svenska armén var lagstridig. Han vädjade till Buxhoevdens humanitet och barmhärtighet, för att oskyldiga inte skulle åsamkas lidande. Wibelius behövde inte själv verkställa Buxhoevdens order, för J.A. Sandels styrkor återtog Kuopio i mitten av maj.
Till Sandels styrkor i striderna i Savolax hörde även bondehärar, varför den ryske krigsministern A.A. Araktjejev ansåg att Wibelius hade uppviglat befolkningen i sitt län och befallde att denne skulle föras under bevakning till S:t Petersburg. För att undvika att bli fängslad lämnade Wibelius Kuopio tillsammans med Sandels trupper. Samtidigt lämnade de flesta andra ämbetsmännen vid länsstyrelsen staden. Krigets gång beseglade Wibelius öde, och därför vet man inte hur von Buxhoevden uppfattade det ”modiga” brevet. Att Wibelius vid avfärden tog med sig det viktigaste ur länsstyrelsens arkiv, vilket försvunnit, visar för sin del att han i slutfasen av sitt eget ”krig” inte längre särskilt konsekvent följde sin linje att under krigiska förhållanden vara en laglydig ämbetsman.
Wibelius återvände till Sverige och fick av kungen en pension på 1000 riksdaler. Redan i maj 1808 adlades han och antog namnet af Wibeli. Han kom dock inte att introduceras på riddarhuset. Därefter verkade han som landshövding i Värmland 1809–1812.
Markku Tyynilä
Olof Wibelius, fr.o.m. 1808 af Wibeli, född 10.2.1752, död 1.7.1823 i Karlstad. Föräldrar kyrkoherden i Södertälje och Tveta Nils Wibelius och Ulrika Lindqvist. Gift 1781 med Katarina Magdalena Escholin, 1803 med Lovisa Margareta Escholin.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. S. Dahlström, Olof Wibelius, Historisk Tidskrift förFinland 1941/3-4; C.E. Mannerheim, Geheimerådet Greve C.E. Mannerheims Egenhändiga anteckningar (1922); E.K. Osmonsalo, Suomen valloitus 1808 (1947); M. Tyynilä, Senaatti. Tutkimus hallituskonselji-senaatista 1809−1918 (1992); J. Wrede, Jag såg ett folk ... Runeberg, Fänrik Stål och nationen (1988).
BILDKÄLLA. Wibelius, Olof. J.R. Danielson-Kalmari, Finska kriget och Finlands krigare 1808–1809 (1897).